SVT rapporterade · Antalet besökare på begravningar har minskat – vad tänker/tycker du om det?

Det finns flera sätt att ta farväl. På begravningen finns inte den avlidne kvar i livet därmed tänker jag att man kan ta farväl av denne på andra sätt, inte nödvändigtvis på en begravning.

Folk är mer utspridda i landet idag. Begravningar är ofta en veckodag, du ska få ledigt från jobbet och ev behöva en extra dag för resa. Är det inte en nära anhörig så får du ta semester för att kunna åka, har man dagar kvar? Många arbeten har tajt med personal, finns det ens möjlighet att få ledigt med så pass kort varsel som det oftast är?

Jag tror att väldigt många ickereligiösa upplever begravningsakten som märklig, ja kanske absurd, med tal om evigt liv etc. Samtidigt har borgerliga begravningar inte funnit sin form och är svårare för de anhöriga att arrangera.

Jag tycker det visar brist på empati.

Jag hälsar på mamma o pappa på skogskyrkogården 2gånger i veckan har inte nån som har tid att lyssna på mig

För mig är det inte den döda som ligger i jorden, utan bara kroppen. Det viktiga med personen är inte längre där. Jag tycker att man får förhålla sig till den döda som känns rätt för en själv. Om man tycker att den döda fortfarande är med en på nåt sätt, ja, då blir ju en begravning lite konstig och mest för syns skull (och begravningsbyråernas).

Att närvara vid en begravning är inte bara att hedra personen som dött. Den "uppoffringen" är en tröst och ett stöd för de personer som stått den döda/e närmast.

att gå på någons begravning, ska inte begränsas av om man har tid, om man måste ta ut semesterdag, inte heller av religiös eller ickereligiös åsikt. Att gå till någons begravning är en självklar akt av respekt, gentemot de som står den avlidne nära, och ett sätt att visa att personen är saknad och betytt mycket. Det finns inget sorgeligare än en begravning med väldigt få närvarande då det då känns som ingen saknar denna person. var människa som funnits, har rätt till respekten att få ett avslut. Tänk lite längre än bara till egna behov. Visa medkänsla!

Att vi lever i en allt mer andefattig miljö där rötter och relationer inte prioriteras särskilt högt.

Begravde min mamma nyligen och min pappa några år före det. Båda var väldigt tydliga med att det bara skulle vara närmsta släkten inbjuden. Inget spektakel, sa de. De sa att de själva hade närvarat på flera begravningar med fullt med folk, grannar, gamla kollegor, avlägsna bekanta, och upplevde att det blev tjoigt snarare än värdigt. De ville att de närmsta skulle få sörja tillsammans utan fasad. Därför blev antalet besökare på deras begravning få. Vi tillgodosåg deras önskan.

Jag tycker att en begravning är jätteviktig, för den är ett tillfälle att mötas och att visa de anhöriga sitt stöd. Önskar att det vore möjligt med begravningar på lördagar eftersom det kan vara svårt att ta ledigt från jobbet. När anhöriga till mej har dött så har begravningarna varit så betydelsefulla. Något jag absolut inte ville vara utan.

Det är så här samhället är uppbyggt, bara jobb ingen livskvalitet med familj och vänner.

Om man frångår det gamla religiösa 1800-talssättet att utföra begravningar på så hade kanske mer människor engagerat sig. Svergie har ju inte så mycket troende människor längre och jag tror att borgliga begravningar utan religiösa inslag hade varit bättre. Kyrkan har spelat ut sin roll. Begravde min mor med ett sk minnesfarväl som var otroligt fint och som vi anhöriga själva arrangerat. Kommunerna borde hjälpa till med icke religiösa begravningar så får sv kyrkan hålla på med yttersta dagen.

Jag har nyligen varit på mina två systrars begravningar. Så fint att alla nära och kära samlas och stöttar varandra! Viktigt är att man funnits för dem när de var i livet. Skönt att sjunga fina psalmer och lägfa blommor på kistan. Man får ro efteråt.

Att få ta ett värdigt och vackert avsked av den som gått bort är oerhört viktigt. Att samla släkten runt den bortgångnes bår är så vackert. Att vänner och grannar kommer betyder mycket för sorgehuset tror jag.Minnestund då vi tillsammans minns. De som väljer bort detta vid anhörigs begravning går miste om något väldigt fint. Nog har vi väl tid ? Med handen på hjärtat !

Jesus sade: Låt de döda begrava de döda...
Det kan man fundera på.

Människor idag har 100-tals "vänner" på media, men väldigt få riktigt nära vänner tycks det?

