Vissa av artikelns länkar, bilder och klipp kan saknas.
Vad minns du från Tjernobylolyckan 1986?
Svamp, vilt, och renkött bedömdes oätligt efter den radioaktiva spridningen från kärnkraftsolyckan. Hur påverkades du? Vad har du för minnen? Berätta här eller mejla till jamtland@svt.se
SVT rapporterade · 30 år efter Tjernobyl - Jämtland
Vad minns du från dramatiken kring kärnkraftsolyckan i Tjernobyl? Själv var jag 16 år då och var ganska medveten om oron för det radioaktiva nedfallet.
Sameradion: - Vi fick ju panik när vi fick höra om Tjernobyl. Och vi var hemskt rädda för i början visste ju ingen någonting om hur det var, berättar renägaren Stig Åhrén för Sameradion & SVT Sápmi. sverigesradio.se
Inkommet via mejl:
Den vackra och dystra sommaren 1986
Vinden kom från öster. Den svepte över ostkusten in över Gävle upp mot höga kusten och inlandet. Det var en mild vind och sommaren var av den sort som människorna gärna kommer ihåg. Potatisblasten stod i blom och ängarna var översållade av blommor i alla kulörer. Prästkragarna fyllde en äng och sträckte sina graciösa stjälkar mot solen.
Värmen var behaglig och det fanns inga farliga strålar mot folk och fä. Landskapet var grönt utan några skiftningar och om man hade fångat en landskapsbild på en duk täckt med oljefärg skulle resultatet ha liknat hötorgskonst.
Fåglarna sjöng obekymrade denna sommar; deras sång var allt annat än blygsam. En storspov flög vilse och satt stilla på en åker, sökte ett eko av sin sång, men förgäves. I skymningen betade rådjuren i gläntan och kvällsljuset gav utrymme för skiftningar i allt det gröna. Det var en vacker sommar, som visade de allra bästa kvaliteter denna årstid kan bjuda på.
Man häpnade. Inte över dessa strålande sommardagar, som kom och gick som äkta pärlor trädda på en förgylld tråd utan över hotet i vindens rörelser. Vinden som andades död och förstörelse. Den osynliga vinden svepte över åkrar, ängar och skogar utan att lämna några spår. Ljudlöst valde den sina vägar och planterade olycka i bygder och städer.
I städerna täckte man över barnens sandlådor med det som fanns tillgängligt. Barnen kunde inte längre bygga sandslott och tamboskapen fick stå instängda i sina bås på landsbygden. Man kunde höra kornas råmanden då man passerade en lagård. Deras råmanden blandades med vinden: ”vi vill ut! Vi vill springa, stångas, äta klöver ! Stillsamt idissla i skydd mot solen. Vem kan förstå denna instängdhet en sommar som denna? Inte en ko i alla fall.
Vinden kom från öster. Det visade alla tidningsrubriker och beräkningar gjordes. Halveringstider diskuterades. Denna fantastiska sommar blev tystare och tystare. I fjällen betade renarna – gick till slakt.
Landskapet var lika imponerande som förr, om inte skönare, denna sommar. I allt det gröna, i all växtlighet började tvivlet gro. Blommorna fick stå kvar på ängarna, klövern fick ostörd vissna och hyllorna saknade nykokad blåbärssylt.
Sedan blev det tyst. På 30-årsdagen av katastrofen får vi glimtar av Tjernobyl. En påminnelse. Svetlana Aleksijevitjs bok Bön för Tjernobyl är ett skrik, en berättelse om sanering utan adekvat skyddsutrustning, sjukdom, cancer, missbildade barn. Människors ensamhet mot en osynlig vindpust, som dödade deras hemvist, Tjernobyl. Alla vittnen från katastrofen visar en form av hopplöshet, som borde justera dagens kärnkraftsverkskarta. Göra prickarna på kartan mindre och mindre – till att slutligen försvinna. Och. Det hjälper inte med endast en bön.
Vinden från Tjernobyl kom inte med några bomber eller napalm, men den skapade för en tid ett nytt inre landskap. Hos människorna.
Tjernobyl ska aldrig lämnas i glömskan.
Eva Bergman Nilsson
Den vackra och dystra sommaren 1986
Vinden kom från öster. Den svepte över ostkusten in över Gävle upp mot höga kusten och inlandet. Det var en mild vind och sommaren var av den sort som människorna gärna kommer ihåg. Potatisblasten stod i blom och ängarna var översållade av blommor i alla kulörer. Prästkragarna fyllde en äng och sträckte sina graciösa stjälkar mot solen.
Värmen var behaglig och det fanns inga farliga strålar mot folk och fä. Landskapet var grönt utan några skiftningar och om man hade fångat en landskapsbild på en duk täckt med oljefärg skulle resultatet ha liknat hötorgskonst.
Fåglarna sjöng obekymrade denna sommar; deras sång var allt annat än blygsam. En storspov flög vilse och satt stilla på en åker, sökte ett eko av sin sång, men förgäves. I skymningen betade rådjuren i gläntan och kvällsljuset gav utrymme för skiftningar i allt det gröna. Det var en vacker sommar, som visade de allra bästa kvaliteter denna årstid kan bjuda på.
Man häpnade. Inte över dessa strålande sommardagar, som kom och gick som äkta pärlor trädda på en förgylld tråd utan över hotet i vindens rörelser. Vinden som andades död och förstörelse. Den osynliga vinden svepte över åkrar, ängar och skogar utan att lämna några spår. Ljudlöst valde den sina vägar och planterade olycka i bygder och städer.
