SVT rapporterade · Hur upplevde du högstadiet?

Hej!
Jag är nu 49 år, en gubbe, men min högstadietid var inte rolig.
Tillhörde de få som spelade rollspel och blev utsatt för sexuella trakaserier av tjejerna.
Vågade inte duscha pga snoppens storlek (liten).
Men har det bra idag, gift och världens bästa barn.
Ta hand om er unga människor, ni är bäst!

Min son flyttade hit från ett annat Nord Europeiskt land i 10 års åldern 2012. Han har aldrig blivit accepterat och alltid utstött. Gruppen acceptera ingenting som utmanar deras homogen svenskhet eftersom de känner sig hotade och ar man inte invandrare då platser man inte in i deras grupp heller. Otroligt stelt och instängt i detta land med mycket mobbning.

Jag är uppväxt på landet där det inte fans en högstadieskola. Så vi slussades med buss in till stan och en av de tuffare områderna i stan. Motsättningarna var enorma. Slagsmål var vardagsmat och inte bara eleverna var rädd utan även lärarna. Vet inte hur många gånger jag blev verbalt och fysiskt påhoppad. Men värst var när jag blev rånad av ett gäng mitt i skolan. Vuxna och andra elever bara gick i väg. Ingen vågade inte säga något. Aldrig känt mig så utsatt och ensam i hela mitt liv. Tappade allt förtroende för vuxenvärlden efter det. Jag är 40 år nu och har barn själv. Men tänker på den där tiden fortfarande.

Högstadiet för mig var en salig blandning av helvetet på jorden och underbara stunder. Mina lärare var jättebra och i klassrummet var det inga problem men det var när lärarna inte var i närheten som saker hände. Jag som inte passade in i den heteronormativa byn blev mobbad, knuffad in i skåp och fick dagligen utstå verbala attacker. Lärarna försökte verkligen göra allt de kunde och de tog allt väldigt seriöst men lärarna kan inte vara överallt hela tiden. Jag trivdes inte med mig själv eller med killarna på skolan och det är något jag går hos en psykolog för idag. Det är lätt att kasta ur sig ord och säga saker som du inte anser är av stor betydelse men för den (mig) som alltid får höra de ordet så skapas ärr som är svåra att få bort.

Tiden på högstadiet handlar om att överleva förtryck, rasism, nedvärderingar, självmordstankar, utanförskap, otrygghet, osäkerhet, viljan att försöka passa in och kraften att våga sticka ut. Klarar man sin tid bland hormonstinna unga som skrattar och gråter sig igenom sina tre känsliga år, är man redo för livet som kommer sen i gymnasiet. Förhoppningsvis lite klokare, lite starkare för att våga vara den man är och vill vara.
#hertsöskolan

Det ända sättet att göra skolan bra och så att alla mår bra är att varje dag i skolan avsätta 30 min för alla elever att diskutera, debattera, stigmatisera mobbing, särbehandling, språkbruk och mer. Detta kan ske någon gång under dagen vart som helst bara det sker så det blir en kontinuitet på stigmatiseringen av det som inte får förkomma

Tycker högstadiet var den värsta tiden i livet. Visst man träffade en hel del trevliga klasskompisar och lärarna var helt ok. Dock fanns det framförallt ett killgäng som mobbade allt och alla och som fick hållas trots allas vetskap. Själv tror jag att alla skulle ha mått mycket bättre om man kunde ha gett dessa killar extra stöd samt punktmarkerat att deras beteende inte var ok. Skräms av att dessa mobbande individer kommit ut i dagens samhälle och inte fått någon uppfostran. Från vad jag hört fortsatte deras beteende även senare i livet.

Sjukt jobbigt! Trivdes inte alls, var osäker på mig själv och väldigt blyg.
När jag varit med min son och hälsat på på min gamla högstadieskola fick jag genast hjärtklappning och den jobbiga osäkerheten gjorde sig påmind igen.
Önskar verkligen inte att få uppleva den tiden igen.

Hej, jag tycker att tiden överlag var jobbig på högstadiet. Det var extremt mycket stress p.g.a. att man började få betyg och därefter då prestationsångest. Även prestationsångest att passa in i klassen, bland sina vänner. Den åldern är ju väldigt obekväm för att det är så mycket nytt som händer med tanke på puberteten och att man t.ex. börjar festa och andra "vuxensaker". En av de jobbigaste sakerna var att helt plötsligt gå från ett oskyldigt barn till att man skulle vara sexig. På allt det dessutom inte bara kompisdrama utan kärleksdrama vilket skapar så mycket känslokaos vare sig man vill eller inte. Det blir ofta bråk hemma i den här åldern p.g.a allt nytt och hormonerna. En annan del av stressen var att det fanns en brist på lärare så vi bytte lärare och klassföreståndare flera gånger vilket försvårar saker. Även brist på lärare som kunde hantera en stökig grupp, för våran och många andra klasser fick t.o.m lärare att gråta vilket är hemskt. Men vi hade även en lärare som både släpade ut en elev och bar ut en elev. Vi hade även en lärare som fick elever att känna sig väldigt obekväma på idrottslektionerna men som sedan äntligen fick sluta. Man märkte alltså att det var inte bara väldigt jobbigt för elever utan även för lärare då det även hölls på o byta rektorer. Det skedde mobbning, misshandel, hirearkier i klassrummen så alla inte fick prata lika mycket osv, sexism, rasism och t.o.m en våldtäkt i skolans badrum i källaren. Att polisen kom var inget ovanligt. Många somnade under lektionerna eller satt på mobilerna eller pratade med varandra istället. För ingen fick riktig info om varför ämnena och det vi lärde oss skulle ge oss senare även om vi frågade. Jag har inte förrän jag var 18 förstått hur det jag lärde mig då kunde användas i det riktiga livet. Vi hade dock en del roliga minnen och riktiga guldklimpar till lärare. Jag gick ut högstadiet 2014 i jönköpings län, nässjö. Det var mer som Paradise hotel än att faktiskt lära sig.

Högstadiet var en av de värsta perioderna i mitt liv hittills. Jag gick på en av de "sämre" skolorna i staden jag bor i. Miljön, kvaliteten och och den allmänna atmosfären var väldigt dålig. Det var som att vi var med i en krigsfilm där målet var att överleva. För att överleva behövde en ständigt försvara sig själv. Attackera de andra innan de attackerar en. Eleverna var stökiga och allmänt ointresserade både i min klass och i parallellklasserna. Lärarna hade gett upp hoppet och försökte inte ens få ordning på klassen. Killarna kunde säga saker som var sexistiska, rasistiska och homofoba utan att det var någon större grej. Det var en del av vardagen. Dessutom hade vi missat en hel del av läroplanen på grund av bristande personal. Vi hade naturkunskap och samhällskunskap först i 8:an och teknik först i 9:an. Fokus låg på kärnämnena, trots detta var ungefär hälften obehöriga att söka till gymnasiet när vi gick ut grundskolan.

Högstadiet är som en fis i rymden. Vilka lärare hade jag? Ingen aning, minns några som utmärkte sig. Vilka gick i parallellklasserna? Beats me, minns knappt ens om jag ser dem på bild. Jag trivdes väl bra på högstadiet, men livet går vidare oavsett. Nåt som är konstigt tycker jag är att vuxna säger till barn att ta vara på tiden och att barndomen är det bästa. Det är ju helt enkelt inte sant. Man har inga valmöjligheter eller frihet alls. Allt blir bättre när man är vuxen.

Min högstadietid hade kunnat vara mycket värre än den var, enbart på grund av att jag inte stod längst ner i "näringskedjan". Det fanns en tjej i klassen med funktionsnedsättning och hon var lägre rankad än jag och därför utsattes hon för mobbning istället för mig. Visst var jag ensam och kände mig apart, men kränkningarna fick någon annan utstå. Skammen över att vara lättad lever kvar, skammen över att jag slapp bli nertryckt för att hon blev det i mitt ställe.

En fruktansvärd tid som präglades av krokben i korridorerna, böcker som kastades runt av äldre killar, skåp som blockerades, ryck i handtaget på toan, glåpord, blickar, hånflin. Detta var både från äldre killar men även riktigt elaka tjejer i egen klass och parallellklasserna. Kände mig mindre värd, utanför, annorlunda, inte lika cool som de andra - för det var jag inte, jag var bara jag, och världens snällaste som bara ville känna mig accepterad. Det var en lättnad att komma till gymnasiet. Undrar om någon reflekterat över varför vissa av oss aldrig någonsin deltagit i en återträff?!

Högstadiet var hemskt för mig. Jobbigt hemma samt blev mobbad. Ibland drömmer jag fortfarande mardrömmar om skolkorridorerna. Jag hoppas att miljön är mindre homofobisk etc för ungdomar nu, att de har det lättare om de är HBT än vad jag själv hade.

Högstadiet är nog mitt livs allra värsta tid. Pack av killgäng mobbade folk öppet framför lärare som hade gett upp hoppet samt tog ut sin egen ilska över situationen gentemot eleverna. En läroplan som sällan följdes på grund av saknaden av behörig personal. Problem som skyfflas under mattan för Skolverket, jag kommer alltid minnas matteläraren som berättade en en inspektör från Skolverket skulle komma och hon talade om för oss att "om ni inte får oss att se bra ut kan det påverka på ert betyg". Att vara annorlunda var inte något att eftersträva, och som tur är var gymnasiet min räddning med likasinnade människor som har klarat helvetet som är högstadiet.

Jag gick inte ens på högstadiet på de smarta telefonernas tid utan de kom strax efter, på min tid mobbades man om man använde en dator sen. Jag vågar inte ens tänka på vad dagens högstadieelever måste utstå på internet vad gäller kränkningar. Typiskt att säga kanske, men det blir bättre sen; det får å andra sidan inte använadas för att förminska roblemet.

En mycket intressant tid.
Hade kul och tyckte att folk var snälla. Samtidigt var det en sån stor blanding på skolan, från kriminella (många lever inte idag) till några som var otroligt smarta och blev sen mycket framgångsrika.

Det var väldigt dubbelt under mitt 70-tal. Bra lärare och många vänner, men våldet och kränkningarna fanns ständigt närvarande och kunde drabba vem som helst. Ingen kunde stå i korridoren utan att ha korsade armar. Annars kom boxningen i magen efter bara några ögonblick. Man var tvungen att hela tiden vara på spänn.

Hej!
Jag gick ut högstadiet 2014 och jag fick uppleva mycket härliga stunder men överlag var det jobbigt. Det var jobbigt både för mig, andra elever och lärarna. Alla var oerhört stressade av bland annat betyg och av att vilja passa in. Att polisen kom till vår skola var vardagsmat. Eleverna fick inte bara varandra att gråta utan lärarna också. Diskriminering var något som lärarna kunde prata om "inte var bra" men som sedan ändå skedde hela tiden även om lärare var med eller inte. Sexism, rasism, homofobi, transfobi,klasshat, funkofobi, misshandel, våldtäkt, sexuella trakasserier, mobbning, jag hade kunnat fortsätta. Det var som Paradise Hotel.

Jag var bara lycklig på högstadiet de gånger som jag vågade skolka.

Annars var det en salig blandning av egen osäkerhet, egen upplevd fulhet, egna svårigheter att hitta sin roll och passa in kontra den allmänna stämningen av mobbning (inte minst sexism/rasism), stök och kriminalitet som genomsyrade skolan.

Det pågick mobbning i vår klass under alla tre åren, och skolans enda sätt att hantera det var en slags kurs där de mobbade och mobbarna blev placerade tillsammans och skulle lära sig att samarbeta, kommunicera och sätta gränser. Ni förstår säkert att det inte blev så bra...

Även efter att jag började gymnasiet tog det lång tid innan jag slutade kolla mig över axeln och kunde slappna av.

Att ha både en klassföreståndare som avskyr dig sätter sina spår. Många gånger har jag tänkt söka upp denna lärare som, trots att han var vuxen, gjorde min och min högstadietid till den värsta perioden i mitt liv.

Jag tycker att det är så tråkigt att läsa berättelserna här. I min perfekta fantasivärld respekterar man varandra och är trevligt mot varandra, även om man inte är vänner. Varför kan det inte vara coolt och spännande med individualitet? Vi är olika och tycker olika och det är det som kan leda till bra diskussioner och nya perspektiv. I grunden tror jag att elever och folk i allmänheten har tappat den respekten till andra människor som är så viktigt för ett samhälle.

Högstadiet, för mig var ett rent helvete!
Vilket det är om man blir mobbad.
Jag minns särskilt hur jag efter duschning efter gymnastiken tvingades leta upp mina strumpor,kalsonger och T-shirt.
Ibland hade kalsongerna spolats i vatten så när jag fann dem gömda var det att sitta en halv dag i våta kalsonger.
Och när jag kom försent till lektion efter gymnastiken så blev jag utskälld av den läraren som sedvanligt tog mina mobbare i försvar.
Även klassföreståndaren tog alltid mina 3 mobbare i min klass i försvar.
Det lustiga var att ytterligare en Mikael i min klass också mobbades av samma gäng.
Men han fick åtminstone stöd av klassens ljus vilket jag inte fick.

Min högstadietid är anledningen till att jag i dag jobbar som lärare. Under högstadiet fick jag lära mig allt om hur det är att vara utsatt för mobbing och hur lärare inte ska vara. Den dagen jag beter mig som mina lärare på högstadiet gjorde ska jag inte vara lärare längre.