Bara den som av hjärtat varit nära den som avlidit
bör vara med vid begravningen.
Kyrkan och Guds närvaro betyder mycket i saknaden efter den älskade som lämnat oss.

begravningar är förfärliga hur vackra och fina de än kan göras. De är ett iskallt drag från avgrunden. Jag förstår att en del kapitulerar för det egna obehaget och inte går. Men respekterar dom gör jag inte,

Går på begravning för de anhöriga som lever! Det är ett bra sätt att säga man bryr sig om de som har det svårt och stöttar dem i deras tid.... Vem vill gå på begravning annars hellre njuta av livet så man inte missar en dag, en dag ligger man själv där.

Det är verkligen sorgligt att människor inte tar sig tid att våga möta döden och visa aktning och respekt. Man skyller ifrån sig med att det inte går att få ledigt, att man måste ta en semesterdag. Kyrkan erbjuder en vacker sermoni som faktiskt inte kräver något av mig som besökare. Allt här i livet är oförutsägbart. Att gå på en begravning är också en stilla stund för eftertanke. I dessa mindfullnestider så är en begravning det på riktigt.

Begravningsgudstjänsten är väldigt viktig. Det är viktigt att den utförs. Sen hur många som kommer är av mindre betydelse. Och kyrkan, den katolska som protestantiska ska inte ändra i akten. Vill man inte ha den så välj en borgerlig begravningsakt, det står dig helt fritt. Men det är bedrövligt, vilket som, om nära anhöriga vill gå men sen struntar i det på grund av ointresse för begravningsakten eller resor. Eller tittar i mobilen under begravningakten. Det är inte acceptabelt.

1. Samhället ser annorlunda ut idag. Man ska hinna/prestera väldigt mycket mer än förr; framför allt på arbetsplatsen men även på fritiden. Det är inte alltid man kan komma ifrån på vardagar med kort varsel. Allt fler lever med allt större stress med allt som ska presteras på dygnets 24 timmar.
2. Släkter bor mer spritt idag än förr och ofta tillkommer då resdag/ar för att ta sig till och från begravningen.
3. Kyrkan har en mindre roll i samhället jämfört med tidigare och besökarantalet har sjunkit även generellt. Fler har sin egen andlighet/trosuppfattning och väljer att säga sitt adjö på ett annat sätt, än genom en begravning.
4. Begravningen sägs ju vara mer för de efterlevande, än för den som gått bort. Och de efterlevande måste ju rimligtvis få sörja och säga sitt adjö på det sätt de känner sig bekväma med, utan att känna sig ifrågasatta eller tvingade till något. Bara för att man inte går på en begravning, betyder inte det att man inte sörjer eller hyllar personen som gick bort.
5. Nya tider ger nya fenomen. Hur långt bort är till exempel "internetbegravning" eller något annat som ligger i den tid vi lever nu? Det viktigaste ligger i våra hjärtan -inte i våra ritualer. De måste få förändras över tid.

I denna tid när ”jag” är viktigare än att visa anhöriga och vänner som gått bort respekt och omtanke förvånar det inte mig att begravnings besökare blivit färre. Idag värderar vi det materiella framför medmänsklighet. Det är en skrämmande tid vi lever i där egoismen, girigheten och materialismen dominerar samhället.

Helt oacceptabelt!
När en närstående lämnar en. Familj eller vän. Visa respekt och säg farväl.
Även om du inte är religiös, visa respekt för dem döda.
Visa även respekt för kyrkan och kyrkogårdar.

Ser inte alls syftet med en begravning, jag slipper gärna om jag kan. Jag får inte ut något av det och personen som gått bort får definitivt inte ut något av det heller. Hela traditionen är ganska skruvad, från de religiösa aspekterna till slöseriet med resurser. Donera allt som går från kadavret till medicin och/eller forskning och dumpa resten i naturen någonstans där det kan förmultna ostört, det hade varit optimalt, ganska sjukt att det inte är lagligt. Att vi i Sverige istället är tvingade att betala en begravningsavgift som därefter gör att ännu mer resurser i form av energi och material måste slösas även efter vår död är idiotiskt. När man är död är man inte en person längre, det som finns kvar är en massa av organiskt material, varför inte behandla det så? Det finns sätt att gå vidare psykologiskt och emotionellt efter ett dödsfall utan att låtsas som att liket man gräver ner fortfarande är en person.

Man står inte varandra så nära. Man har många bekanta och deras begravningar prioriterar man inte.

Döden passar helt enkelt inte in i vår tillvaro där det viktiga är att prestera, ha kontroll och konsumera. Då blir döden "misslyckandet" man inte vill påminnas om. Att vi egentligen inte har någon som helst makt över våra liv, trots fulltecknade almanackor.