I städerna täckte man över barnens sandlådor med det som fanns tillgängligt. Barnen kunde inte längre bygga sandslott och tamboskapen fick stå instängda i sina bås på landsbygden. Man kunde höra kornas råmanden då man passerade en lagård. Deras råmanden blandades med vinden: ”vi vill ut! Vi vill springa, stångas, äta klöver ! Stillsamt idissla i skydd mot solen. Vem kan förstå denna instängdhet en sommar som denna? Inte en ko i alla fall.
Vinden kom från öster. Det visade alla tidningsrubriker och beräkningar gjordes. Halveringstider diskuterades. Denna fantastiska sommar blev tystare och tystare. I fjällen betade renarna – gick till slakt.
Landskapet var lika imponerande som förr, om inte skönare, denna sommar. I allt det gröna, i all växtlighet började tvivlet gro. Blommorna fick stå kvar på ängarna, klövern fick ostörd vissna och hyllorna saknade nykokad blåbärssylt.
Sedan blev det tyst. På 30-årsdagen av katastrofen får vi glimtar av Tjernobyl. En påminnelse. Svetlana Aleksijevitjs bok Bön för Tjernobyl är ett skrik, en berättelse om sanering utan adekvat skyddsutrustning, sjukdom, cancer, missbildade barn. Människors ensamhet mot en osynlig vindpust, som dödade deras hemvist, Tjernobyl. Alla vittnen från katastrofen visar en form av hopplöshet, som borde justera dagens kärnkraftsverkskarta. Göra prickarna på kartan mindre och mindre – till att slutligen försvinna. Och. Det hjälper inte med endast en bön.
Vinden från Tjernobyl kom inte med några bomber eller napalm, men den skapade för en tid ett nytt inre landskap. Hos människorna.
Tjernobyl ska aldrig lämnas i glömskan.
Eva Bergman Nilsson
Inkommet via mejl:
Hej.
Jag är en före detta utlandschaufför boende här i länet.
Har en liten historia om en kollega till mig.
Det råkade sig så att han var strax intill, (tror det var 2 mil), kärnkraftverket
när olyckan hände.
Han skulle lossa sista posten på nåt företag där och han gjorde det, stängde trailern, fick alla papper i ordning av firma och tull på orten, satt sig i bilen och åkte därifrån helt
ovetande om vad som hade hänt.
24 timmar senare tog han färjan ifrån Swinoujscie,pl mot Ystad,fortfarande helt ovetande om katastrofen. Svenska myndigheter tog troligtvis reda på om det fanns svenskar i Ukraina, och via transportföretaget i Sverige kom det fram att min kollega befann sig i närheten när det hände. Fortfarande ovetande körde min kollega av färjan i Ystad följande morgon, och möttes av en hel arme av tullare, poliser, ambulans, sjukvårdspersonal, m.m.
Gissa om han blev förvånad när dom slet ut han ur hytten, stoppa in han i en fordon med "karantän", beslagtog lastbilen, och körde iväg han med sirenerna på mot sjukhuset.
Han och bilen sattes i karantän, kom inte ihåg hur länge, innan han fick fortsätta hem.
Han lever idag ett normalt liv utan biverkningar av olyckan.
/Mats
Hej.
Jag är en före detta utlandschaufför boende här i länet.
Har en liten historia om en kollega till mig.
Det råkade sig så att han var strax intill, (tror det var 2 mil), kärnkraftverket
när olyckan hände.
Han skulle lossa sista posten på nåt företag där och han gjorde det, stängde trailern, fick alla papper i ordning av firma och tull på orten, satt sig i bilen och åkte därifrån helt
ovetande om vad som hade hänt.
24 timmar senare tog han färjan ifrån Swinoujscie,pl mot Ystad,fortfarande helt ovetande om katastrofen. Svenska myndigheter tog troligtvis reda på om det fanns svenskar i Ukraina, och via transportföretaget i Sverige kom det fram att min kollega befann sig i närheten när det hände. Fortfarande ovetande körde min kollega av färjan i Ystad följande morgon, och möttes av en hel arme av tullare, poliser, ambulans, sjukvårdspersonal, m.m.
Gissa om han blev förvånad när dom slet ut han ur hytten, stoppa in han i en fordon med "karantän", beslagtog lastbilen, och körde iväg han med sirenerna på mot sjukhuset.
Han och bilen sattes i karantän, kom inte ihåg hur länge, innan han fick fortsätta hem.
Han lever idag ett normalt liv utan biverkningar av olyckan.
/Mats
Ja, 30 år idag sedan Tjernobylkatastrofen!
Jag skulle skrivas ut från en av mina vistelser på Reumatologen i Umeå, precis på min födelsedag den 26 april 1986.
Jag låg på sängen med radiokudden mot örat och väntade på ronden.
.....det meddelades en svår katastrof vid kärnkraftverk i Tjernobyl och att ett stort radioaktivt moln låg över Umeå. Man uppmanade alla att hålla sig inomhus och stänga dörrar och fönster, då det duggregnade friskt över staden. Läkaren kom, jag skrevs ut och hade inget annat val än att gå till och stå vid busshållplatsen och vänta på bussen. Och sedan vänta på Vilhelminabussen vid busstationen.
Jag skulle skrivas ut från en av mina vistelser på Reumatologen i Umeå, precis på min födelsedag den 26 april 1986.
Jag låg på sängen med radiokudden mot örat och väntade på ronden.
.....det meddelades en svår katastrof vid kärnkraftverk i Tjernobyl och att ett stort radioaktivt moln låg över Umeå. Man uppmanade alla att hålla sig inomhus och stänga dörrar och fönster, då det duggregnade friskt över staden. Läkaren kom, jag skrevs ut och hade inget annat val än att gå till och stå vid busshållplatsen och vänta på bussen. Och sedan vänta på Vilhelminabussen vid busstationen.
