SVT rapporterade · Tystnadskulturen

När jag gjorde lumpen så runkade killarna på min toalett och sprutade spermier över hela spegeln. När jag ville anmäla så sa "advokaten" vid P4 att bevisen var bortstädade och uppmanade mig att tänka till en gång till eftersom jag ville bli yrkesofficer och mina kollegor inte skulle gilla en polisanmälan. Jag gick inte vidare eftersom jag inte ville dra uppmärksamhet till mig.

Hej. Jag har jobbat inom psykiatrin i nästan 40 år.
Har aldrig,förvånande nog med tanke på kvinnodominerade arbetsplatser, aldrig sett eller hört talas om sexuella trakasserier/övergrepp någon gång där jag arbetat.
"Kärlek på sjukhus"däremot med båda parters medgivande har hänt på arbetsplatsen, dag som natt..

Min första reaktion på #metoo var att det inte gäller mig, jag har ju inte blivit våldtagen. Sedan förstod jag att det även handlar om allt från kommentarer till tafsande och då kom jag i håg flera olika tillfällen där jag varit utsatt. Men att berätta när det var aktuellt, vem skulle bry sig, det är ju så vanligt så att en tar det för "normalt", något som bara är.

Min man hade en hög position vid kommunen. Han psykiskt och fysiskt misshandlade mig och barnen. Tre stycken anmälningar till kommunen om barnmisshandel. De kom bort...fanns inte kvar ens i arkivet. När han hotade mig efter det jag flyttat ifrån honom, att han skulle släpa mig efter bilen tills jag dog. Anmälde jag till polisen. Hade Tom röst inspelning på band av hoten. Allt blev avskriver. Så vad är det då för mening med att anmäla. När inte ens polisen tar en på allvar.

Han var så pinsam i sina försök att trakassera och förminska mig. Trodde han insåg att han gjort bort sig rejält. Sen fick jag höra han försökt med någon annan. Förstod då att han inte insett hur pinsam han är.

Till ’Sjuksköterska’ - jag förstår dig så väl!
Varför jag inte anmält eller sagt något om allt under åren? Jag har anmält incest flera gånger - men en person med makt och förmågan att manipulera klarar sig nästan alltid undan - så bryr sig ingen ens då, varför skulle någon bry sig om tafsand då?
Eller - det kanske är lättare att bry sig om?
I fjol anmälde jag en äcklig gubbe som ringde på en blocket-annons jag hade ute och spelade in allt han sa. Polisen bad inte ens om inspelningen med namn, nummer och allt på.

Uppvuxen i dysfunkionell familj. Min pappa visade upp mig inför kompisar när jag fick bröst. Jag lärde mig då hur man blir sedd. Fick en sjuk syn på mig själv och på män. Går i terapi nu som pensionär. Är psykiskt sjuk och vill bara ha lite livskvalitet i slutet av livet. Alla mina systrar därute, ni är inte ensamma . Ta hjälp att få må bra.

Vad betyder det att "berätta"? Har man varit tyst om man sagt högt vad som hänt och händer? Halva problemet är ju att man som kvinna väldigt tidigt lär sig att det är så här det är, pojkar/män är såna, inget att göra åt, det betyder ingenting.

Det ger en fruktansvärd skamkänsla att bli utsatt för sexuella trakasserier. Även om man som utsatt vet innerst inne att det inte är ens eget fel så skäms man. Varför just jag? Gjorde jag något som ”lockade” fram beteendet hos den andre? Det finns mycket nedärvda föreställningar om kvinnors sexualitet. Att vi ska vara passiva och männen dominanta etc... Att vi ska tåla att männen ”tar för sig”.

Jag hade sommarjobb på ett större bageri för ca 40 år sedan. En yngre kvinna höll på med en arbetsuppgift på en trappstol då en (äldre) arbetsledare kom och stack in sina händer mot hennes lår under den vita rocken. Jag hade då aldrig hört talas om uttrycket "sexuella trakasserier" men minns att jag reagerade ungefär som "att så där gör man väl inte". Någon direkt "tystnadskultur" upplevde jag inte men sade själv ingenting då, varken till tjejen, arbetsledaren, någon arbetskamrat eller annan i företagets ledning, vilket jag skulle göra idag.