Det är verkligen synd! Var nyligen på en begravning och minnesstund för en nära släkt på min födelseort! Det var så vackert, och tyvärr numera enda sättet att träffa släkt och gamla vänner. Över 100 i kyrkan, och full bystuga på minnestunden!
De flesta av oss från landet har flyttat till städer, kanske flera gånger till olika tätorter, inte många nära vänner från ungdomen kvar. Jag utgår ifrån att när jag en dag lämnar in blir det någon slags borgerlig ceremoni och i bästa fall barnen närvarande(om de inte är på semester)! Det är nya tider och många unga har inte förstått betydelsen av minnesstunden! Synd! Tid för eftertanke!
Katt Sören Andersson

Upplever själv en stadig social avveckling i Sverige sedan slutet på 1990-talet. Vett och etikett är som bortblåst och man är till skillnad mot tidigare medveten om sin utbytbarhet. I det gamla Sverige med ett starkt lokalt samhälle levde man på samma plattform och delade samma världsbild. Idag lever man genom bilder och föremål som produceras globalt av andra än en själv. I en sådan situation är det svårt att se hur folk ska kunna se ett värde i sin granne eller kollega. Har haft så många jobb sedan år 2000 att jag inte ens kommer ihåg namnet på gamla kollegor. Det är nya tider nu och det syns även inom kyrkan. Gick personligen inte på min morfars nya frus begravning då jag skulle ha känt mig malplacera med människor jag bara pratar med var tionde år.

Inte så konstigt. Varför skulle jag stödja en religiös rörelse med min tillvaro när jag är ateist? Det är väl bara folk som blivit itutade en massa sagor i barnaåren som fortfarande tror på kyrkans löften om paradiset / hot om att brinna i helvetet. Mitt personliga minne av en avliden inbegriper inte änglar, Djävulen eller andra fantasifoster så varför ska jag gå dit?

Tragisk utveckling! Begravning är en viktig ceremoni för släktet att känna samhörighet och tillfälle att dela sorg och saknad. Det är respektlöst att inte närvara både mot de närstående och mot den avlidne. Det är så viktigt vi upprätthåller de traditioner som i alla tider sammanfogat oss i glädje och sorg!

Slit och släng Anda, ytlighet och avsaknad av förankring i livet. Vi föds, lever och dör, om de som lever "i världen och av världen" är så förledda, att man inte ser livets värde, inte konstigt att man skippar begr. Man missar Livet.

Om man som i andra länder kunde ha begravning på söndagar skulle det nog komma fler.

Se begravningscermonin som en kombination av en släktträff. Efteråt äter man en bit, umgås, kanske spelar några toner på ett instrument, håller tal osv. En begravning behöver egentligen inte vara så sorglig. Ofta har huvudpersonen talat om hur man vill ha det. Vid ett tillfälle sjöngs det egenkomponerade visor, smörgåstårta och gravöl(!), allt efter noterna i vita arkivet! Så våga gå och alla får ledigt!

En begravning är inte till för den som har dött. Som Gustav skriver är man inte en person när man har dött. Den döde kan inte uppleva något av det som sker. En begravning är till för dem som fortfarande är i livet och som vill minnas den döde och dela med sig av sina minnen. Man ska inte delta i en begravning om man känner att man måste, för sakens skull eller för att det finns någon social skyldighet.

Allt vi gör, oavsett vad du gör eller vem du är, leder till döden. Lev livet och minns det du minns. Jag behöver ingen kyrka för varken det ena eller andra.

Inte så konstigt alls. Med tiden har folk fått allt färre syskon och därigenom mindre släkt.

Jag tror att det beror på att begravningar ofta ligger under arbetstid. Det gör att det är svårt att komma ifrån. Jag jobbar i skolan och jag kan inte lämna mina elever. Dessutom kan det bli kostsamt eftersom man inte får ta ledigt om det inte är de allra närmaste. Man måste ta tjänstledigt.

Att antalet begravningsbesökare sjunkit förvånar inte. Döden (liksom nära relationer och traditioner kring släkten) ingår inte i vardagslivet längre. Sedan 90-talet har mina band till familj och släkt nästan helt utraderats. Ett tydligt tecken är att knappt en enda kom ihåg min 40-årsdag. Att glömma den var heller ingen skam alls, för idag kan man alltid dra ursäkten "mycket nu, jobb, renoveringar, barnens aktiviteter, de inplanerade resorna" osv... Skamkänslorna är idag någon annanstans, inte minst inom området "inte hinna allt som andra hinner" och det individuella lyckoskapandet. Begravningar blir nog lägst prioriterat eftersom det handlar om andra än en själv. Känslogrejen är nog också svår. Att möta andra i sorg (och sin egen om man har någon medveten sådan alls) är nog något som skapar förvirring och rädsla/osäkerhet. Bäst då att fly fältet genom de bombsäkra ursäkterna som jag redan nämnt ovan.