Bara man var lite annorlunda eller stack ut och blev man direkt ett objekt för mobbning och utfrysning. Killarna i klassen stod för mobbning och tjejerna för utfrysning. Högstadiet var den hemskaste tiden i mitt liv och jag hade bra gärna velat veta hur dessa personer kunde tänka som de gjorde. Gymnasiet var en dröm i jämförelse. Ambitiösa personer med uppfostran och respekt för människors lika värde. Högstadietiden påverkade mig dock mer som person än vad jag då insåg och det är något jag velat att mina mobbare fick veta då jag är orolig att dessa attityder övertas av nya generationer. Ingen, varken barn eller vuxna, ska behöva utstå mobbning.

Högstadiet var jättekul i mina ögon. Jag är den som folk skulle kalla pluggis och blev ofta retad för att jag var en ”nörd”. Men jag hade inga problem med det, det vara bara tomma ord. En anledning till att jag tror att jag tog det så lätt var eftersom jag tränade mycket så att jag aldrig hade tid att bry mig.

Det var en svårperiod för mig eftersom jag varken var en cooling som rökte eller körde trimmad moppe. Sociala hierarkin var tydlig bland killar och säkerligen bland tjejer. Var man inte stöddig eller eller en "bad boy" på 2000-talet fick man räkna med att bli mobbad, att skaffa vänner var även svårt. Det är märkligt hur normen etableras när den är skadlig för alla parter, stöddiga killar på kortsikt är populära men senare i livet kan det stå till grund för sociala problem.

Högstadiet var inte bara ett helvete. Bit ihop. Visst har man fått utstå en del, men så hemskt var det inte.

Högstadiet var den värsta tiden i mitt liv. Blev konstant utsatt för glåpord och mobbning, till och med sexuella trakasserier. Lärarna orkade inte ta hand om allt. Man kunde se samma mönster i varje klass. Inte bara elever som blev mobbade heller. Mina klasskamrater hittade ett lämpligt läraroffer som blev utsatt för allt möjligt... allt från påhittade historier om läraren till vandaliserande av dennes bil. Högstadiet var utan tvekan det värsta jag upplevt och det sitter fortfarande i ryggmärgen. Kan fortfarande inte se min högstadieskola utan att få en klump i magen.

Både högstadietiden och gymnasietiden var hemsk. Jag blev mobbad och utfyst, till och med av mina egna vänner. När jag tänker på det var nog gymnasiet ännu värre, om det nu kunde bli det, för då var även en lärare inblandad i mobbningen av mig.

Högstadiet var inte så illa, värre var det i låg och mellanstadiet, innan man vuxit tills sig tillräckligt att bryta näsbenen på mobbarna när man kom tillbaka i högstadiet..

Min skolgång var inte bra alls. 1979 där var så mycket skit i skolan så man undrar hur något överhuvudtaget fungerade. Vad som är konstigt är att ingen riktigt talar om en lösning på detta. Det skulle gå att göra alla skolor till riktigt bra skolor där alla mår bra om man pratade om problemen. Man kan tänka sig att det avsätts så mycket som 30 min varje dag till att stigmatisera oönskade beteendet i skolan. 30 min när som helst varje dag i varje klass i varje skola där man talar om hur man betters sig och hur illa det gör att göra andra illa.

Hagaskolan, Umeå 1983-1985. Helvetet på jorden. En del av värstingarna sitter idag inne på livstid eller har fått långa fängelsestraff. Mobbning var en del av skolan. Tänk att det fick pågå år, efter år, efter år...

På högstadiet lärde jag mig många saker, mest av allt att människor i grupp kan vara väldigt elaka och att de som jag trodde var mina vänner inte gick att lita på.

Den tid i livet jag saknar minst. En period präglad av osäkerhet, press på att dricka alkohol, bli sexuellt aktiv, inte sticka ut, inte vara för duktig i skolan och inte för bra heller (!).... Elaka kommentarer och fniss bakom ryggen. Ont i magen på söndagskvällarna och lycka fredagkväll. Lärare som kom och gick mellan klassrummen utan att se eller höra något. Är så glad att jag orkade ta mig igenom de där åren. Känner starkt för alla de som går på högstadiet idag och mår dåligt.

Jag lade världens mök på kemilektionen och alla de snyggaste tjejerna satt såklart i raden bakom mig. Högstadiet sög.

Folk hittade negativa sidor på allt från toaletterna till maten till lärare, läxor eller ”mobbare”. Alla ville hitta ngt att vara sura över, för det var coolt att ogilla skolan. Jag försökte ist fokusera på de bra sidorna och lyckades därför ta mig genom skolan glad och med bra betyg. Jag hade nog tur som inte blev retad men jag tror att det berodde på att de flesta såg upp till mig lite

Högstadiet var en ganska tuff tid. Jag var en av de töntiga som brydde mig om mina betyg och som gillade att utvecklas inom olika ämnen. Min klass var hierarkiskt utformad med två tjejer på toppen. Min skola låg nära Nordstan i Göteborg. På rasterna hände det att de två tjejerna längst upp i hierarkin snodde smink från H&M och delade ut till de tjejer i klassen de favoritiserade den veckan. Jag fick aldrig något smink, inte för att jag var intresserad av deras stöldgods heller. En gång hoppade en kille i parallellklassen från en mur ner på rektors bil så att det blev en stor bubbla i taket. Han spände ögonen i mig och sa att jag inte fick berätta för någon. Jag vågade inte göra det heller av rädsla för konsekvenserna. En gång kom polisen och lämnade en kille i parallellklassen på skolan. Vad han hade gjort vet jag inte. Min skola ansågs trotts alla händelser som en lugn och trygg skola med vettiga värdegrunder och bra personal. Jag älskade mina lärare och de vänner jag hade, framför allt i klasserna ovanför och nedanför. Samtidigt gick jag till skolan med en smärta i magen nästan varje dag. Jag var utstött, kantstött och trampad på. Ändå ville jag inte byta. Gymnasiet kom som en befrielse, först då insåg jag hur sjuka åren på högstadiet varit.

Jag kan fortfarande, 25 år senare, få en klump i magen när jag tänker på min högstadietid och/eller åker förbi min gamla högstadieskola med bussen.
Gymnasiet har jag däremot nästan bara bra minnen från – där var acceptansen för olikheter större och man hade börjat hitta sig själv. På högstadiet var det däremot nolltolerans för avvikelser från normen och det enda som betydde ngt var hur man såg ut och om man umgicks med rätt personer... Har dessutom stora kunskapsluckor från den där perioden – det fanns ju inget fokus på att lära sig ngt när all ens tid gick åt till att hata sig själv och sin omgivning.

Jag var redan mobbad sedan innan högstadiet, och mina föräldrar bad till lärarna att INTE placera mig i samma klass som mina mobbare. Så började sjunde klass och jag placerades i den sämsta klassen på högstadiet, som snart blev känd som den allra stökigaste. Nästan alla de som mobbade mig sedan tidigare var med i den, och de fick med sig fler och fler i klassen. Innan hade jag mest blivit retad och utfryst av tjejerna men nu fick jag även saker skrikta efter mig, öknamn, knuffar, saker kastade på mig och andra mer fysiska och verbala trakasserier från både killar och tjejer i klassen. Ett par gånger blev man tafsad på av killarna och fick höra sexistiska kommentarer från dem. Jag kände mig ständigt otrygg i skolan även de stunder som jag inte blev direkt utsatt.

Ingen av lärarna tycktes bry sig om eller ens se min situation överhuvudtaget. En åtgärd som vidtogs av lärarna var att placera mitt skåp bredvid en av mina handledares kontor. Det hjälpte inte alls. Det fanns en anti-mobbinggrupp tillgänglig på skolan, problemet var bara att rätt många av de som var med i den var personer som mobbade mig. En av lärarna föreslog till och med att jag skulle gå med i den gruppen. En annan lärare kom aldrig ihåg vad jag hette. Rektorn beskrev för min mamma hur han upplevde mig som en glad, stark och självsäker tjej, som om han beskrev en helt annan person. Jag var långt ifrån de sakerna han beskrev.

Jag hade inte en enda vän på hela skolan under högstadiet och jag förstår idag inte hur jag lyckades stå ut i det där helvetet utan att vilja ta livet av mig. Idag mår jag bra men hade aldrig velat gå tillbaka till högstadietiden som jag inte har ett enda bra minne utav.

Högstadiet var den tid som gjorde att jag mådde så dåligt att jag utvecklade social fobi. Klassen kontrollerade stenhårt varenda handling och frös ut de som inte föll in i de hierarkiska leden. Människor fick öknamn som fortplantades mellan skolor tills enskilda kunde upptäcka att de var ansedda som freaks överallt. Varenda dag var det inte frågan om huruvida någon skulle bli utsatt för trakasserier - utan vem och när. Jag var tvungen att söka mig till terapisamtal på ungdomsmottagningen för att inte gå sönder mer än jag redan gjort. Jag har spenderat över tio år på att försöka läka, förlåta och förstå, men det gör alltid ont i mig så som man bara kan förstå om man själv varit längst ner i hackordningen.

Idag håller jag på att forska på skolklimat för att stoppa mobbning är det enda som känns riktigt meningsfullt för mig.

Från 4 och uppåt va min skoltid nått jag aldrig mer vill uppleva. Blev misshandlad ,tagen på brösten drog ner mina byxor drog mig i håret .De enda jag ville va att allt skulle försvinna .
En dag tog jag mig in i ett mörker gick och satte mig på spåret och väntade på tåget , tyckte de kom dåligt med
Det tåg så jag satt där och fundera och tänkte dessa människor som fått mig till detta kommer att hamna i karma ,tester mig och går hem de 5km . Under vägen växte min styrka . Berättade aldrig hemma om mått som hänt i skolan . Men tänker på de ganska ofta ,mår skit och gråter för de gör ont i själen fast det är längesedan. Gymnasiet blev lugnare då jag gick en ner tjejvänligutbildning och ingen av de gamla från tidigare skolan fanns i min klass. Har haft svårt för att stava och att utrycka mig på rätt vis ,jag hela min uppväxt måste stå i beredskap för att försvara mig vid stack från dessa otäcka personer och vill bara på peka att karman har infunnit sig ingen av dessa tjejer fick leva ett liv utan droger några har tyvärr gått bort några lever men väldigt sjuka. I dag är jag starkare men inte den jag önskade vara .. Träffade en av dessa tjejer öga för öga i vuxen ålder,ifrågasätter varför de gjorde på detta viset mot mig,då säger hon att de har hon inget minne av . Sorgligt att förövare som var mest aktiv inte minns. Lever med sorg och stulen skoltid de får jag fortsätta med. Meetoomobbit!

På väg att bli vuxen, mycket hormoner i omlopp. Kämpar för att passa in, få bra betyg, vara snygg, cool, omtyckt. Finnar, fylla, dålig självkänsla. Ser andra bli utfrysta eller mobbade, men vågar inte ingripa. Insikter om världens grymheter på SO-lektionerna. Tur att en hade vänner och familj.

Bästa tiden i livet, spelade i flera band. Gick på många spelningar längtade efter att flytta hemifrån. Träffade nya kompisar, flickvän. Var inte bra på något ämne i skolan men hade roligt.

Jag gick på Engelbrektskolan i början av 90-talet. Det gick bra för mig eftersom både mina föräldrar och skolan hade höga krav på mig. Jag hade roligt och jag hade vänner. Däremot var jag enormt osäker, och gjorde massa med dumheter för att passa in. Jag började röka, blev påtvingad en sexdebut, drack en massa alkohol, snattade med mera. Inte för att jag ville utan på grund av rädsla för att bli lämnad utanför. Jag önskar att jag hade varit visare , att jag hade varit starkare , att jag hade förstått vad riktig vänskap är, att jag framförallt hade haft självförtroendet jag idag har som vuxen. En av de mest skrämmande upplevelser under den här tiden var att i och med att min plånbok försvann från min ryggsäck i skolan en dag så kontaktade mig en man ett par dagar senare via telefon för att fira på MacDonalds att han hade hittat min plånbok. Jag var nära att träffa honom ,han ringde många gånger men , med den lilla vishet jag hade blev jag till slut rädd och bad honom posta min plånbok. Plånboken kom hem i postlådan utan frimärken. Den innehöll en broschyr med instruktioner och bilder av barn som har sex med vuxna. Jag blev så rädd och skämdes så att jag inte sade något till någon. Det året var det flera tjejer i skolan som tappade sina plånböcker mysterieöst i skolan. Ingen vågade prata om det. Jag hoppas att pedofilen aldrig lyckades ta med sig någon till Mac Donalds, Jag önskar att jag hade varit modigare!

Mobbning har väl alltid indirekt sanktionerats som om det är de ynkliga individernas rättighet till att ta bort fokus från sina egna tillkortakommanden genom att utse en "hackkyckling" som inte kan/orkar värja sig. Hur många uppenbara exempel på detta har inte uppenbarligen förekommit genom åren, t.ex. med att mobboffret blivit hänvisad till en förflyttning eller lärare som väljer att se mellan fingrarna på vad som försiggår?

Det är otroligt att vi ska inbilla oss att vi lever i en så civiliserad tillvaro, men samtidigt tillåter en ordning som har ett arv från grottmänniskans era! Detta gagnar absolut inte ett modernt samhälle att de med stor kaxighet o fysik kan ta sig fram på bekostnad av de mer timida, men som istället kanske besitter en annan större förmåga och intelligensnivå.

Att tillåta "vingklippning" och sarga dessa utsattas självkänsla skadar inte bara dem själva väldigt mycket utan också samhällets mer generella möjliga utveckling, och som går miste om värdefulla resurser.

Det var länge sen jag gick på högstadiet, men mycket tyder på (efter vad man har fått läsa o höra) att det råder ett slags "status quo" för vad har egentligen förändrats?