Eftersom detta var första och enda gången (på 40 år) jag sett något sådant på en arbetsplats är jag förvånad över att det verkar vara så utbrett. Är det antingen ett fåtal män som står för en övervägande del av alla kränkningar (i lönndom) eller är "alla vi män" så blinda?

För mig finns i varje fall ingen "tystnadskultur" – snarare "diplomatisk uppriktighet" (även om jag ibland kan ha upplevts obekväm). För den som oroar sig mer för sina anställningsförhållanden än för sanningen kan det vara annorlunda, vilket jag både tycker är fel och ett tecken på bristande civilkurage.

Mod är inte avsaknad av rädsla utan beror på en prioritering av viktiga värden! Fler modiga personer på arbetsplatser kan förändra förlegade kulturer.

Sökte jobb som relativt ung. Övriga kvinnliga sökanden före mig kom ut efter sina intervjuer med obehag i blicken. Chefen för företaget sa till mig att "för att få jobba här måste man osa av sensualitet" och "spela spelet!". Att anmäla fanns inte på kartan, hur gick det ens till och med vilka bevis? Det måste till ett våldsbrott med tydliga skador för att ens tänka tanken. Mer än tio år senare läser jag att samme man anmälts och även erkänt mer långtgående sexuella trakasserier. Ett genombrott förstås men samtidigt kan jag bara föreställa mig hur många fall som troligen funnits både före och efter min erfarenhet innan detta kom upp i ljuset.

När jag var 13 och 14 blev jag våldtagen av min äldre kusin när vi hälsade på hos dem på somrarna. När det blev aktuellt att besöka de igen för några år sedan så kände jag mig tvungen att förklara anledningen till att jag inte ville följa med för mina föräldrar. Jag ville skydda dem från mitt förakt för honom och smärtan jag burit på hela uppväxten men tyckte att de behövde få veta. Tyvärr så blev reaktionerna från min familj mildare än jag hade önskat. Kanske hade jag önskat att de inte förlåtit honom så snabbt, eller ens över huvudtaget.

Varför jag har varit tyst om det jag utsatts för är för att jag har skämts, jag har varit rädd för att skapa kaos i vår släkt eller bli utstött. Jag skäms för att jag inte bröt tystnaden under själva övergreppen, att jag inte skrek rakt ut så fort han närmade sig, utan låtsades sova. Kommer jag anklagas för att egentligen ha samtyckt? Jag är rädd för att mina erfarenheter ska missbrukas och spä på rasistiska fördomar då detta hände i Mellanösternregionen. Jag har inte velat ses som svag, som ett offer. Jag har inte ens kunnat skriva #metoo p.g.a. den rädslan.

Jag vet inte om jag kommer klara av att träffa min släkt igen. Jag har hållit tyst så länge men allt jag egentligen vill är att ställa honom till svars, men det går inte.

En av mina #metoo-upplevelser hände när jag var student. I min utbildning krävdes ett visst antal veckors praktik för att få ut examen. Praktikplatserna skulle vi hitta själva under något sommarlov, och gav en låg praktiklön. När jag under praktiken blev utsatt av en anställd (det var bara han och jag kvar på kontoret) berättade jag för chefen nästa dag. Hon sa bara "så skulle han inte göra". Jag vågade inte polisanmäla för jag var beroende av att få godkänd praktik för min utbildning, och beroende av lönen som inkomst under sommaren (studielån får man bara under terminerna, mina sparpengar skulle inte räcka i 3 månader, och socialbidrag fick man inte om man gick på ett studieprogram som skulle fortsätta till hösten). Jag var ledsen, men kände att jag inte hade något val. Om jag anmält skulle jag inte få ut min examen, hamna hos kronofogden och bli av med min bostad.