Kan de inte ha blivit mer privata tillställningar för de allra närmaste istället för hela tjocka släkten? Är ju jobbigt att rodda allt det där medan man är i sorg, speciellt när många personer inte bor på samma ort som ska ha råd att resa dit, ha boende och allt sånt där.

Tycker det är fruktansvärt respektlöst att inte närvara vid släktingar eller vänners begravning. Har folk blivit så förbannat egoistiska och bara tänker på sig själva. Hemsk utveckling. Man skäms för mänskligheten när man läser vissa inlägg. Ni är inget annat än en bunt supergo som skiter I allt runt er. Det är bara "jag" och ingen annan som gäller. Äckligt!

Det är svårt att vilja umgås med andra människor i ett djupt sammanhang när man själv känner sig som Stig Helmer i ett samhälle där alla är som självaste Kungen och Drottningen i själen. Respekt visar jag i sådana fall i tanke och hjärta.

Begravbingsgudtjänster är mest ett hyckleri. Det är i regel bara de anhöriga som sörjer och det gör man i djupet av sin själ.

Om begravningarna var på en söndag skulle flera kunna delta.

Så otroligt respektlöst och fel att inte komma eller att sitta med mobilen. Runt om sitter personer och gråter ögonen ur sig som förlorat någon de älskar och så sitter folk med sina mobiler??! Om jag såg det skulle jag bli förbannad och säga ifrån rejält. Det är något väldigt fel i ens liv om man inte kan lägga tid på en väns eller närståendes begravning. Och om det är ointresse det handlar om så har jag inga ord...spelar ingen roll vem du är, du kan ta 1-2 timmar ur din dag för begravning av en person som behandlat dig väl. Vem kommer på din begravning?

En begravning är en religiös ceremoni. Färre människor är religiösa idag, och väljer kanske att minnas den döde på andra sätt en genom att besöka en gudtjänst. Det tror jag spelar in.

Jag har slutat gå på begravningar, tycker det är ett tragiskt jippo där folk helt plötsligt ska hedra någon som de kanske inte ens orkade höra av sig till när hen levde. Allt till en kostnad som de efterlevande kanske inte ens klarar. Nej, jag hedrar mina nära och kära som gått bort genom att bära med dem i mitt hjärta istället.

Till alla er som struntar i släktingar och vänners begravning. Jag slår vad om att ni inte skiter i arvet som komma skall

Det känns mer naturligt att ta farväl av anhöriga på andra sätt, kanske? Vi är ju inte en religiös befolkning direkt så för många känns det nog inte bra med allt tal om religion och psalmer osv. Kyrkan är dessutom mer politisk än någonsin och många känner sig inte välkomna.

Så ja. Det behöver inte vara dåligt alls att religionen blir mindre viktig för människor. Man kan visa respekt och ta farväl av sina anhöriga på andra sätt. Framförallt: Alltid minnas dem.

De som sörjer har i de flesta fall arbeten och plikter i vardagen, och har kanske gått igenom en "pärs" innan den anhörige dog. Hur ska man då orka med en större begravning ? Jag tror därför att många väljer , att bara familjen ska närvara . En annan sak är att på en begravning kan man ju inte komma undan att gråta. Hur ska vi då i vår ytliga värld visa oss för andra, rödögda och snoriga. Det finns för lite empati och mänsklighet i dagens samhälle. Sorgen och döden har ingen plats.

Tycker att det är viktigare att man finns för varandra när man fortfarande lever. Man kan inte kompensera dåligt samvete och den döde märker i alla fall inget efter att döden inträffat. Dåligt samvete kan man ha där man är eller så inte för att man just fanns där när personen levde. Att någon besöker mig när jag är död spelar mig faktiskt ingen roll.

Sverige är ett fantastisk land men svenskarna är ett underligt folk.

Tänk på det amerikanska (?) ordspråket: Om du inte går på dina vänners begravning, går de inte på din!

Man måste gå på sina vänners begravningar, annars kommer de inte att gå på ens egen.

I vår tid har människan förvandlats till ett ting. Därmed behandlas hen som ett sådant både i livet och i döden. Utan respekt, rationellt och materialistiskt. Men människan är till sin sanna natur ande och kärlek. En begravning är ett sätt att visa sitt medlidande och sin kärlek till den människa som levat och till anhöriga.