Lärare som hade kontroll över klassen hade man önskat

Högstadiet... Det var en tid när mycket hände både privat och i skolan. Trots samtal med skolsköterskan och kuratorn fick jag bara höra att jag skulle gaska upp mig och vara mer social. Visa framfötterna och annat trams. Lagom enkelt när man gått på samma skola med samma personer under hela låg och mellanstadiet och är rutinmässigt utfrusen och mobbad. Såna tips kanske funkar om man är ny, men inte när man ”känt” sina ”klasskamrater” i åtta år och ändå aldrig fått vara med. Hela grundskolan satte sina spår men högstadiet var värst. Som andra skrivit här så var det lättare på gymnasiet. En del nya ansikten, ett gemensamt intresse, lättare att vara boknörd för nu var fler intresserade av betygen. Det slutade dock med att jag hoppade av för stämningen var inte bra där heller. För att avsluta mina studier vände jag mig till komvux och herregud vilken skillnad! Vuxna människor som hade som mål att förbättra sig inför nån vidare utbildning eller nåt för jobbet. Glada, trevliga, måna om varandra... Och lärare som faktiskt tog sig tid att lyssna om det var något som dök upp! Om någon som ännu sitter fast i högstadiet läser det här - det blir bättre! Det finns alternativa vägar att gå när man väl tagit sig igenom nian. Fokusera på betygen bara och försök hitta ett jobb att sysselsätta dig med till du fyller 20, sen kan du läsa komvux på heltid och distans. Distans räddade livet på mig och för första gången var det roligt att plugga. Fick högsta betyg i allt när jag väl slapp ifrån helvetet med den fysiska skolan och den påtvingade ”samhörigheten” med klassen. Hade distans funnits även för grundskolan skulle i alla fall jag mått så enormt mycket bättre.

Det var en mörk tid där min ångest blev större och jag utvecklade en depression. Kände en del stress, under en period började jag gråta varje gång det var prov. Jag hade svårt att få vänner. Går på gymnasiet nu, mår mycket bättre. Men det beror ju också på att jag tagit antideprissiva läkemedel.

Efter en vecka i högstadiet fick jag panikångest som än så länge hållt i sig i tio år. Följt av depression, skuldbeläggande av lärarna, utfrysning av kompisgänget och självmordstankar. Högstadieåren förstörde hela min tonårstid totalt!

Hade jättebra år. Hade en väldigt bra klass och vi umgicks mycket även utanför skolan. Vi arbetade också mycket med klasserna över och under oss vilket ledde till att alla var trevliga mot varandra. Upplevde inte mycket mobbning eller diskriminering överhuvudtaget, varken mot mig eller andra. Såklart fanns det stökiga personer men de ställde inte till för mycket problem. Väldigt nöjd med både skola, kompisar och fritid under denna period!

På högstadiet lärde jag mig skolka. Det var en konstart i sig att utveckla en förmåga att slippa undan, utan att det riktigt märktes. Jag var redan osynlig för de andra i klassen. Lärarna var inte bättre dom. Jag förstår än idag inte hur i hela friden jag kunde vara borta så mycket som jag var utan att någon undrade var jag var. Jag fick ju godkänt i alla fall, i det flesta ämnen. Ändå var jag knappt där alls. Och orsaken? Mobbad och utfryst. Lärare som ryckte på axlarna och sa att så farligt var det väl ändå inte? Nähä, trots påhopp, glopord, blodiga näsor och till och med utsatt för ett sådant starkt tryck mot bröstkorgen att jag svimmade i brist på syre. Inte så farligt, hette det... Det var ju ren och skär misshandel! Men ”barn” kan väl inte vara så grymma? Nog var jag med och startade bråken, alltid? Sånt fick man höra från både lärare, kurator och rektor. Sen sa de att JAG kunde byta skola om jag ville. Men mobbaren fick dom inte flytta på. Jag hade noll förtroende för vuxenvärlden. Den var ju nästan värre än ”kompisarna” i klassen. Och visst hänger det kvar långt upp i åren. Det var länge sen jag gick i skolan nu. Det lilla jag minns känns ännu som igår.

Kränkningar och sexsism var vardagsmat i högstadiet, både från lärare och elever

Gick i skolan på 1970 talet och mobbing fanns även då men jag tror att det är tuffare i dag och att fler mobbas i varje klass av många olika orsaker. Tyvärr har lärarna inte något att ta till för att kunna säga ifrån och heller inte någon uppbackning från skolan ,en del lärare bör kanske inte heller arbeta som lärare.

Högstadiet var hemskt ur ett socialt perspektiv. Ur ett inlärningsperspektiv var det helt okej.

Högstadiet var förjävligt för mig och andra som utsattes för mobbning. En jävla skitperiod i livet. I efterhand kan det göra mig förbannad att lörate och annan personal inte gjorde mer, trots att de visste.

Om du inte klädde dig som dom andra var du ''konstig'' och blev mobbad. Fick ingen extrahjälp i matte utan vår lärare var så upptagen med dom som gick i 6an att vi satt utan hjälp hela lektionerna. Är fortfarande arg över det , den utbildningen som jag gick miste om. Man tror att om man har en diagnos får man hjälp , men så ser det inte ut särskilt i fattiga kommuner.

Minns när det ett hakkors målades, på insidan av en klasskompis skåp, med kaviar.

Sjukt jobbigt. Mådde dåligt och var väldigt introvert. Många borde ha sett det, men inte någon brydde sig. Fick psykiska besvär efter högstadiet

Jag gick ut högstadiet 2014 och hela högstadiet var helt brutalt. Drabbades av mobbning dag ut och dag in, sexuella trakasserier och tafsande från manliga lärare var vardagsmat. Polisen kom konstant och våldtäkter skedde på toan. Man vågade inte som kvinna yttra sig i klassrummet för då pratade alltid killar över en, och skrek i munnen på en. Killarna fick därför alltid ordet av lärarna och tjejerna fick sitta stilla och hålla tyst medan killarna lekte rövare i klassrummet utan att någon lärare vågade säga ifrån. Detta ledde till att närapå alla i klassen fick tinnitus och jag stannade ofta hemma pga ont i huvudet och värk i magen bara jag tänkte på att komma tillbaka till skolan. På fester utanför skolan skedde fler våldtäkter och alla tjejer gick alltid runt rädda för vad killarna skulle säga om dem eller sprida om dem. I korridorerna hördes "jävla bög" " hora" "jävla fitta" och "n-ordet" konstant. Rasism, sexism, homofobi och transfobi var det vi var vana vid och det tog mig ett tag att fatta hur oacceptabelt det beteendet faktiskt var för man var så van vid det.

På högstadiet lärde jag mig att man inte kan lita på folk, speciellt inte vuxna som väljer att inte se mobbning och annat utan alltid alltid alltid titta åt ett annat håll. Nästan alla människor är otroligt fega när det väl gäller och tänker bara på sig själv och skiter i andra. Så det började jag göra också och sen dess blev livet enklare på alla sätt.

Pennalism är en inofficiell sanktionerad del av skolan där förtryckarmentalitet och härskartekniker får utvecklas. Vid högre lärosäten har Lundsbergs utmärkt sig specifikt, men allt börjar tyvärr redan tidigt i småskolan. Många med mig har genomlidet ett långt h-vete. Förövarna kommer förr eller senare i sina liv att drabbas av något backslag och då kanske de inte står sig så starka.

Högstadiet var lika hemskt som gymnasiet. Drack du inte alkohol eller inte var del utav normen passade du inte in. Ännu värre när många människor relaterar till "skam" där allt ska vara så kul och bra i gymnasiet/högstadiet, men nej det var en riktigt hemsk tid enbart fylld av ensamhet och kan inte alls relatera till serien.

Utfryst, kränkt osv, lärde mig att hata.

Det vuxna människor anser att tonåringar ska stå ut med på högstadiet skulle de själv aldrig stå ut med på sina egna arbetsplatser.

Jag tycker högstadiet är ett par fria år, man får ta mer eget ansvar vilket är bra tycker jag. Man får även lite mer läxor, men på min skola håller vi det i en bra klass och jag trivs bra. Lärarna är jättebra och dom förstår en hela tiden.

Högstadiet var för min del tre år med konstant mobbing och sexuella trakasserier. Det enda jag minns med glädje var avslutningen i nian. Den lättnaden som infann sig den kvällen då jag insåg att nu är det över levde jag på under hela det sommarlovet. Sen kom det surt efter av dom åren som det gör för många. Jag hade kasst självförtroende och kass självkänsla under många år. Men högstadieårenåren gjorde mig också stark och framför allt de lade grunden för min avsky mot mobbing och trakasserier i alla dess varianter. Så här i backspegeln konstaterar jag att jag var böjd, men de lyckades inte knäcka mig. Idag trivs jag med mig själv och mitt liv. Och detta trots att jag fortfarande inte är som alla andra.

Riktigt dålig

Stackars barn för det är vad dom är , men Sveriges har glömt deta har för mycket att göra med de nya sverige

Åren kring puberteten var värst, alltså början av högstadiet. Minns med fasa dessa skolår. Gymnasiet var lite bättre, slapp de värsta mobbarna. Värst är, att dessa upplevelser från högstadiet hängt med och format relationen till människor och påverkat arbetslivet negativt i 40 år.

Morgan Alling har gjort bra TV, så mycket kommer upp, jag orkar inte se TV-programmen.

jag gick inte till skolan alls skall tillstås, då den var tom på intressanta processer som helhet.
men på min tid hade barn iaf inte lika stora möjligheter att förstöra andra barns liv, då sociala medier ännu inte blivit en knutpunkt för de sk mobbarna. detta gör att när ett "tufft gäng" väl får tänderna i en liten stackare, målas skitsnacket ut för alla och enhvar. end of the world...

Högstadiet var fantastiskt. Då var man snygg vältränad omsvärmad och plugga behövde man inte heller då skolan var lätt. Nu är man bara gammal men charmig...
Gymnasiet var en katastrof, lärare som var kommunister, sadister och pensionister dvs den gamla skolan men framför allt var dem dåliga lärare med ett undantag.
Började gymnasiet med 27 skolkamrater, gick ut gymnasiet med 13 skolkamrater. Kanske säger mer än allt annat. Det gick bra ändå i livet men det var fanimej inte tack vare skolväsendet!

Jag fick inte sticka u. Jag ville vara mig själv och för det blev jag mobbad. När grubber som skulle motarbeta mobbning etablerades så ingick mina mobbare i de grupperna.

Och man fick alltid slåss mot både vänner och lärare , "men om du gör så med ditt hår och har dessa moderiktiga kläder och intresserar dig att vara snygg för killar istället så kanske de slutar mobba dig".

Föräldrarna var inte bättre, "Varför kan du inte vara som andra barn?".
Då undrade jag ganska länge, "Vad är fel på att vara mig?"

Det hjälpte ju inte att man fick höra att man inte är Svensk egentligen för att jag hade ett annorlunda efternamn.

Rasism, användandet av blatte ordet var vardagsmat, och jag tror inte att det har blivit bättre då jag ser gamla klasskamrater använda samma ordval idag, när de är föräldrar.

Först när skolan var över efter gymnasiet så hittade jag vänner som uppskattade den jag var och än idag är jag omgiven av människor som älskar mig.

Hela skoltiden var jobbig, men Högstadiet var värst. Blev utfryst och även sexuellt trackasserad av hela klassen.

Blev sist kvar i duschen och hörde hur det fnissades, tittade ut bakom väggen och såg att min handduk var borta. Snabbt förstod jag att jag hade inte så många val: Skrika, vänta ut dem eller gå upp till killen i omklädningsrummet och be att få tillbaka min handduk. Jag valde att bita ihop och gick och ställde mig framför honom bredbent och frågade om han hade tittat klart och jag kunde få min handduk. Alla tjejer i omklädnings rummet fnissade och skrattade, så gjorde även resten av killarna som stod i dörren in till vårt omklädningsrum. Har aldrig känt mig så liten och utlämnad.

Högstadiet var ingen rolig period. Jag passade aldrig in och fick aldrig chansen heller. Såg du inte ut som majoriteten, hade du inte rätt kläder på dig, råkade du komma från "fel" land, hade du en annan tro eller sexuell läggning än majoriteten eller var "annorlunda" på något sätt så fick du räkna med mobbning, utfrysning och i vissa fall även misshandel. Det hände till och med att lärarna misshandlades...För att passa in gjorde vissa vad som helst vilket alltid resulterade till att offrena fick byta skola eller flytta. Lärarna var hjälplösa. Jag såg fram emot att sluta högstadiet och sökte till ett gymnasium långt bort från dem alla. Som tur var vände allt till det bättre när jag började gymnasiet.

Jag blev utsatt för så mycket rasism, både från lärare och elever. På den tiden trodde jag att allt var mitt fel. Det blev inte bättre när eleverna ifrågasatte min sexualitet, i slutet av högstadiet. Viljan att inte leva vidare i mardrömmen var väldigt nära! Det blir bättre, tro mig!

Högstadiet var väl helt okej för mig ä, jag hatade inte det men jag gillade inte heller det. Något jag lärt mig är att man måste stå upp för sig själv, man kan inte helt enkelt lita på lärarna kommer göra något åt problemet, blir man slagen eller mobbad så får man slå tillbaks och se till att det inte händer.

Gick på högstadiet i en skola där eleverna främst kom från välbärgade områden eller en förort som står ut med sin lyckade integration. Tycker högstadiet var en mycket trevlig upplevelse, jag längtar tillbaka. Men samtidigt är det uppenbart att detta inte längre är det normala.