Det övergrepp jag utsattes för skedde på sluten psykiatrisk vårdavdelning av en betydligt äldre, manlig sjuksköterska. Jag ville inte anmäla- vad var poängen? Som patient är du längst ner i näringskedjan. Med stöttning från en annan vårdare, och hoppet på erkännandet från förövaren till avdelningschefen som bevis, anmälde jag till polisen. Ärendet lades ner. Lex Marian gav en utbildning i etik (alltså anledning till extra personalfika) och LÖF bestämde att mitt trauma var över på 3 månader, inga bestående men då dessa liknade tidigare besvär för mycket. Jag har aldrig varit så bedrövad över att ha rätt, för mig och många andra.

Jag arbetar inom akademin och blir konstant utsatt för trakasserier och sexuella trakasserier. En manlig professor gick över gränsen, och när jag ville gå vidare inom organisationen så blev jag bemött med hot eftersom hans fru jobbade på samma arbetsplats och det var synd om henne.

Utsatt av en 11 år äldre man när jag var 21. Han tvingade sig på mig dvs våldtog fast jag sa NEJ NEJ NEJ NEJ. Därefter gav jag upp.

Där makten finns där finns även underkastelsen, ingen tror på en, alla se och vet, säger man något blir man dubbeltbesteffad och helvetet börjar. Offret blir förövaren och förövaren blir offret

Jag var tolv år. Min förövare var min mosters dåvarande sambo. Han lekte en massa ”kittellekar” för att kunna komma in under min tröja och ta på mina bröst. Han smygtittade även på mig när jag bytte om. Anledningen till att jag aldrig berättade är helt enkelt för att jag var rädd att göra min moster ledsen och besviken på mig.

Det har gått snart tjugo år. Men minnet är lika närvarande nu som då. Ord som inget betyder. Ord som jag försöker lära mina barn att stå upp för. ”Nej”. För att dom ska veta, ända in i ryggmärgen, att det inte är okej, att ingen annan får ta sig rätten att gå över gränsen.
Då, för lång tid sedan, betydde ”Nej” just ingenting alls. Istället, alla tankar, all skam. Borde jag ha gjort något annorlunda, visst hade jag väl ha kunnat slå mig loss?
Ordet är detsamma, men det har tagit mig halva livet att kunna säga det: Nej. Nej, det borde jag faktiskt inte.
Jag kunde inte anmäla. Tanken på skammen av att behöva gå igenom vittnesmål, att han, liksom då det hände, skulle skratta, att behöva sätta ord på varje liten detalj. Det var mig övermäktigt.
Men jag läser att han varit i farten igen, många år senare. Inte tagit sig hela vägen, men sexuellt ofredande, hotandes med sin titel utan att vara i tjänst. En varning utdelas. Det är allt. För han utgör lagens väktare. Utom för mig.
Önskar att jag då haft modet att anmäla. Men det var nog att bara behöva hantera skammen, rädslan, ångesten, sorgen. Till dig som har orkat göra det jag aldrig gjorde: Tack! Du är modig, något alldeles fantastiskt modig!