Min mamma, född på 30-talet, säger att förr dök många perifera personer upp på begravning. De var ofta äldre, hade inte så mycket att göra, och kanske såg en chans till gratismat. Snyltare typ. Hon säger att hon inte vill att vi ska annonsera i tidningen när hon dör, förrän efter begravningen. Hon vill inte ha objudna på sin begravning säger hon. Att vi ska bjuda in de som betyder något för henne nu i livet och sätta in en minnesannons i tidningen efter begravningen istället. Hon har räknat samman att det blir ca 25 personer.

Tycker att det är bedrövligt att bara tänka på sig själv samt att säga att tiden inte räcker. Det är ju viktigt att värna om varandra, eftersom tiden här på jorden är kort. En minnesstund och begravning är vilktig tycker jag. Är övertygad att de döda är med på sin egen begravning. Det kan ge några dåligt samvete. Det ska dem ha.

Kyrkan har spelat ut sin roll även gällande det sista som fanns kvar: dop, bröllop, begravning. För varför göra något av det om man inte är kristen?

Man kan välkomnas till världen av sina anhöriga och vara med de man älskar hela livet och ta farväl av sina anhöriga samt lämna livet utan att blanda in någon religion överhuvudtaget.

Det är bra om vi blir mindre religiösa. Judendom, kristendom, islam o.s.v. är inte mer på riktigt än vad Oden och gänget är.

Sverige är i mycket ett socialistiskt samhälle, staten tar hand om allt från vaggan till graven.
För många blir därmed staten eller flaskan den enda vännen.

Det finns anhöriga som bara tänker på arvet och därför avstår från att bekosta dödsannonser. Det gäller i synnerhet kvinnliga avlidna. Respektlöst.
Detta ökar inte antalet deltagare i begravningen.

Det är ingen synd att inte gå på någons begravning. Den som inte går ska inte skuldbeläggas.

Kanske den avlidna har uttryckt en önskan om sin begravning? Om hen vill att bara de närmaste ska närvara så får man väl respektera det. Familjerna/släkten är mindre nu än för 50 år sedan så det är ganska naturligt att färre deltar i en begravning. När jag går på en begravning är det för att visa mitt stöd till de efterlevande.

Ett mänskoliv är snart som vilken slit och slängvara som helst.Man ska vara en A-mänska allt från förskola till arbetsliv. Pallar man inte så byts man ut och slutet blir en direktkremation i all tysthet. Värdet att ha en vän och medmänniska är snart lika med noll.Egoismen har tagit över. Jag vill inte höra något gnäll eller klagan när motgångar och sjukdom drabbar. Du får klara dig själv.

Jag tror inte att svenskar trivs i kyrkan. På min mormors begravning pratade prästen om att hon gillade korsord, och drog sen referensen till att Jesus dog på korset... Blev mest irriterad på prästen.

Det kan ju vara så att de anhöriga allt mer väljer att ha lite mindre tillställningar. Själva begravningen medför ju faktiskt en kostnad.

Det är just dessa personliga griftetal jag tycker är så gräsliga! Att en vitt främmande präst kommer till ett dödsbo och pumpar de anhöriga om upplysningar som inte är relevanta. Men det kanske är ett led i avsakraliseringen av svenska kyrkan...

Många är ensamma och har inga vänner och då bli det inga på begravningen.

Vad är det med att begravningar och vara tråkiga och traditionella. Varför kan det inte bli norm att ha fest när någon dött och man gemensamt minns allt bra med den avlidne. Sitta i en stel kyrka får en ju bara att må sämre. Speciellt om det ska blandas in massa religioner.

Om man är insatt i administrationen kring kyrkliga förrättningar så syns saker och ting på annorlunda sätt: en stigande trend är att alltfler dör ensamma, där anhöriga i den mån de finns, struntar i att närvara vid begravningen, i den mån den sker alls, och den avlidne försvinner ner i en anonym minneslund som anhöriga slipper sköta. Detta är tragiskt och bedrövligt. Tragiskt pga den illa hanteringen av en människa som förtjänar respekt för sitt människovärde både som levande och avliden. Bedrövligt pga den själviskhet och självupptagenhet som präglar alltför många idag, inte minst anhöriga, vänner och bekanta.
Det är endast vid bouppteckningen som de brukar hålla sig framme. Tycker var och en ska fundera över hur det kommer att sluta för en själv en dag - alla ska vi ju dö. Vill man bli nonchalerad själv på detta sätt? Tänk efter, snart kan det vara din tur.