Mycket ensam och svår tid. Utvecklade anorexi under högstadiet som jag nu 13 år senare fortfarande lider av och som har förstört mitt live totalt. Svårt att få stöd, svårt att passa in och bli en del av sammanhanget.

Jag gick i en gammal högstadieskola där det också jobbade gamla lärare. Det var ordning och reda och noll tolerans. Bråkstakar och andra som ställde till det hamnade i OBS-klass och de som var duktigare kunde läsa exempelvis särskild engelska. Detta fungerade bra och högstadiet var helt ok för min del. När jag läser inläggen blir jag mörkrädd. Vart är det här på väg???

Jag tycker att vi som är rök o spritfria (nykterister). Fick dra det längsta strået.

Värsta tiden i mitt liv, en period av att ständigt försöka gömma sig för att inte bli nedslagen av alla som var "coola" eller få en sopkorg full med spott snor o snus över huvudet. Jag har ärren kvar både fysiskt och mentalt och fick brottas i närmare ett decennium för att försöka återhämta mig från misshandeln.

Jag är lärare och har länge funderat på hur högstadiet är som miljö. Förutsättningarna för att det rent socialt ska bli roligt är lite sisådär. Samtliga elever befinner sig i ett jobbigt hormonbad. Absolut alla är osäkra, men det yttrar sig på olika sätt. I klassrummen ska lärare stå vid rodret och se till att alla har det bra, men mycket händer utanför. I korridorer och kapphallar. Den som kände sig mobbad, utfryst, ensam har förstås med sig den känslan in i klassrummet, och då finns det nog inget som kan ändra på det. Jag har alltid sagt att ungdomsskolans största misslyckande är att så många får använda flera år efteråt till att hitta tillbaka till nån sorts självkänsla. Bedrövligt. Men till saken hör också att många elever har det bra under de åren. Kanske skulle man i högra grad studera hur de elevgrupperna med lärare och skolledning har gjort för att lyckas skapa trivsel. Det kan vara en väg framåt. Jag har också alltid sagt att det är vuxenvärldens förbannade plikt att se till att varje barn har det bra i skolan eftersom den är obligatorisk. Barn kan inte säga upp sig, något vuxna kan om de inte trivs på jobbet.

Min tid i högstadiet var ett rent helvete. Hade mycket svårt att passa in och kanske berodde det på min autism. I sexan flyttades alla elever till en ny skola och snabbt började rykten spridas om mig. Till slut visste hela skolan vem jag var, och dagligen ropade folk allt möjligt hemskt efter mig. På bussen höll de fast mig så jag inte kunde gå av vid rätt hållplats och hur jag än gjorde så blev allt värre. Hade en enda kompis som blev retad för att hon umgicks med mig. Till slut fick jag byta skola och då blev det bättre ett tag. Men spåren satt kvar och jag blev utåtagerande och gjorde mig ovän med flera i den nya klassen. Lyckades ändå få betyg till gymnasiet och gick ut med nöd och näppe...

Ett rent helvete med utfrysning och mobbing. Jag var ful, fattig och och värdelös i en tillvaro där yta och status var jätteviktigt. Självhat, ätstörningar, självmordstankar och självskadebeteende.

Jag går i 9an. Idag hade vi idrott och läraren var inte närvarande. 2 av killarna gjorde det till ett skämt att de tänkte dra ner byxorna och blotta sig för oss tjejer. Det gjorde de aldrig men det var obehagligt. Våldtäktsskämt är vardagliga.

Bara för att klargöra, dessa 2 killarna är inte invandrare, så skyll inte på invandrarna. Jag är trött på rasism också.

Jag går i nian på högstadiet just nu. Det är folk som skämtar om självmord, sex och kallar varandra för "särbarn" och "efterbliven". Inte bara i nian utan i de yngre årskurserna också. Lärarna ser och vet om det här men gör inget åt det. Flera elever sitter även på mobilerna på lektionerna och pratar utan att bli tillsagda. Det är dåligt!

Värsta tiden i mitt liv.. Lärarna brydde sig inte alls.. Bergaskolan.. Smb...

Gick i högstadiet på en bruksort i Värmland och då jag saknade intresse för både fotboll och motordrivna fordon blev jag aldrig insläppt i gemenskapen. Blev aldrig tilltalad, medbjuden och fick ett rykte att vara både dryg och grinig för att jag aldrig ville gå på matcher eller flänga omkring på moped. Var inte direkt mobbad men känslan av utanförskap har följt mig under mitt yrkesliv och fått mig att inte släppa in arbetskamrater i mitt privatliv ens om jag gillar att umgås med dom. Lärarna såg aldrig min ensamhet, föräldrarna såg aldrig min ensamhet och det fick mig att tro att INGEN nånsin skulle bry sig. Idag har jag familj, är framgångsrik i mitt yrke och vill säga till dom som går i skolan att härda ut. Tre år och sen behöver ni inte ens hälsa på dom gamla klasskamraterna om ni inte vill!

Att gå på högstadiet är ansträngande, man måste agera på ett visst sätt för att passa in samtidigt som man måste ha koll på sina betyg och kompis relationer. Det tar ett tag innan man lär sig att det bästa sättet att lösa en situation inte är att ignorera och frysa ut personen. Har varit ganska jobbiga år för mig tills nian då man lär sig hur allt funkar och kan va sig själv mer. Men jag tycker ändå att högstadiet har varit bra.

Som förälder till två barn i mellanstadieålder som snart ska börja högstadiet är jag mycket besviken över att vår närmaste KOMMUNALA högstadieskola har en så tydlig idrottsprofil att den blir kraftigt exkluderande. Förutom gympa 4 ggr i veckan med MYCKET bollsporter har man tex flertalet obligatoriska bollsports-turneringar varje termin så det blir en plåga för alla som inte gillar bollsporter att gå här. Här har idrottsläraren mer inflytande över verksamheten än rektorn. Resultatet av profileringen är en grabbig sportskola med över 60% killar och en stor andel elever som uppger att de inte trivs. Vi kommer att få söka plats på en skola långt bort från hemmet och skjutsa barnen varje dag eftersom vi prioriterar studier före bollsporter. Tack för det kommunen...

I dagens skola får man inte vara annorlunda. Alla ska passa in i normen.Enligt skollagen ska alla ha rätt till stöd så att man klarar av skolan. Det saknas ofta resurser så extra stöd finns inte att få. Har en son som har Aspbergers och behöver speciella rutiner för att fungera i skolan, men det går inte med den miljö som idag råder på högstadiet. Resultaten blir att han ofta vägrar gå till skolan och man är mycket hjälplös som förälder. Inför fler vuxna för stöd och ordning i skolan! Det hjälper även alla som inte har funktionshinder.

På vår skola är det väldigt mycket spykisk mobbing. Inte direkt mot mig eller mina vänner. Men liksom attityden som är i skolan är endå ganska spydig

Jag blir utfryst mer eller mindre varje dag. Killarna tycker att det är sjukt patetisk och tjejerna vill inte vara med en patetisk nörd. Mitt "fel" är att jag inte idrottar eller är trashig. Jag gillar att studera och vill få bra betyg. Tidigare gillade jag skolan, nu är den en plåga som jag mår dåligt av. Varje dag.

Trivdes mycket bra, bra lärare som jag minns än idag. Inga speciella problem på skolan även om det är en period i livet som kan vara tuff.

Hatade högstadiet. Man visste inte vem man var eller vad det skulle bli av en. Mobbades regelbundet av flera äldre, skolan hjälpte inte mycket för att göra något åt det. Ångrar att jag inte slog till oftare utan backade undan. Förstår idag att det var mobbarna som var de svaga människorna som det varsynd om. Glad att aldrig behöva återuppleva den skiten.

Man känner sig utfryst i åk 8 på en skola i leksand. Man duger inte för den man är man får såkalade blickar som är obehagliga man måste se ut på ett vist sätt om man är tjej måste man ha smink. Som 14 år kan det vara tufft att tro att man inte duger. ????

Jag gick i en mindre skola i en småstad och jag tror att jag hade en bättre tid än de flesta, men i efterhand tror jag att det handlade mycket om tur. Jag led av PTSD och var introvert och hade mycket väl kunnat bli mobbad, men jag var så nöjd med att leva i drömmarnas värld att jag inte brydde mig om andras åsikter, och det tror jag att folk märkte - därför blev jag aldrig mobbad. Men jag tror att det är oerhört ovanligt att ha en så god självkänsla som jag hade, och i efterhand vet jag att det förekom mobbing på min skola. På vår skola rådde någorlunda ordning, lärarna var kompetenta och mina klasskamrater var bättre - mer toleranta - än i paralellklassen, men när jag ser tillbaka inser jag i vilken riskabel situation jag befann mig som annorlunda person, och känner mig lättad över att det är över. De flesta ovanliga/annorlunda personer blir mobbade därför att alla är osäkra: jag var såpass ovanlig att jag hade god självkänsla, och slapp det.

Gick man på toa under rasten fick man vara beredd på att dörren åkte upp när som helst. Gick man på toa under lektionstid istället så kunde man bli trakaserad/slagen/hotad av en skolkare istället. Men det värsta var i omklädningsrummen och duscharna efter gymnastiken, badlakan användes som piskor, saker kunde försvinna eller hamna i handfat, toa, dusch osv. Konstant magont och huvudvärk hela dagarna. En gång satt jag i ett studierum när en kille tog fram en kniv och började psyka mig med den, han blev mer och mer upphetsad, jag var riktigt rädd att han bestämt sig för att skära mig på något sätt.

På vår skola är det mesta bra. Lärarna är bra, i varje fall de flesta. Skolan tar oftast tag i problemen och vi har alltid rastvakter, visst finns det typiska grejer som vi unga håller på med men det gillas inte. Vi har mobilförbud som gjort att mycket skitgrejer försvunnit. Det finns även grejer att hålla på med på raster. Vi sportar mycket också, Jag gillar högstadiet. ???? vi lär oss ju en del med ????

Haft flera barn i högstadiet. Tänker på skolplikt när lärarna blir sjukskrivna av stress och utbrändhet för att de inte orkar och eleverna får vikarier som gör att det blir ännu värre med ljud och elakheter. En lärare kan sluta eller sjukskriva sig medan barnen får höra att skolplikt gäller oavsett hur illa de mår av att gå dit och hur svårt de har det.

Civilkurage måste bli bättre hos skolpersonal och även eleverna. Journalister måste skriva mer om missförhållanden i högstadiet. Denna lärare ger svenska skolan betyg F.

Mobbad genom hela högstadiet. Vet inte vad som va värst - glåporden eller ensamheten. Har svårt att umgås med människor för jag litar inte på någon och tycker inte om mig själv. Känslan av att duga som jag är finns inte.

Jag gick på en känd internatskola utanför Stockholm. Det var jobbigt ibland med all överklassprägel, men jag klarade mig genom att plugga hårt och att ägna mig åt en idrott - orientering - där jag fick komma ifrån lite och få distans. Visst förekom pennalism, men jag tror jag ändå kom lindrigt undan tack vare att jag satsade hårt på studierna. Lärde mig mycket om sociala strukturer från denna tid - som sedan fortsatte på gymnasiet.

Jobbig tid. Jag hade ensamstående mamma och vi var fattiga så jag hade inte alla grejer och kläder man skulle. Så det hackade ju både killar och tjejer på hela tiden. Samtidigt som dessa idag pratar om hur lika alla människor är och annat värdegrundsgrejs. Status är allt i Sverige, vi bara hycklar om att det inte är så. Alla bedöms efter bostad, arbete, lön, resmål o.s.v. hela tiden. Det slutar inte efter högstadiet utan bara fortsätter.

Sköter min skola och har mer än godkänt i alla ämnen.
Problemet är att jag är utfryst och mobbad, för att jag inte är tillräckligt rolig,cool, intressant.
ingen pratar med mig alla går ifrån mig viskar.
Alla säger att jag är arg, men ingen fattar någonting.

Högstadiet var en mardröm, blev mobbad varje dag i över ett år och det rådde en hård och kall stämning i klassen och på skolan, det värsta var att lärarna var på mobbarnas sida, även rektorn. Fil tillslut byta skola som tyvärr är vanligt bland mobboffer.

Mobbning, sexuella trakasserier,utfryst,ensam, glåpord skrikt efter mig. Lärare som stod handfallna. Indragen undervisning i framförallt matematik. Gjorde att jag slutade att lita på lärare och rektorer och fick dåligt självförtroende och prestationsångest . Gick högstadiet 1996-1999.
Idag är självförtroende mycket bra men prestationsångesten kämpar jag fortfarande med.

Jag fyller 63 i år och lider fortfarande av den mobbning jag utsattes för från lekis till högstadiet. Ärren är som ett livslångt bensår i själen där de kränkande och andra mobbare hela tiden " strör salt" i våra inre sår. När inte det räcker så övergår de till allt mer frätande medel. Till skillnad från en vanlig sårskorpa så består vår sårskorpa av en endast lövtunn hinna som kan brista vilken sekund som helst och varet sprutar ut i hela kroppen när man utsätts för allt grövre kränkningar. Så ni som har hälsan i behåll vill jag säga: VAR TACKSAM ATT DU ÄNNU HAR HÄLSAN I BEHÅLL OCH HÅLL ER FRISKA. DET ÄR INTE SÅ SJÄLVKLART ATT VARA FRISK DÅ VÄGGEN KAN TRÄFFA DIG SNABBARE ÄN DU HINNER BLINKA OM NI SKA ORKA MED ARBETSLIVET. Jag har en kollaps, utbrändhet och en stressreaktion bakom mig och det har tagit halva mitt liv att komma på fötter. Räcker det inte till med allt elände som händer i världen mobbare??? Sign Inger

Jag går just nu i årskurs 9 och har precis flyttat och bytt skola. Visst jag trivs bra men sitter för d mesta ensam med endast en kompis på raster å sånt. Ibland när folk går förbi mig så kan de säga T.ex Hej eller så kan de helt enkelt göra grejer för att visa hur cool de är. Tycker d ä lite fjantigt å betee sig så mot en som är ny i skolan. Annars så ä d ganska bra förutom att lektioner blir inställda och vi inte får samma tillgång till det vi ska kunna inför nationella proven och så vidare.