Som yngst av kusinskaran blev jag utnyttjad av äldre manliga kusiner som skulle leka "doktor" med mig. När jag blev lite äldre och började utvecklas började killarna i skolan att taffsa och slå på brösten. Vi hade även en manlig gympalärare i låg och mellanstadiet som brukade sitta i tjejernas omklädningsrum och titta på oss när vi duschade och bytte om. De flesta upplevde det som obehagligt men ingen vågade säga ifrån. Vi hade även en skolläkare som ville att vi tjejer skulle klä av oss helt och hoppa 50 hopp i mellanstadiet. Vad meningen med det var är ff oklart för mig. Då röt jag ifrån men blev tvingad av rektorn att be om ursäkt. Under tonåren blev jag tafsad på och kallad för hora, antingen för att jag gillade killar, eller när jag nekade någon kille. Jag blev tvingad till oralsex en gång och varit nära på att bli våldtagen av killar i min egen ålder. På en praktikplats på en restaurang blev jag tafsad på av en äldre man som jobbade där. Jag sa ifrån och fick faktiskt byta praktikplats. Jag har varit med om att killar ville slutshamea mig. En kille ljög om att vi skulle ha haft sex, även fast jag inte ens haft någon fysisk beröring eller ens gett honom så mycket som en kram. Detta för att han blev sur för att jag inte var kär i honom och för att han ville förstöra för mig och min pojkvän. Men värst av allt var när min släkting och hennes man våldtog mig i mina yngre tonår. Detta gjorde att jag skambelade mig själv och tappade tilliten till andra människor. Jag vågade inte anmäla eller berätta för någon, för vem skulle tro mig och vad skulle släkten säga? Som tur är har jag berättat om händelsen för personer som står mig nära, men jag har aldrig anmält händelsen. Som äldre tonåring och ung kvinna blev jag tafsad på och påhoppad på uteställen. Jag visade alltid väldigt tydligt att jag inte var intresserad och har kommit i bråk ett antal tillfällen eftersom vissa killar inte kan ta ett nej. Jag slutade till sist att gå på dansställen för att slippa. I takt med att jag blev äldre och tuffare minskade tafsande och påhopp. Däremot kan jag ff bli avbruten, förminskad och ej tagen på allvar i arbetet av män eller till förmån för män. Då har jag inte nämnt alla sexistiska påhopp och ohyfsade förslag som jag råkat ut för. Jag har dock oftast sagt ifrån, även om jag har lärt mig vilka fighter jag ska ta. Jag vill också tillägga att både min mamma och min dotter har utsatts för våldtäkt!

När jag var 11 år så blev jag utsatt för sexuella övergrepp av min 13-åriga kusin. Det pågick under två somrar och slutade lika tvärt som det började. Att jag inte sa något var för att jag skämdes och för att hon var äldre. Trodde därför inte att någon skulle tro på mig.

Högt i tak, mycket skämt och skratt. Perfekt miljö för en överläkares snuskiga beteende att smälta in. Maktposition. Manipulativ. Respekt.
Kommer undan genom att ta på sig offerkoftan. Förövaren blir till ett offer. De verkliga offren känner skam. Går över gränsen men ”det är sån han är”, ”typiskt honom”, ”han gillar unga flickor”. Rykten går, men det är ”bara” rykten. Ingen vågar träda fram. Man vill inte förstöra stämningen och inte vara en tråkig människa som inte kan ta skämt.

När #Metoo tror jag att som många MÄN började rannsaka sig själv.
Jag kunde endast dra mig till minnes en del plumpa skämt som man nog skäms för men man är kanske självbedräglig.

Men då kommer jag ihåg något som jag förträngt och inte ens sagt till min fru:
År 2000 jobbar jag för ett stort vaktbolag i Stockholm som Arbetsledare för driften. Ett par timmar in skiftet kommer en sommararbetare, en 21 årig tjej till mig och vill tala med mig. Jag pratar med henne vid sidan om då hon önskar, så och hon berättar att en medarbetare gör grova sexuella anspelningar och närmanden som hon känner obehag av. Min första tanke var att det måste vara nån av de många unga testosteronstinna killar som finns i branschen. Men när hon berättar att det rör sig om en 58-årig man som jag nu kallar "Stig" så blir jag inte överraskad då jag genom åren hört diverse obekräftade rykten och historier om Stig. Denne Stig hade varit på företaget sen det startade på 60-talet och var den informella ledaren för alla "longtimers", han besatt därmed nån sorts pondus som sträckte sig långt längre än fikarummet. Jag sa till henne att det skulle "hanteras" utan att veta det snart skulle bli jag som skulle "hanteras".Jag skriver en rapport till hans avdelningschef som har personalansvaret för Stig och väntar på återkoppling. Senare blir jag kallad till ett möte med avdelningschefen och när jag kommer dig är det ett bakhåll riggat...I rummet finns Stig med fackförenings representant och hans avdelningschef samt min chef. Nu vrids historian till att de talat med den berörda tjejen och det låter som jag "saltat" till historian och jag måste tänka på Stigs rykte....han ska snart gå i pension... du far med förtal...bla,bla.Jag står till början på mig då jag trots allt var nästa 30 år gammal och varit med ett tag, de skulle fan inte få vända på bordet. Men det visade sig att även min chef hade "sylt" i ryggraden och allt slutade i nån sorts remi. Jag anar nu ugglor i mossen så jag ringer upp tjejen och frågar hur hon mår, hon berättar då att även blivit uppkallad av en chef och "stora härsakarföreläsningen" . Hon var nu ledig men kände stor olust att gå tillbaka och frågade mig hur hon skulle göra, jag kände mig skamset hjälplös. Jag sa då att du får bita ihop eller sluta, sen sa jag att om du kan sluta. Skit råd jag vet....Jag blir omplacerad till inre admintjänst utan vidare förklaring, så det slutar med att även jag säger upp mig då jag inte ville jobba med ett gäng med gummi i ryggraden. När jag väckte detta minne så kom jag ihåg att jag skämdes över min tillkortakommande och aldrig nämnt det till nån först nu. När jag berättade detta för min fru så kom hon ihåg att jag bytte jobb men hon jag aldrig nämnde om detta då jag drog annat svepskäl.