Jag tycker det känns fint och tryggt att man som anhöriga och vänner har möjlighet att samlas för ett avsked. Begravningar idag är inte som de var förr med svarta kläder och sorgflor utan är ofta ljusa och personligt utformade. För mig personligen har alla dessa ritualer som följer med en begravning varit ett fint stöd som nära och kära har kunnat luta oss mot i en stund av sorg och kaos. Nackdelen är att en begravning ofta är en dyr historia.

Att gå på en väns eller släktings begravning handlar djupast sett om att visa respekt för människan ända till slutet. En begravning kan också för en själv vara ett sätt att tänka till lite inför döden och fråga sig vad det är som gör livet meningsfullt.
Carl

Jag är inte medlem i någon kyrka. Har bestämt mig för att inte delta i någon begravning. Man kan hedra vänner och släktingar på annat vis. Själv kommer jag att bli en Direktare.

Man kan ju kosta på sig att gå på begravning även om man inte själv är troende eller har avvikande tro. Man går väl rimligen inte på begravning för att bevisa vem man själv är. Stora "övergångshändelser" gör det lättare att gå vidare för efterlevande. Förmodar att ateisterna bland kommentarerna nedan gärna firar sina egna bemärkelsedagar.

Idag kanske vi pratar om döden på ett mer öppet sätt än tidigare och den som begravs kan s a s sett till att bara de närmaste skall närvara istället för, som tidigare generationer, invitera alla till kyrkan. Personligen tror jag också att kyrkan mist sin kraft hos stor del av befolkningen.

Kan man inte kosta på sig att delta i en begravning så är det ynkligt. Att läsa mobilen i kyrkan känns märkligt. Så bråttom kan det inte vara att man inte kan avstå den under ceremonin.

Tidigare bodde släkten närmare varandra. Alla kände alla. Man hade graven nära den kyrkan man tillhörde och kunde besöka gravarna ofta. Numera önskar många bli strödda för vinden, många kremeras, många har svårt att hinna gå på begravningar med långa resor. Det är svårt att få till en fin begravning med rätt stämning! Griftetalet kan ju bli verkligen fel - och verkligen pinsamt, om inte förrättaren har diskuterat med alla inblandade! Många som skall begravas, har haft flera partners! Inte lätt.

Varför gå på en begravning.
Människan är död, lägg mer tid på att umgås med dem som lever, dem döda bryr sig inte.

Att inte gå på begravningar betyder inte att man inte kan/vill hedra minnet av de döda. Det kan man göra utan religiösa ritualer och heliga tempel. Jag tycker det är förvånande att så pass många i Sverige faktiskt är kristna. Det känns oerhört reaktionärt, enfaldigt, ociviliserat, omoraliskt och respektlöst att ge legitimitet åt en rörelse som har så många krig och folkmord på sitt samvete och som dessutom utfört allt detta i gudars och änglars namn dvs. saker som inte finns. Väx upp nån gång!!!!

För mig handlar närvaro vid begravning om att visa engagemang för de närmast sörjande; att vi som finns kvar finns där för varandra. När min son dog vid 21 års ålder var det en stor tröst att så många kom på begravningen.

Förr gick man ju på begravning bara man hälsat på en person, men nu är det väl mer de närmsta. Sen har folk blivit sämre på att sätta ut annons i tidningen så om de anhöriga inte bjuder in en kanske man inte ens får reda på att en person dött.

Personen som begravs är ju död och kan ju omöjligt bry sej om vem som kommer. Att gå på en begravning eller inte, säger ingenting om hur stor sorgen är för de efterlevande.

Jag tror det är för att prästerna blir tråkigare och tråkigare. Snart står ingen ut med att lyssna på deras fantasier om efterlivet. En snabb kremation i tystnad blir räddningen.

Den som inte besökte mig ,när jag lever, behöver ej besöka mig när jag är död.
Jan

Närvarande gäster och insända blommor var en stor tröst vid min fars begravning. De markerade att hans liv och död var värda respekt. Han fanns i deras minne. Respekt för döden och livet är respekt för människans okränkbara värde. Ens egen bekvämlighet och nöje behöver inte alltid sättas i främsta rummet.

En viktig aspekt som inte nämnts - att få ett avslut där man faktiskt inser att den här personen inte längre finns och att få tid till att minnas, reflektera och bearbeta sin sorg. Men också av respekt, saknad och att personen faktiskt haft en plats i ditt liv.

Den avlidne själv har önskat sig endast de närmaste och släkterna i dag är väldigt splittrade .Men nog finns det tid det är en fråga som man får ställa sig själv Men man ska inte skuld belägga någon

Förr i världen hade man begravningar på lördagarna. Det underlättade för många att komma.