Livet på högstadiet och går i klass 9...
Och som ja upplevt högstadiet har det vart rent ut sagt "piss" för ja har blivit allt från mobbad t hitad av saker! Och för att ja ej får den hjälp ja behöver så ja skulle vilaj att skolan ändrae lite på det att skaffa mer resurser och assistanser i dem klasser där eleverna har det väldigt svårt!! Och ja är skoltrött och då behöver man mer hjälp eller om man har nå diagnoser som gör att man ej förstår eller kan jobba.
Ska börja gymnasie till höst men vill att dem andra som kommer in på högstadiet att dem ska få ha det bättre än vad jag har så dem blir mer framgångsrika, å får ej tillgång till alla lektioner vi behlver för att dem ä inställda! Orkar ej ta upp allt men det var lite om vad ja känner!

Jag gick i högstadiet för ungefär tio år sedan och det var så tydligt hur osäkra alla var, även de populära. Alla försökte hitta sin plats. det som var bra på min skola var att skolan verkligen hade satsat på fältare och annan personal på skolan som tog sig tid att lära känna och se alla elever. Jag är övertygad om att det gjorde att det inte förekom så mycket mobbning som det annars hade gjort. Det behövs engagerade vuxna, som förstår att högstadiet är en svår och jobbig tid för många.

går i högstadiet, sköter min skola och har mer än godkänt i alla ämnen.
men har inga kompisar, alla fryser ut mig.

Jag var personen som ständigt var utanför, detta hade pågått sen mellanstadiet. Kände mig alltid utsatt och blev ofta utsatt för trakasserier. Definitivt den värsta perioden i mitt liv

Jag går just nu i årskurs 9 och har precis flyttat och bytt skola. Visst jag trivs bra men sitter för d mesta ensam med endast en kompis på raster å sånt. Ibland när folk går förbi mig så kan de säga T.ex Hej eller så kan de helt enkelt göra grejer för att visa hur cool de är. Tycker d ä lite fjantigt å betee sig så mot en som är ny i skolan. Annars så ä d ganska bra förutom att lektioner blir inställda och vi inte får samma tillgång till det vi ska kunna inför nationella proven och så vidare

Går snart ut högstadiet och kommer inte sakna det. Det ska bli skönt att börja på en helt ny skola och börja om helt, kommer sakna mina vänner men inte min klass. Jag har inte känt mig som om jag tillhört klassen jag gått i och har knappt snackat med alla under dessa 3 år vi gått tillsammans. Klassen vart snabbt grupperad och har hålt sig så. Det är många kränkande kommentarer och många lektioner som blivit inställda. Samtidigt som vi har mycket roliga aktiviteter känns det oseriöst när 55% av skoltiden är inställd.

Jag går just nu i årskurs 9 och har precis flyttat och bytt skola. Visst jag trivs bra men sitter för d mesta ensam med endast en kompis på raster å sånt. Ibland när folk går förbi mig så kan de säga T.ex Hej eller så kan de helt enkelt göra grejer för att visa hur cool de är. Tycker d ä lite fjantigt å betee sig så mot en som är ny i skolan. Annars så ä d ganska bra förutom att lektioner blir inställda och vi inte får samma tillgång till det vi ska kunna inför nationella proven och så vidare.

Blir extremt mobbad och utfryst har inga kompisar och har det svårt i skolan. Mina klasskamrater säger att jag är dålig, trögfattad och är taskiga när jag frågar lärarna när jag inte förstår. Till och med lärarna skrattar åt mig när jag har fel. Börjar fundera på att börja skolka för att slippa allt jobbigt.

En skola utanför falun är piss. Hälften av våra lektioner är inställda alla lärare är ”sjuka” och det är allmänt tråkigt! Det ända som är bra att dom bjuder på snus:)

Jag är en elev som gått i skolan på landsbygden. I den lokala skolan är lektionerna ofta inställda och lärarna tar inte sitt ansvar, jag blir utfryst och det känns som ingen ser mig! Allt är piss och jag har ingen jag kan lita på. Mamma och pappa skriker och bråkar och det känns som jag är ensam i denna värld. Vissa kvällar tänker jag på om självmord är den ända utvägen... tack för mig

Min skola är värdelös, byter lärare så fort man kommet till 9an, hälften av dom är borta men vi slipper lektioner så de är väl fett gött. Memes är det enda som håller mig från ljuset i slutet av tunneln.

Jag tycker att min högstadietid varit väldigt bra, allt förutom dehär med lärarna då det inte finns lärare. Våra lektioner är inställda hela tiden pga det, vissa dagar har vi inte en ända lektion och det är väldigt stressande med tanke på att vi söker gymnasium nu.

Jag tycker att det är mycket bra. Tittar mycket på tv.

Jag tycker det är bra. Kanske lite köttbullar och lite riss????????????????

Min skoltid är skit, ingen lärare är här för dom är typ borta 24/7, ingen kan ett skit och hälften av lärarna kan inte prata svenska ordentligt

Ssjö skolan är inte bra alls! Jätte många lektioner är inställda och lärare är ”sjuka” hela tin, mobbing och sexuella trakasserier

Jag har känt mig kränkt av polisen och tagit min trampmobbe de va en baotian som va fullt laglig och skolans mat smakar kattspya me bajs vi har inge riktiga lärare nästan bara vikarie och vår rektor tar aldrig tid med att fixa våra lektioner och är lätt kränkt

Vår skola är sämst känner mig kränt kys

Dåliga lärare, byter lärare hela tiden och har inställda lektioner & det är jätte bra efter som vi ska söka gymnasie nu .... Noll motivation till skolan och det är det värsta jag vet,maten är äcklig . Det är bra att skolan ligger nära Ica

Ja skolan har både bra och dåliga saker, då det oftast känns väldigt bra att gå till skolan pga alla bra kompisar, men samtidigt är vår skola ganska smutsig med ”snuskonst” och att oftast har vi ca 3 lektioner inställda om inte mer. Vilket är konstigt eftersom vi betalar skatt och har skolplikt och ska ha bestämda timmar till lektioner hejdå

Tycker det har varit jättekul och as bra för mej men jag vet att alla inte har de så. Jag vet att det finns dom i min klass som inte har vänner, är ensama på rasterna och ingen märker dom.
Jag är glad att jag hamnade i en grupp som tar hand om mej och gillar mej gör den jag är, kommer sakna dom

Riktigt bra! Maten är bra och lärarna är toppen #mansnothot

Extremt mycket mobbning

Mobbad och utfryst under mellanstadiet (hamnade i psykos och trodde jag var på väg att omvandlas till en ödla), högstadiet (utfryst) och gymnasiet(utfryst). Psykiskt störd under största delen av 2000-talet och gick i terapi och medicinerades under flera år. 40 år gammal idag bor med mamma och pappa och är långtidsarbetslös och har nolltaxerat. Så, jag upplevde högstadiet.

Jag älskade att gå i skolan och vi var en sammanhållen klass med bara 21 elever av vilka endast fem var killar
Vi bodde på landet och vi var första klassen som på allvar fick gå nio- årig skola.
Vi hade bra lärare hela tiden och mycket roligt ihop, vi spelade fotboll allihopa på rasterna,vi had eget teuvselrum där vi kunde vara på raster och håltimmar, där spelade vi spel och läste läxor eller så gick vi en sväng på byn.Vi gick ut skolan 1966 i Ytterhogdal
Har många av mina skolkamrater här på Facebook å andra har jag fortfarande kontakt med och träffar lite nu och då.
Jag har aldrig skolkat från skolan.
PS det car lite annorlunda då när vi växte upp vi hade en rökruta på skolan,där fick de som rökte stå, minns att jag tjuvjakt två cigaretter på väg hem från skolan, men min far fick veta det och han sa att jag var dum som började röka, för det var onyttigt och farligt Jag sa då att då var han också dum,svaret var att du behöver inte vara lika dun som mig. Jag hade en kamrat med mig å min pappa sa att jag fick göra som jag ville,men pengar tillciggaretter skulle jag få å röja fick jag göra hemma och på skolan men han ville inte se mig med en cigarett springandes på byn
Men några nya skidor skulle jag inte få, för skulle jag röka så var det ingen idé att jaga åkte på skidtälvlingar,, för det jag tränade skulle Cigaretterna förstöra.Det slutade med att när jag kom på skolan och jag blev bjuden på en cigarett så sa min kompis dom var med, att Lena får röra för sina föräldrar å hon får pengar till cigg också, då kunde ju jag säga nej å sa att jag inte ville röka
Han var smart min far,han visste hur hu barn fungerade

För mycket våld. För mycket rasism. Två skulle hålla mig medan ett dussin väntade i linje för att få ett träff på mig. Jag fick hård kritik från skolledningen för att jag lämnade skolområdet när jag gick till sjukhuset med en bruten näsa. Kallades "****** lover" när det blev känd att min far hjälpte inhemska befolkningen. Hade mitt huvud slagit i trottoaren flera gånga tills jag hade hjärnskakning och jag var tvungen att försöka undvika skolkuratoren som hade lurat och använt mig som en ung pojke för barnpornografi under hot. Detta var dock i Australien.

Hela skolklassen samlades i en stor grupp och parade ihop sig i par. Jag blev utan en partner med motiveringen att jag var sjuk och inte skulle få vara med. En klasskamrat försökte att sterilisera mig genom att slå mig i skrevet med en hammare. Höjdartid.

Finnig, osäker och utan egen vilja eller framtidsplan.

En del lärare kan inte prata svenska knappt. Känns som meningslösa lektioner och bortslösad tid. Men man får inte kritisera sånt utan bara ja. Äh. Man sitter av tiden liksom och frågar nån så säger man att allt är bra så får man vara ifred sen.

Många outbildade lärare: Fyra olika mattelärare under de tre åren. De byttes ut varje termin och bara en, möjligen två, var utbildade. Detsamma i svenska, engelska, franska, bild och biologi. Sexuella trakasserier i form av pussy grab tillhörde en tid till vardagen. Hade man någon att berätta det för. Absolut inte. Lärarrummet var fredad zon under lunchrasten, så dit fick man inte gå. Idag är jag själv utbildad grundskollärare och språklärare, dock ej verksam inom skolan.

Mitten på 80 talet bättre mat mer engagerade lärare som såg den enskildes behov. Sammanhållning o klassen var ok men visst fanns det grupper och mobbning kanske inte så utbrett som idag. Tycker mig se tydligt hur mkt sämre det blivit idag och att Otium inlärning tagit över för mkt. Oengagerade lärare och allt ansvar på föräldrarna.

Extremt elaka ungar som satt upp bilder på andra elever med mindre charmiga foton och skrev de värsta smeknamnen på dem. En redan mobbad kille fick sin bild utprintad och uppsat i hela skolan och korridorer med texten "kalorikungen" ovanför hans bild. Min skola var inte trevlig. Avskyvärd attityd från många och själv var jag mobbad. Slag, glåpord och utfrysning. Sen kom gymnasiet och började gå bättre. Idag mår jag bra, men undrar hur de är med alla anda?!

För lite lärare eller vuxen personal på raster. Otrygg känsla. Många långa toalettbesök. Hyfsad nivå på utlärningen. Mobbing förekom hela tiden. Helt annat i gymnasiet med delade intressen och en mer motiverad omgivning. Inga men i vuxen ålder, tvärt om, en yrkesbana med hyfsad framgång och 14 år som egenföretagare. Men högstadiet - det är de åren man vill stryka ur minnet.

Bästa tiden i mitt liv!

Grupptrycket kom åt mig vilket gjorde att jag blev en indirekt mobbare. Lärarna axlade mobbning runt verksamheten då man knte tar ungdomarnas problem lika allvarligt som barn. Jag önskar att lärarna var mer konsekventa mot mig och andra mobbare, för idag är jag djupt ångerfull, och drabbas av ångest från den perioden. Finns bara förlorare i ett sådant scenario, därför ser jag till att inspirera nutida och framtida generationer att avstå och förstå den djupa innebörden av att få andra att må dåligt. Tycker skolverket måste se över sina rutiner med informeringen till skolpersonal.

Hemsk tid i mitten av 80-talet. Mobbare fick härja fritt. Hade nästan jämt tuggummi i håret och en gång brann det till och med. En tid som dessvärre satte djupa spår.

Överlag bra arbete mot mobbning och bra sammanhållning. Fick aldrig ordentlig utbildning inom kemi, fysik eller biologi. När skolan fick veta att vi skulle ha nationella prov i kemi fick vi en intensivvecka med enbart kemi där läraren i stort sätt sa svaren på frågorna. Fick ett VG i ämnet pga detta vilket jag inte förtjänade. När jag började en teknisk utbildning i gymnasiet blev det svårt. Kommer aldrig sätta mina barn i en friskola efter mina upplevelser.