Jag vill inte framställa mig som nån "good guy" utan vill belysa att när MÄN gaddar ihop sig mot en MAN så är man lika chanslös och maktlös. Dessa informella ledare som finns överallt med sina härskartekniker är en ren samhällsfara och många män är livrädda för dom tror jag.

Men denna Stig är idag är idag runt 75 år om han lever, hoppas Kharma tagit honom och han sitter och dreglar med en ner skiten blöja.
Jag är inte längre kvar i bevakningsbranschen sen många år nu men det fenomen är nog generellt.

.
Jag tror det finns många män där ute som agerat med bra resultat, men lika många som agerat och som jag blev boven eller på annat sätt fått reprimand/utfrysning.

Har blivit utsatt för trakasserier, flera våldtäktsförsök och en fullbordad våldtäkt. Jag har klarat av det känslomässigt och försvarat mig så männen ibland fått skador. Var mobbad i skolan och lärde mig att försvara mig så män har inte haft mycket glädje av att ge sig på mig. Det enda våldtäktsförsöket som skadade mig känslomässigt var när jag hade fyllt 40. En man som jag kände ytligt, som var i min fars ålder, och satt i kyrkorådet och sjöng i kyrkokören, kom in i min verkstad och tittade på min konst. Rätt vad det var hade han på något sätt tagit tag i mig och kört ner hela armen innanför mina byxor och fått in fingrarna i mig. Jag blev helt ställd, men lyckades spela lugn och drog upp hans arm, förklarade att min man var på väg och att vi fick fortsätta en annan gång. Jag tog hans händer och log och flirtade, tills jag kunde grabba tag i hans lillfingrar och bända dem bakåt så han fick backa medan jag helt bytte ansikte och vrålade så högt jag kunde och försökte se farlig ut. Jag tvingade ut honom genom dörren, bröt nästan av honom lillfingrarna medan jag vrålade gutturalt. När han var utanför drog jag igen dörren och satte på regeln. Efter det var jag deprimerad i flera månader, min tillit till mig själv var bruten, trots att jag fått ut honom, jag blev mörkrädd och hade alltid dörren låst, vågade inte vara ensam i verkstan. Jag hade trott att övervikt och ålder skulle göra att jag slapp sexuellt våld, så hans attack kom helt oväntat. Jag flyttade många mil därifrån och det har tagit lång tid att återfå lugnet och tilliten till mig själv. Jag anmälde aldrig, hade inte en tanke på det. Har aldrig anmält nånting jag varit med om. Vad skulle det göra för skillnad? Samhället vill inte veta. Eller, ville inte. Det känns annorlunda nu.

Jag blev båldtagen mär jag var tolv av en fem år äldre kille. Mina föräldrar låg i skilsmässa vilket var relativt ovanligt. Jag hade blivit fosterhemsplacerade om jag berättat och livet hade blivit ett helvete. Därför har jag inte berättat.