Skippa det religiösa pladdret så kanske folk orkar komma. Man kan skippa en begravning och ändå värna minnet om den döde och framför allt hjälpa de efterlevande.

Prästerna ska vara helgdagslediga. Det kyrkliga är inte längre bara en religiös angelägenhet. Om fler kunde få begravning utförd under helger kulle fler kunna närvara vid begravning. Många kan inte ta ledigt från jobbet. Många har nog skuldkänslor för det.

Jag tycker det är viktigt att ta farväl på ett ordentligt vis, det behöver inte vara i kyrkan men kyrkan är naturligtvis en plats där ett sista farväl kan hållas. En ordentlig begravning eller minnesceremoni är inte viktigt bara för respekten för den personen, utan också som ett tillfälle att tänka på de som inte längre är med oss och kanske hur vi själva kan leva ett så gott liv som möjligt.

Det finns viktigare saker än att hinna med olika kalenderhändelser....

Folk blir mer och mer egoistiska. Tillochmed så egoistiska så att man inte orkar ta sig till en begravning och ta ett sista farväl. Det är skamligt.

Vem fan sitter med sin mobiltelefon under en begravningsgudstjänst?! Skämmes ta mig fan!

Värkar som mobiltelefoner är det viktigaste man bryr sig om
Går den sönder så kan man skaffa en ny
Men det kan man inte med en människa
( som sover) i sin vila

Det är för de efterlevande som man går på begravning, för att sörja tillsammans. Vi skyr döden, men den kommer alltid ikapp.

Bekräftar bara hur egoismen leder. Alla ska vi dö likt förbaskat existerar inte döden för många. Ett farväl är för alltid oavsett om jag är i kyrkan eller tar farväl i hemmet.

Vi är så upptagna med oss själva och rädslan. Så många tror att man inte kan för jag måste göra det eller vara där. Vi glömmer oss själva i en värld som bara snurrar fortare och fortare. Sorgligt.

Den dagen man själv ligger i kistan kanske man vill att ens vänner kommer istället för att åka utomlands

Hela begravningsindustrin är ju bara en pervers manipulation av skrupulösa skojare som försöker lura människor på pengar i sin värsta tid när de är som mest sårbara. Extravaganta kistor, blommor, middagar, pengar pengar pengar.... Allt under extrem emotionell utpressning med floskler om att "visa respekt" och "ta farväl" När personen väl ligger jorden spelar det ingen roll om det är i en 10000kr kista till ljudet av en hel kyrkokör eller en pappkartong på bakgården. Tiden för att respektera och hylla era älskade är medans de fortfarande är i livet.

Det är hjärtskärande att inse, att allt färre kommer till en begravning. Har själv upplevt
att ett barnbarn som råkade ha en hobbykurs samma dag som begravningen, fick styra
val av begravningsdag. Likaså har jag ensam kommit till en begravning av en arbetskamrat
där endast jag var där, trots att den avlidna haft många kamrater som kände henne bättre
än jag. Trots att det ju är dödsboet ,som betalar dödsannonser, har det hänt, att de "ansvariga" för begravningen efter eget tycke och moral ansett att det varit för dyrt med två annonser!
Ianne

Äsch personen är ju ändå död och kommer inte tillbaka. Bättre att man passar på att säga det man vill när personen lever.

Fruktansvärt egoistiskt att inte följa en medmänniska på dess sista färd. Egen resa kan ju göras om.

Vet vi hur många inbjudningar som skickas ut då?
Vi bjuder kanske 25 i snitt och så kommer 24. Samtidigt så bjöd vi förr kanske 50 och så kom 49. Jag tycker vi ska lugna oss lite innan vi låter kyrkan dela ut skam till svenska folket återigen. Jag tror nog det bjuds färre istället.

Tack Jonathan du prickade in allt till 100%, för så är det. Man blir utnyttjad mitt i sorgen.

Det kan vara många som inte har råd med begravning det är dyrt i dag väljer många farväl på annat sätt. Helt OK för mig tycker Solveig

Tråkiga nyheter. Men ja detta
Är väl det samhälle man har skolats in i. Förverkliga dig själv genom karriär och att bli en världsmedborgare (slentrianmässiga resor bara för att man ´måste ju resa`)

Kan dessutom tycka att det bör ligga i kyrkans intresse att göra dom själva viktiga igen. Men just nu känns det som om kyrkan är i en ständig förändring där man inte vet vad dom står för. Och verkar dessutom inte vilja ta någon större plats i vårt samhälle. Då försvinner nog intresset med.