När jag klev ut genom dörrarna på högstadiet så började liksom livet. Där fanns frihetskänslor som bubblade som champagne inom en. Det fanns jobb. Man kunde välja på det och skola. Ja till och med på en dröm som rockstjärna om man nu var hågad på det. Alla vägar var öppna. Tidigt sjuttiotal. Det skulle bli bättre. Ja om inte istiden tidningarna skrev om slog till först då såklart.

Jag var ingen i högstadiet. Inte en av de där som mobbades. Inte en av de där som var en av de tuffa. Inte en av de där som var en av de vackra. Jag var bara en av de där som blev över när lag skulle väljas på idrottslektioner. Som gick själv eller i grupp och bara var en av alla de andra. Ingen i korridorerna. Medelmåtta på proven. Medelmåtta i det mesta.

Ändå är det just där som så många "första gången" inträffade. Ja och man blev väl lite av den man är just idag där och under de åren. Man hade bråttom att bli vuxen. Kunde inte vänta. Alla andra var ju så mycket mer erfarna än man själv var. Ja, precis som de "erfarna" såklart trodde om alla andra. Men det lärde man sig ju sen. När det var för sent.

Det var en återträff tjugo år efter den där dagen jag gick ut genom dörrarna. Det tog tio minuter, sen var alla grupperade i sina gamla roller. Aldrig mer en återträff, allt det där var ju ändå så oviktigt.

Ändå kunde jag inte låta bli att tänka på gamla lärare där på högstadiet när det gick bra på tentor på universitetet många år senare. Att varje betyg där var en seger över det där gamla medelmåttiga. Så, javisst, satte de sig väl inom en de där åren. Men världen blev bättre och roligare efter att man gått ut genom de där dörrarna precis som den blir när man går ut genom nya dörrar idag.

Gick i högstadiet 1973-76. Bra skola, ordning och reda, respekt och bra resultat vad jag minns. Visst fanns "tuffa gänget" och störiga typer. men dessa togs upp i särskilda klasser. Bråkmakare hamnade på "kliniken" där en mer auktoritär lärare tog hand om dem. Men visst fanns mobbing, var själv en av dem som utsattes. Skolan (tillsynsläraren) tog dock tag i det och vi som hade glasögan fick vara i fred. Struktur, mål ordning och reda, respekt (i positiv bemärkelse). Det kvävde inte integritet eller personlighet, utan gjorde skolan ganska jämlik och faktiskt dynamisk. Att vi slapp friskolor gjorde att "alla" hamnade i sin geografisk närmaste skola där både bättre och sämre bemedlade barn fick lära sig att umgås och respektera varandra. .

Högstadiet var en bister tid under början av 2000-talet. Grupptryck, kaos och oroligheter var vardagslunken. Glad att jag överlevde. Gymnasiet där alla delade mål/intressen i klassen var mycket lugnare. Även otroligt glad att jag var lite före all nätmobbning. Det vara inte så mycket telefoner och "nätet" på min tid. När man kom hem så var man hemma. Inte konstant påmind om den sociala som skedde på skolan.

Inte bättre på slutet av 60-talet. Mobbning var vardagsmat. Även mot lärarna

Vidrig tid bestående av systematisk mobbning från tre andra elever i en parallellklass. Önskar fortfarande livet ur dem.

Högstadiet på 80-talet. Mobbare härjade fritt, lärare som blundade för problem. Dom vuxna var mer intresserade av det administrativa.
Ingen studiero, inte en dag utan nedsättande behandling.

Bästa tiden var när det tog slut.

Bästa tiden, snart 15 år sen. Lärare som tog ansvar och som jag hade respekt för. Elev"änglar" som skulle vara kamratstöd och hålla koll, med lärare och elevhälsa. Tillgänglig skolsköterska som man kunde gå till. Även kurator.
Trits det en osäker tid, en tog livet av sig, mobbning förekom.

Tror att en psykosocial bedömn i ng är vitig, där alla elever får samtala med kurator/psykolog 1 gång per år så stigmatiseringen kring psykisk ohälsa minskas mer. Och att man får personliga tips om bl.a. stresshantering, PMS/hormonsvängningar, ilskehantering, vart man.kan ringa om man är orolig vän, sexuella funderingar m.m.
För då blir det inte bara socioekonomiskt utsatta som är i den korridoren.

Första dagen liknade en film. Vi stod utanför dörren till vårt blivande hemklassrum, i en lång och smal korridor, och väntade på klassförståndaren. En storväxt kille i åttonde klass gick fram och tillbaka och stirrade på oss, han stannade då och då och trycket upp någon mot väggen. Var var lärarna då? I övrigt en rofylld skolgång.

Väldigt roliga tre år. Kommer ihåg allt i detalj. Gick skola före det i storstaden men för högstadiet blev det en mindre ort, vilket jag inte ångrar. Hade så tur att ha goa klasskamrater och engagerade lärare. Tror inte att jag kan toppa dem tre år även om jag har minst fem år kvar av universitet. Mobbning såg man inte mycket av fast när det väl hände så kände jag att det var för att ledningen isolerade nedsatta personer, vilket inte är en lösning. Det gör det endast enklare för mobbare att hitta sina offer.

En mardröm från dag ett i hela högstadiet. Var ibte en dag som ha fick vara i fred från fula ord och ja mår dåligt av de än i dag och på den tiden som de hände på början av 80-talet. Tror ibte de någon som går över för mej . De åren på gymnasiet lika dant där oxå .sista året skolkade ja mycke för ja orkade inte mer.

Värsta tiden i mitt liv. Mobbning var vardagsmat. Har gått på antidepressiva sedan dess. 10 år nu. Gymnasiet var mycket lugnare och bättre.

Socialt hade jag jättekul på högstadiet, när vi inte var på lektioner satt vi i korridoren och snackade skit eller spelade musik, eller ute på gräsmattan/taket under varmare delen av året. De flesta iaf i min årskull var sjyssta mot varandra, hade vissa mindre populära gäng, men väldigt få direkta mobboffer (bara en person kommer i åtanke), tror mycket för att de "populära" personerna själva var ganska udda, och umgicks med ganska blandat folk. De som typiskt skulle tänkas vara "populärast" på en högstadieskola fanns fortfarande, men var bara sin egen lilla grupp som alla andra tyckte var ganska tråkiga. Folk (jag en av dom) som normalt sett samlats runt dom samlades nu i stället runt de något mindre "normala" högstadiepersonerna.

Denna tiden påverkade mig väldigt mycket, första gången jag insåg att "vara som alla andra" inte alltid är bäst, det är framförallt inte roligast.

Studiemässigt har jag inte mycket att säga, var fortfarande den del av skolgången där man bara gick dit och lärde sig saker lite som det kom, behövde inte anstränga sig eller jobba på saker hemma. Gick ut med halvbra betyg tror jag, inte för att det spelade någon roll (hade bara en gymnasieskola att välja på och man kom in på typ allt).

Livets på högstadiet har varit väldigt kul. Skolmiljön tycker jag är bra, vi har väldigt trevligt alla de ca 200 elever. Eftersom min skola är en kristen friskola så tror jag att vi har lyckats väldigt bra utifrån kränkningar, fula ord, mobbning, droger osv. Inte för att överdriva men jag har aldrig sett nåt slagsmål i min skola eller att någon har rökt/snusat. Eller när det snackas i korridoren. Kan det vara för att vi är en kristen friskola som vi har lyckats så bra och utifrån ett kristet perspektiv, kanske…. ?

Värsta tiden. Mobbning, glåpord, nedkränkande. Kallad allt möjligt

Högstadiet för mig var en av de värsta och bästa perioderna för mig, då jag hade varit mobbad sedan fjärde klass och allt blev mycket grovare när man började på högstadiet. Allt gick så långt att jag ville ta livet som jag försökte men sedan berättade jag för min familj och de hjälpte mig så jag fick byta skola och då började saker att bli bättre.

Jag var alltid en "Duktig tjej", vilket gjorde att jag blev översedd och utnyttjad för att "hålla lugnet i klassen" eller "strukturera upp grupparbeten". Idag har jag ordentligt svårt att samarbeta med andra människor och att ta in andra människors idéer och metoder. Jag led också av depression och prestationsångest, men i och med att jag var såpass "funktionsduglig" så sågs inte mina problem som tillräckligt relevanta. Idag funderar jag på ifall jag någonsin kommer kunna ta mig ut i arbetslivet och arbeta hundra procent, och vad det kan få för ekonomiska konsekvenser.

Annars är det väl det vanliga; Kränkningar, icke-diskussioner om relevanta ämnen. "Vuxna" som inte tar sitt ansvar. Usch. Nej. Tur att den tiden är förbi.

Tjejerna utmålade sig som ständiga offer.
Men sanningen var att de var de största mobbarna.
Verbalt, ej fysiskt, men ord gör också ont.

Jag gick på högstadiet på 1960-talet. Det var en hemsk tid. Jag har ännu inte återhämtat mig.

Högstadiets första år var fruktansvärt, mobbing, hot om våld och ibland våld. Det var som en djungel där dom aggressiva störda individerna tog ut sin maktlöshet på dom som dom upplevde som svaga. Skolans personal gjorde inget och var dessutom i dom flesta fall helt oförmögna att ta itu med det.

Gick på högstadiet i mitten av 70 talet - hade fullt upp att försöka lära mej nåt. Lättast gick det med matten och historia. Annars så låg intresset mer mot att få jobba hemma på gården. Som bonnunge - så sågs man på den tiden som lite udda - även om vi gick på en landsbygdsskola. Kanske var det en egen bild man gjorde upp - för att passa in och vara som alla andra. På den tiden så vara alla mycket mer blyga vad gäller umgänget tjejer och killar. Iaf vad gäller mej själv. Det tog många år innan någon vågade sej på mej med en kram och en kyss - själv så var jag ju alltid redo.

Hade helst sluppit den tiden och bara gått gymnasiet.
Det gav mig ingenting än att man blev slagen och behandlad som att man inte hörde hemma i samhället.

Jag hade en fruktansvärd tid socialt i min klass. Min klass var väldigt fragmenterad i olika grupper och jag passade inte in någonstans. Sedan var både klassen och jag duktiga i skolan.

Blev hårt ansatt av de "coola killarna" i klassen efter att jag öppet visat att jag tyckte om att plugga. När de väl gav grönt ljus kom det hård mobbing från tjejerna som kallade mig allt möjligt och vägrade sitta bredvid mig eftersom jag var "äcklig". Fick en flickvän på ett annat högstadie och de gladde sig åt hur "ful hon måste vara" utan att ha sett henne. Blev slagen i korridorerna men lärarna höll sig inne i lärarrummet hela rasterna för att slippa ta itu med problemen. Under SO-lektionerna blev jag öppet mobbab, läraren hörde allt men gjorde inget, hon var Socialdemokrat och han som mobbade var medlem i SSU och hennes ögonsten, så hon låtsades som om ingenting. Nu som mobbade och sket i skolan på en trött industri och är bittra på livet. Vinner gör de i slutändan då jag måste skatta extra för att de mobbade mig medan jag pluggade.

Gick ut högstadiet under 2006. Det var tufft hemma ibland, men i skolan fick jag inte mycket förståelse eller sympati, men det var väl för att folk trodde att allt var bra. Att jag betedde mig oroligt och var disträ och lättirriterad förklarade de ofta i stil med att jag var t ex "dum, dryg och efterbliven". Det var vissa som försvarade mig när det gick över gränsen, och många som lät bli för att de var för bittra eller vemodiga för att bry sig. Jag blev likadan till slut. De skämtade till höger och vänster på andras bekostnad, utan ödmjukhet och roade även mig så pass att jag anammade deras skruvade beteenden. Men jag kände mig mot slutet betydligt svartare och ondare i sinnet än vad jag gjorde i början av högstadiet. Ideer som misantropi och självhat åt upp mig. KBT och samtal har hjälpt en del.

Håller med Magnus, det glöms ofta bort att tjejer (och kvinnor) har ett verbalt övertag på de flesta killar. De är verkligen inte endast offer som det ständigt utmålas som i media. Även om man såklart ska lyfta det också för tjejer råkar ju illa ut på massa sätt. Men det gör även killar och det glöms alltid, eller media och skolan skiter i det bara. Killar ska bara bita ihop och allt det där när det verkligen gäller, fast man säger sig vilja ändra mansrollen. Finns inget som kvinnor och tjejer föraktar så mycket som svaga män och killar men det skulle aldrig erkännas.

Både skönt och tragiskt att läsa att jag inte är ensam om mina minnen från högstadietiden. Brukar ofta säga att jag aldrig skulle vilja vara ung igen och allra minst återuppleva skoltiden. En tid av osäkerhet, utfrysning, ensamhet och en känsla av att inte passa in. Det saknas uttalande regler och konkreta handlingsplaner. Det behövs kraftfulla åtgärder med tuffare tag och bättre efterlevnad av dessa. Är mycket orolig och känner ångest för mina barn, som snart är där. De politiker som har bäst och trovärdigaste plan för detta får uteslutande min röst i höstens val.

Min högstadietid i början av 2000-talet var på många sätt tillåtande och trygg. Det är klart att det pågick meningsskiljaktigheter och skolkamrater som betedde sig dåligt, men detta backades upp av mentor och andra lärare. Det jag minns som det allra bästa ifrån de tre åren var de musiktimmar jag hade på "Elevens val". Vi fick spela och hade många konserter i skolans aula vilket för mig var oerhört utvecklande och stärkande.

Högstadiet är i det stora hela en ganska dålig id'e. Hur tänker man egentligen när man proppar in hundratals hormonstinna tonåringar i en och samma byggnad? Försöka lära dem kunskaper som inte ens hälften går att motivera varför de ska kunna. Vissa har sin mest studiemotiverade tid medan andra har sin mest sabotagemotiverade tid.... Och alla måste va tillsammans för annars är det orättvist. För mig började livet efter högstadiet tidigt 00:tal. Det är den skoltid jag minns som mest meningslös innehållsmässigt. Nu jobbar jag på ett högstadie istället, och det känns som alldeles för lite har förändrats. Ut med "moderna" språk och in med lärlingsplatser, bra sexualkunskap och empatiträning...

Fick sås hälld på skåpet som jag fick torka upp varje rast, fick höra elaka saker dagligen, folk låtsades vara vän med mig, folk följde efter mig, härmade mig. Fick byta skola eftersom inget gjordes. Det var 8 år sen.

Tråkigt att höra alla negativa upplevelser av skolan - skoltiden ska ju vara den bästa tiden i ens liv, istället blir det ofta tvärt om.

För egen del gick jag i en kommunal grundskola på 90-talet. Min högfungerande autism vållade stora svårigheter eftersom jag bland annat hade mycket sen språkutveckling.
Man förväntar sig extra stöd och förståelse om man har en funktionsnedsättning, istället blev det tvärt om för min del.
I flera års tid hade vi ingen svensklärare eftersom hon var långtidssjukskriven och skolan bemödade sig inte med att anställa en ny.
Usel skolmat, slitna skolböcker, undermålig ventilation som med tiden blev utdömd av inspektörer, värdelösa lärare osv. Skolan får betyg 2/5 av mig.

Det som behövs är att lärare ska få skälla ut och slänga ut elever som inte sköter sig. Nu får lärarna inte ens säga ifrån knappt. Jag lovar att nästan alla elever hade jublat om lärarna hade fått vara strängare igen. De enda som inte hade gjort det är de fåtal som inte sköter sig och förstör för alla andra. Sätt dessa i nåt grupprum istället liksom.

Gick i högstadiet på 80-talet i Mora. Ständig rädsla för slag o muntlig mobbing. Alla lärare visste och såg men vågade inte göra nånting.

Fruktansvärd tid! Jag och mina närmsta vänner blev mobbade varje dag tog vi upp problemen med lärarna ryckte de på axlarna och undrade varför vi tyckte att de kunde göra något.

Gick i högstadiet 95-97. Upplevde ett enormt utanförskap, tröstlös tillvaro och poänglösa lektioner. Minns inte att jag tyckte nån enda lektion var roligare än de andra. Rasterna var hemskast.

Gick på högstadiet i Flen under 90-talet. Mobbning och fysisk våld pågick helt öppet på skolan och i klassrum utan att någon agerade. Lärare sa inte ifrån.

Gick i högstadiet mellan 2013-2016. Många upplevde hög press av betyg, prestation och framtidsångest.

Mobbing, sexuella trakasserier. Var rädd varje dag och grät varje kväll för att jag skulle till skolan nästa dag. Har som många andra problem än idag till följd av skolåren. Hur kan man tvinga in barn och ungdomar i institutioner som skadar dem för livet?

Jag gick på Högstadiet under tidigt 90-tal. Jag har upplevt våld 27 tillfällen alltfrån att bli skuren med vässad metallbit till att sparkat med med så kallade nazistkängor som var så omåttligt populära. I årskurs 6 så tog lärarinnan ut mig i korridoren och skulle lära mig att slåss. Eftersom jag aldrig slogs tillbaka utan enbart grät efter all mobbing så ville lärarinnan lära mig som kille hur man gör för att slåss tillbaka mot de som är elaka. På ren svenska var högstadiet ett helvete och jag var hemma 30% av skoltiden med mina föräldrars godkännande. Det enda som gjorde att jag fick slutbetyg var betygskala 1-5 som gjorde att jag jämfördes mot andra elever i klassen och lyckades slå deras provpoäng fastän hög frånvaro.

Gick högstadiet tidigt 90-tal. Vår skola hade en personalstyrka där mer parten var väldigt nära pension. De allra flesta lärarna orkade helt enkelt inte ta tag i de problem som fanns. I min klass var det i slagsmål så att någon blödde minst en gång i veckan. I andra klasser var det värre. Svagare elever mobbades, misshandlades och utsattes för "dopp" i toaletterna. Lärarna tittade för det mesta åt ett annat håll. Själv klarade jag mig oftast undan för att jag var ganska stor för min ålder. Men visst hände det att man kom hem med en blåtira eller en trasig tröja för att någon hade försökt brotta ner en.

På gymnasiet blev det mycket lugnare. Mycket pga att jag gick i en gymnasieskola med uteslutande teoretiska program.

Gick 78-80. Tufft som fasen. Varje dag var en kamp för att inte bli någon som andra retade. Var alltid på tårna och beredd att bråka eller springa. För mig gick det bra men många andra hade ett helvete. 7-9 skolor var i a f då verkligen skit. Har nu flera ungar som har gått på 0-9 skola. Mycket mjukare och bättre på alla sätt och vis.

Jag gick på högstadiet på 2010-talet och jag tyckte att det var helt okej. Jag tyckte alltid att betygsystemet fungerade bra och vi hade några riktigt bra lärare men också vissa som var lite sämre. I klassen fanns det alltid några som störde på lektionerna, vilket jag är glad att jag slipper nu, men klassen var övrigt trevlig.

Gick på en strikt skola för några år sedan. Medförde att betygspressen var enorm och många mådde illa.

Det var helt okej. Självklart fanns det några ligister/rötägg men det var mestadels lugnt för min del. Jag hade flera goda vänner och trivdes överlag. Jag kommer aldrig att glömma en specifik händelse där en lärare blev gripen av polis under pågående lektion pga stöld av lunchmatsalskuponger.

Jag är nu 26 men glömmer aldrig hur Högstadiet var
Jag var mesta dels väldigt mobbad o ensam
Jag tappade lusten o kunde knappt hänga med på lektionerna fören min omogna klasskamrater var på mej jag glömde bort saker o fick skit för det
Bara för jag var mig själv
Annars efter allt detta
Livet på Högstadiet var ett ett helvete, för min del i alla fall

Går sista året på högstadiet just nu och skulle anse det som ett levande helvete. Betygspressen medför att flera i min omgivning inklusive mig själv är otroligt stressade och är på väg att falla över kanten. Inte nog med det så ska vi ha nationella prov också, som bara bidrar till att trycka ner oss elever. Betygssytemet idag är befängt och bör ersättas med i mestadels kommentarer och feedback som främjer och motiverar hur du får bättre studieresultat istället för att trycka ner folk.

Jag gick i högstadiet 2011-2015. På skolan jag gick förekom det mycket mobbning. Jag själv var utsatt under mitt första år på skolan. Resterande år gick jag i en annan klass, vilket blev bättre. Dock kände jag under hela denna period en stor rädsla för vad folk tyckte. Det gjorde nästan alla jag frågat som gick där samtidigt som jag. Ledningen på skolan kunde överhuvudtaget inte hantera de som gick där. Alla hårda regler som var till för de som störde, skapade bara ännu mer ångest hos de som skötte sig. Jag brukar se tillbaka på tiden i högstadiet som en period som hämmade min personliga utveckling. Du var antingen smart eller den som störde. Med andra ord la du antingen ner all din tid på skolarbetet och fick ångest över det, eller så hade du ett socialt liv med folk som la sexistiska kommentarer och utnyttjade dig.

Jag går just nu i 8:an. Konstant skrik och prat. Aldrig en lugn stund. Jag går i Aspudden som är en ganska stor skola. Men också väldigt trångt.

Lärare är omotiverade, vilket omotiverar eleverna. Klasserna är stora. Toaletterna är snuskiga.

Köket var så snuskigt att de behövde renovera och riva ner till grunden. Vi får nu en annan skolas rester och vi äter på papp-tallrikar.

Trevliga och bra lärare i överlag, men förskräcklig skolledningen. Detta beror på det konstanta byte av arbetslag varje år från årskurs 6, alltså lärare som sagt upp sig. Varenda en man frågat om varför, har alltid hänvisat till Rektorn, skolledningen och otryggheten/hierarkiska strukturer inom arbetslagen. Sedan för att också nämna den allmänna otrygghet som råder i elevmiljön, med elever som bär på kniv och andra olagliga substanser. -Rålis på Kungsholmen.

Gick i högstadiet på 90-talet - det var en plågsam tid. Var blyg och duktig i skolan så jag blev lovligt byte för ett gäng tjejer. Blev spottad på, kallad hora och utfryst. Min klassföreståndare tyckte jag skulle ändra på mig. Funderade ett tag på att ta livet av mig men som tur var genomled jag de tre åren och började sen på en jättebra gymnasieskola. Mobbarna gick det däremot inte lika bra för. Karma.

Ja...vad säger man.
Högstadiet var SKIT! Mobbing och lärare som inget såg.
Spottar killarna på dej, dom är nog bara kära i dej...
IG i gymnastik för jag inte vågade riskera att va med på lektionerna. Risk att bli filmad i dusch eller få kläder stulna av tjejerna i klassen.
Enda positiva var att jag trots att jag är tjej kunde slåss. Så basic var det mobbing med ord för ingen mobbare vågade ge sej i närkamp med någon som bits, rivs eller bankar tillbaka som fan.
I 9:an fick vi en ny lärare som faktiskt såg vad som hände...och sista terminen blev lugn. Totalt utfrusen...men ändå vapenvila.

Går nu första året på gymnasiet och ser tillbaka på högstadiet som 3 väldigt bra år. Känner inte alls igen mig i andra berättelser om kränkningar, mobbing, våld och stök på lektioner etc... Gick i en klass med god ordning där vi hade en bra relation mellan elever och till våra lärare. Naturligtvis hände det småsaker även hos oss men det är inte detta jag minns när jag ser tillbaka. Kan idag sakna högstadieklassen då det aldrig var något konstigt med att säga ifrån, det fanns en respekt mellan både elever och lärare... något jag upplever att vi inte har på gymnasiet än.
Tror att högstadieåldern i övrigt är en tid då det är vanligt med lite problem, det händer mycket.
Kände att det behövdes lite variation bland berättelserna, tycker inte att de representerar det jag upplevt och sett omkring mig

skit. Fyllt av vikarier rasism dlagsmål droger vandalisering. Ja och man dkulle ha tid att få betyg med. Jag fick faktiskt åka utomlands hade jag inte gjort det hsde jag inte haft det fsntadtidka jobb jag har idag. Lärarna brydde sig inte om en. Förutom min svensklärare som gav goda råd

Att läsa uppläggen på denna chatt är väldigt lärorikt, att folk har olika erfarenheter a högstadiet beror nog helt och hållet på var man går i skolan någonstans.

Högstadiet för mig var en lättare historia. Kompisar, bra lärare (dom flesta), bra undervisningar m.m men det har nog också med att göra att jag växte upp utanför staden, eller rättare sagt i på tätorten. Sedan finns det problem där också men jag tror att problemen är större i städerna med mobbing, bråk, bomber på toaleterna, "sämre" lärare och annat.
Varför detta är kan inte jag ge någon förklaring till men det är intrycke jag fått från vårat moderna samhälle.

Där finns mycket som kan förbättras fortfarande, men vi har kommit långt på vägen.

Min tid på högstadiet var både spännande och lärorik "ur social synpunkt"!Jag fick se mina klasskamrater och medelever vara grymma mot varandra, men det verkar vara så att det finns en viss grupp människor i alla skolor som gör dumheter som dom senare säkert ångrar!Själv så hade jag turen att vara störst i klassen och på skolan så att jag klarade mig!Det är konstigt och sorligt att det alltid finns elever som blir utsatta.Jag känner med dom,det påverkar ju deras liv för alltid!

Ångest

Gick i högstadiet i mitten av 90-talet. Skola i glesbygd dit man bussades från tätorten jag bodde i. Minns det som en mycket positiv period, trevliga kamrater och bra lärare. Liksom tidigare inlägg hände småsaker men inte heller för mig är det dessa som fastnat i minnet. Istället är det positiva minnen av mina klasskamrater och hur roligt det var som jag har med mig och är tacksam för.

Kanske ska tillägga att min skolgång inträffade vid en tidpunkt då få hade mobiltelefoner, och de som fanns saknade kameror. Det var före hempc-reformen så få hade tillgång till dator och ännu färre hade internetuppkoppling hemma. Sms kostade pengar (om man hade en mobiltelefon vill säga). Skolans undervisning bedrevs med böcker, papper och penna. Att betyg sattes i högstadiet var något man visste om redan i mellanstadiet, och krav i olika former (regler tex) hade man fått sedan barnsben vilket nog var ett bra sätt att förbereda sig inför först studier och därefter arbetslivet. Jag läser med oro alla inlägg från personer som upplever krav som något nytt eller ont, när krav är något som du kommer att hantera varje dag i din framtida yrkeskarriär. Här har curlingföräldrarna ett stort ansvar.
Åker andra sidan har äldre (vilket jag i detta sammanhang får anses vara) i alla tider klagat på ungdomens förfall, och ändå har inte världen gått under ;-)

Sämsta tidsperioden i mitt liv. Mobbad av lärare och klasskamrater.

Jag gick i högstadiet i mitten av 70-talet, i en utpräglad arbetarkommun utanför Stockholm. Grupptrycket var enormt då, värre än nu, och det var svårt att uppnå balans mellan polares och föräldrars förväntningar. Hår- och klädmodet ställde till konflikter, för att inte tala om sminket!