När min väninnas mamma hade avlidit så ville hon inte ha någon begravning utan en fin minnes stund i hennes hem. Det blev så vackert och rofyllt vi berättade om vår kontakt med henne. Hon hade redan talat om att det skulle serveras smörgåstårta och gott vin och så blev det. Jag vill nog ha likadant när den dagen kommer.

Antalet troende minskar också i samma takt, vilket är glädjande besked. Besök dem i livet istället för att vänta tills de är döda.

Jag tror att det finns många orsaker. Jag har varit präst sedan 1993 och kan se att lagändringen som begränsar tiden mellan död och begravning har påverkat. Väldigt många har långt att resa och hinner inte få tag på biljetter. Svensk lagstiftning tar heller inte hänsyn till detta. Många får även om de skulle vilja det inte ledigt från arbetet. Människor lever längre vilket göra att vänner inte längre finns i livet och att de vänner och släktingar som finns kvar många gånger är för gamla för att orka resa. Vi har i min församling slutat med lördagsbegravningar då lördagstiderna allt mindre togs i anspråk. Vi låg i beredskap men blev inte bokade. Det kan handla om att begravningsbyråerna måste ta betalt för OB på helgerna. Annars vill jag poängtera att samarbetet med begravningsbyråerna är gott och viktigt. /Anna

Respektera o hylla gör man när personen lever. Den döda vet antagligen inte om någonting. Sörja gör man inte i ett bestämt rum och inte nödvändigtvis tillsammans med andra.

För egen del tycker jag att begravningar är ett utmärkt tillfälle att träffa släktingar som man inte träffar så ofta annars. Det känns också skönt för egen del att se på begravningen som en visserligen allvarsam och ofta sorglig högtid men likväl en högtid.

I dag kan det vara så att folk är mer ensamma och har en mindre bekantskapskrets än förr, och då kommer färre på begravningen.

En begravning är en rit och minneshögtid. Man följer den döda pers till slutet. Man hedrar genom att närvara och dela minnen omkring den avlidne. Det är en del av sorgeprocessen, hos en själv. Man sörjer ju ofta en längre tid.

Svensson har blivit mer o mer självupptagen. Tragisk trend.

Tror inte det är så många som sitter med mobiltelefonerna under själva begravningsgudstjänsten. Det har i alla fall jag aldrig sett! Däremot före och efter. Få personer får ta sig en hel dags total tystnad och frånvaro och får vara helt onåbara, även om jobbet beviljat "ledigt". Att man kollar mobilen innan begravningen startar betyder inte att man visar respektlöshet mot präst, den avlidne eller anhöriga. Tvärt om kanske det var den uppoffringen man var tvungen att göra för att man skulle få bli ledig från jobbet och faktiskt få gå på begravningen. Dagens arbetsmarknad är inte särskilt tillåtande när det gäller total bortavaro. Och hjälp vad man får på huden om man inte var nåbar på mobilen i 2 timmar när dagis sökte en för att barnet hostar...

Mobiltelefoner och dagisbarn med hosta - det är sådant man får lägga åt sidan när en medmänniska dör. Alla själviska människor som behandlar anhöriga, arbetskamrater och vänner som om de inte funnits överhuvudtaget, ni blir själva damm och stoft en gång. Och vad hjälper er mobiltelefonerna då? Ursäkterna till varför människor säger sig inte ’hinna med’ att gå på t ex en anhörigs begravning, de haglar tätt och är genomskinliga. Det handlar om arrogans och själviskhet, inget annat. Samvetet brukar hinna ikapp, på högtidsdagar, julafton, alla helgons dag, eller på en helt vanlig onsdag. Då är det så dags. Fattar inte hur man kan se sig själv i spegeln när man sviker så.

Å andra sidan har samhället förändrats genom åren. Familjer lever inte ihop på samma sätt. Du förväntas flytta till jobben. Kontakt i släkten reduceras eller slutar. Vi människor har inte samma nära kontaktnät längre, däremot många på distans. Att visa respekt och dyka upp på någons begravning ställs i perspektiv till - tid, resväg, transportslag, pengar, kläder, engagemang. Vi är dessutom mer trötta, rotlösa och distanserade än förr helt enkelt.

Begravningen skulle väl kunna genomföras på ett värdigt sätt även på distans tänker jag.

Får inte folk göra som de vill då? Många har inte tid på grund av familj och barn, eller arbete. Är inte de levande viktigare än de döda? För en begravning spelar ju ingen roll för den döde, jag känner i alla fall inget stort behov av att folk ska sitta tillsammans och vara ledsna för min skull, och istället missa något viktigare...

Det är ett högst personligt beslut om man ska deltaga på en begravning eller ej. Respektlösa gissningar av en präst.