Märkligt nog var den mobbing som förekom i vissa avseenden 'demokratisk', det var nästan ingen som kom undan helt att någon gång bli retad eller undvikas under en tid. Men jargongen var inte lika grov som nu, det användes inga könsord eller liknande, det man tog till anspelade oftast på utseendet; övervikt, längd, glasögon, tänder, acne, hår. Nästan obegripligt i dag.
Många av lärarna hade ordentlig koll på eleverna, men de som visade någon svaghet, särskilt vikarier, åts upp levande med ibland ganska rejäla trakasserier.

Klassindelningen bland eleverna var tydlig: Töntar/plugghästar och 'populära', och en grupp nånstans mitt emellan. Det fanns två 'populära' grupper där den ena bestod av snygga, ofta sportande killar och tjejer. Haschet hade börjat florera, många provade men de som höll på med det vanemässigt var faktiskt den andra 'populära'-gruppen, med spännande, tuffa killar och tjejer. De flesta av dem är nu döda sedan 10-tals år, så det var en dyrköpt 'status'!

Alkohol var också en stark grupptrycksgrej. Alla som inte ville förvisas till 'töntgruppen' kände tvång på sig att 'kröka' var och varannan helg! Mellanöl, vin om det fanns nån som köpte ut, eller stulna slattar ur farsans barskåp i en hiskelig blandning i en gömd flaska inför Lucia var vad vi hade tillgång till.

Vi hade ett fåtal elever med invandrarbakgrund i skolan, de flesta födda i Sverige, men det förekom ingen rasism vad jag kunde se. Tvärtom, jag ock mina tjejkompisar sökte oss under en tid till just killar av utländskt ursprung i en annan skola. De var dessutom nyanlända och talade dålig svenska, och de utsattes ständigt för regelrätt rasisim, särskilt på den populäraste ungdomsgårdens fredagsdisco.

Nu är vi alla medelålders, och med facit i hand är nog det mest markanta att det var ganska få av oss som tog oss vidare till akademiska utbildningar. På det stora hela slutade det som det började, ett gäng utpräglade arbetare, med vissa få, men framgångsrika, undantag.

Blev mobbad under flera år under högstadiet, av och under flera klasser med ständiga påhopp. Var vegetarian, smart och tänkte annorlunda än många andra. Vågade och ville gå min egen väg. Orkade till slut inte gå till skolan utan började skolka. Rektor, lärare klassföreståndare kallades in, men inget hjälpte alls. Även lärare följde klassens nycker och lyssnade inte, utan kallade mig smeknamn som jag ogillade, bara för att de flesta tyckte det var ”coolt”. Slutade med att klassföreståndaren frågade mig privat, då 14-15 år gammal, vad jag tyckte att Hon skulle göra - för hon visste inte. Hon fick bra fast lön för ett jobb hon inte klarade av och frågade istället mig om hjälp. Blev så deprimerad att jag otaliga gånger under de sista åren funderade på att ta mitt liv.

Började gymnasiet efter ett sabbatsår. Fick 3 fantastiska år med en fantastisk klass, med omtänksamma, djuptänkande, ifrågasättande och empatiska lärare och närande klasskamrater. Fann mitt intresse här i livet, fick de högsta betygen på skolan och är för alltid tacksam den tid jag fick där.

Får man berätta lite från förr?Född 1945.Slutade högstadiet efter 9-nde klass 1961.Kan inte komma ihåg några särskilda insidenter som fastnat.Killarna gillade att tafsa på brösten och rumpan.Kolla under när vi hade kjolar.Smälla med bh bandenMobbing visste vi inte vad det var.Då blev man retad men aldrig utstött.

Buset begränsade sig till att tjuvröka på rasten så inte rastvakten såg oss.Vi respekterade våra lärare och gjorde vad dom begärde av oss.Annars visste vi att dom kontaktade föräldrarna.Då blev det inte roligt.Vi hade betyg i ordning och uppförande.Vilket var ett måste med A för alla elever.Vi hade giltig(sjuk) och ogiltig frånvaro (skolk) inskrivet i betyget.Då kunde vi inte få ledigt för att föräldrarna hittat en billig resa till extrapris.Vi hade dom loven vi hade under året och då fick man resa under dom.

Vi hade inga mössor på inomhus och inga mobiler.Men vi hade ett eget klassrum som var "vår"fristad.Bara speciallektioner skedde i lokaler för detta.Men ingen av oss mådde dåligt utav att visa respekt och få en tillsägelse utav lärarna när det var befogat.
Skolan började spåra ur i början på 70/80-talet.Då togs agan bort(vilket var bra)men man glömde respekten.Inte att förglömma det egna klassrummet.Många av dagens unga har föräldrar som i stort sätt fått fostra sig själv.

Så jag tycker synd om många barn som kommer till skolan utan att haft några krav på sig .Utan föräldrar som curlar dom hit och dit.Särskilt med föräldrarnas dåliga samvete med barnens varannan veckas boende.Många barn känner sig rotlösa och blir utåtagerande.Så har vi fått en förlorad generation.Som sen själv blir ställda nör dom ska fostra sina barn.

KÄRLEK-OMTANKE-NÄRVARO-RESPEKT och KONSEKVENS från barnen är små så tror jag vi får bra ungdomar.Som klarar av krav i skolan.Frigör lärarna så dom får tillrättavisa utan att bli anmälda av "barn" eller föräldrar

Värsta period i mitt liv, mobbing och trakasserier

Mina tre år på högstadiet var ett rent helvete!
För mig stod valet i att bli utfryst från gemenskapen eller tvingas att börja röka. Men där var jag stark nog och sa NEJ. Om det är det ända sättet att få vänner är det inte värt det. Mobbingen blev till sist så allvarlig att min älskade mamma kontaktade skolans rektor och hotade med att flytta mig om de inte tog tag i problemen. Det tog skruv och de tjejer som varit elaka la ner när de fattade att vi kunde polisanmäla dem för kränkningar. Nu har jag två egna barn där min äldsta snart börjar 7:an. Jag kan bara hoppas att hon får det lättare men av någon anledning så tror jag tyvärr inte det...

Katastrof från 7-9. Mobbning fick pågå utan att lärare eller rektor gjorde något, den som mobbades fick byta skola istället för mobbarna, eller så fick en gå till kuratorn tillsammans med dem som utsatte en. Att börja gymnasiet var underbart -en nystart för mig & många av mina skolkompisar som också utsattes för dagliga kränkningar.

Gick i högstadiet från sent 90-tal till till tidigt 00-tal. Blev mobbad hela högstadiet. Den tiden kan sammanfattningsvis beskrivas som helvetet på jorden. Som vuxen har jag bl.a. jobbat på fängelse med grovt kriminella personer med svåra beteendeproblem. I jämförelse med att gå i högstadiet så var det en barnlek att jobba på ett fängelse.

Gick 97-2000. Fruktansvärt. Splittrade vår fina klass från låg- och mellan. Klassföreståndare i skilsmässa. Ny mentor varje termin. Tjejer som skrek "fitta" till lärarna på lektionen - mina gamla, fina, normala vänner från mellanstadiet började bete sig helt annorlunda. Mattelärare som slutade med misstänkt alkoholproblem. Jag kände mig osynlig. Drog mig undan. Gick och åt själv precis innan matsalen stängde för att det inte skulle synas att jag satt själv i matsalen. Slutade istället äta. Gick ner i vikt. Fick problem med mat och träning. Inte en lärare såg mig - eller fick mig i alla fall inte att förstå eller känna det så. Blev kallad namn. Blev uppringd av någon som andades i luren. Fick mail från någon som utgav sig för att vara ett fan av samma popgrupp som jag. Ärren sitter kvar än idag och tog många år att bearbeta - 7 år i privat terapi och hundratusentals kronor. Många dåliga år mellan mig och föräldrarna för att jag kände att de svek mig under dessa år. Jag funderar också på varför ingen poängterade vikten av skolarbetet - det kändes som att lärarna gett upp hoppet om att få våran stökiga klass att plugga. Det blev bättre på gymnasiet och universitetet för mig - jag insåg att jag egentligen hade rätt lätt för skolan. Den sociala biten var dock fortfarande mycket skör under många år efter högstadiet. På en småort kan mobbing sitta kvar hela livet - om folk stannar kvar och minns (nu finns ju dessutom sociala medier där man också minns). Man blir stämplad för livet och har svårt att ta sig ur rollen som utstött och underlägsen. Mitt sociala liv är fortfarande lidande av dessa år när folk etablerade grupper, kompisrelationer, gäng och kärleksrelationer. Jag stod utanför då - och nu. Men jag har gått vidare och etablerat mig på nytt.

Fantastisk! Bäst perioddn någonsin

Gick i högstadiet på landet i början på 90-talet och spontant brukar jag tänka på högstadietiden som hemsk. Från 13 till 16 års ålder händer det så mycket och människor utvecklas så väldigt olika. För oss udda fåglar med idéer och tankeverksamhet utanför de oskrivna lagarna, kändes det som en evig balansgång mellan att undvika attacker från hårdingarna som hade beslutsrätt utan att halka ned i töntstatus.Det var ändå långt innan sociala medier... Jag önskar nu att jag hade varit mycket tydligare med att ta ställning för de som råkade verkligt illa ut, både elever och lärare, det är något jag tror och hoppas att mina barn är mycket bättre på.Men jag när jag tänker efter minns jag trots all osäkerhet att vi hade en hel del roligt. Och vi umgicks TILLSAMMANS på fritiden, tjejer och killar, väldigt mycket mer än vad jag ser att kottarna gör nu. Vi satt i köket och pratade, kollade på film, åkte moppe, lyssande på musik...umgicks faktiskt på riktigt.

Blev tvingad o snusa o spydde på skoltoan annars va dr völ helt okej, gick på en riktigt tråkig skola där inget hände

Gick tidigt till sent 2010-tal på flera olika skolor. Våldsamt i varje. Brinnande fordon då och då på skolgårdar, våldsamma elever oavsett om lärare fanns eller ej. Lärare pressade och gömde mobbade elever i speciella salar och scheman. Ibland blev elever bortjagade eller utelåsta från skolan samt attackerade med sten eller is. Lärare ville gärna att de mesta elever skulle få diagnoser och omplaceras, samt mobbade elever. Allt blev bättre ju äldre man blev i all fall :)

Det var en jobbig period för mig. Det var jobbig för man blev utsatt för mobbning. Lärarna lyssnade inte på en och gjorde inget år problem att man kände sig utanför. Diskriminering fanns där hela tiden. Man kände inte trygg i skolan och ibland vill man inte gå till skolan.

Svårt att koncentrera sig på undervisningen när man måste hitta strategier för att hålla sig från mobbarna. Lärare och andra vuxna i jantelagskulturen uppmuntrade inte en att försöka sträva högre än ens socioekonomiska arv. Tack och lov för Komvux! Hade jag kunnat välja om hade jag hoppat av både högstadiet och gymnasiet och läst in allt på komvux i en storstad. Till och med matte blev roligt och mentalt avkopplande på komvux.

Kommer inte ihåg min tid som bra alls, vart mobbad å kallad för "Fi**a" på daglig basis med framför och bakom lärare som inte brydde sig. Lärare stod som handfallna och brydde sig inte eller reagerade inte alls. Vart fysiskt misshandlad och inte förens polisen kopplades in så gjorde skolan nått (Ett litet möte där mobbarna fick reda på att mobba är dåligt fick inte ens en ursäkt). Detta utspelade sig i Stockholm.

Grundskolan var kanon! Mycket fritid och trevligt häng i korridorerna. Om man kunde börja om grundskolan idag skulle jag göra det :)

Högstadietiden var lugn. I skolan fokuserade jag på lektionerna och på fritiden läxor och aktiviteter med grannbarn och familj. Märkte aldrig av någon mobbning under hela min skoltid från åk 1-9, inte heller på gymnasiet. Hade dröm som liten att bli lärare, blev det och har inte på alla år jag jobbat (19 år) på högstadiet och gymnasiet märkt av mobbning en enda gång! Säkert häpnar folk över det. Men jag tror att man lättare ser sådant om man har egna negativa erfarenheter och har fokus på det sociala mer än kunskapsutveckling. Mobbning har därför upptäckts/påtalats av skolsköterska, kurator osv. Många har erfarenhet av att lärare inte ser och bryr sig. Tror att det är så att man som lärare har annat fokus, man är ofta ämnes- och kunskapsinriktad och har inte sökarljuset på för frågor som inte rör just undervisning. Man utgår lätt ifrån att mobbning skulle synas lättare. Men uppenbarligen är den oerhört osynlig för det mesta. En människa/lärare som mår bra och gillar kärnverksamheten undervisning i sitt jobb, har inte siktet inställt på att hitta tunga problem och negativa saker - på gott och ont.

Lärarna gjorde allt för att trycka ner oss.. Man skulle inte tro att man var nån.. Bara dom som kom från "fina" familjer fick bra betyg fast dom knappt kunde stava.. Betygen delades ut efter klasstillhörighet.. 80-talet på Bergaskolan i Smedjebacken.. Vi och dom är skapat av lärarna..

n vidrig tid av hierarki, mobbing (även jag var utsatt), utsatthet. Ingen vuxen var närvarande. De s.k. lärarna var inkompetenta. De skulle vara "kompis" med de värsta eleverna där det mesta av lektionerna gick åt till skitsnack. Det rådde en "Låt gå mentalitet". Ingen sa ifrån, ingen ledning, ingen pedagogik alls, m.a.o. boskap. Denna tid var en opersonlig, onödig tid där man gick till skolan därför att man "måste", inte för att lära sig något. Sverige är i mångt och mycket ett U-land utan jävlar anamma där politiker och ledande personer inte talar klarspråk och inte får någonting gjort eller törs. Jag förbannar detta jävla mes-Sverige.

/Mats