SVT rapporterade · Hur har synen på barn förändrats? Ge oss din berättelse

Jag tycker att det är fantastiskt att barn får lära sig integritet på förskolan, jag ser stor skillnad jämfört min egen tid hos dagmamma och på lekis. Min uppfattning är inte att det handlar om att barnen ska ”få bestämma”, utan om att de ska känna - veta! - att deras känslor och åsikt har ett värde. Att de ska bli lyssnade på och respekterade och därmed kunna säga stopp när någon går över gränsen. Det är också en investering i deras välbefinnande senare i livet. Jag hoppas och tror att fokuset på integritet i förskolan leder till att unga flickor och även pojkar i högre utsträckning kommer att protestera mot kränkningar i form av t ex sexuella övergrepp och trakasserier.

-Helena

Barn och även i vissa fall tonåringar har inte den förmågan ännu att se till sitt eget bästa och vad de egentligen behöver för att må och ha det bra.Det är vårt ansvar,alltså vi vuxna som skall stå för förståndet och sköta omvårdnad om våra barn,tillika skapa gränser. Det inger trygghet för våra barn/ungdomar. Ingen ännu outvecklad hjärna mår bra utav att fatta beslut som den inte ens förstår ..skapar vilsna individer som imånga fall samhället får styra upp och hjälpa i senare skede i livet..Barn/ungdomar helt utan självkännedom,eller känsla av integritet..

-Eva

När man går på Ica idag så frågar vuxna sina barn, vad ska vi äta idag? Jag säger att idag ska vi äta det här. Jag frågar aldrig vill du byta blöja? Jag säger kom så ska du få en torr blöja. Vill du gå ut? eller nu ska vi gå ut. Det är jag som är förälder å ska lära mina barn hur man uppför sig, och förbereda dom för det vuxna livet, det är fel när barnen bestämmer över sina föräldrar. Jag avskyr detta curlande

-Pia

Mötte häromdagen två förskoleklasser på promenad. alla barnen var klädda i olikfärgade västar, beroende på grupptillhörighet. Det höll alla i ett rep som hade samma färg som västarna. Det såg trevligt ut. Välorganiserat och disciplinerat. Men tänk om ett eller flera barn hade sagt "jag vill inte ha den västen, den är inte min" eller "jag vill inte hålla i snöret, jag vill gå själv" eller helt sonika släpper snöret för det händer något som intresserar mer på andra sidan gatan. Då kränker ju personalen det barnets självkänsla, tvingar barnet att inordna sig kollektivet och måste tillrättavisas. Vilket strider mot empatiskt ledarskap. Med dagens personaltäthet är det omöjligt att varje dag ta samtal med varje barn i gruppen som vill något annat än det planerade. Barnen upptäcker snabbt att situationen spårar ur och blir ohållbar. Barn måste kunna ta ett Nej och veta att finns situationer där man måste lyda. I exemplet med barnet som blir ledset vid lämning tror jag det är fel att inte avleda. Uppmuntras separationsledsnaden kan det bli en "sjukdomsvinst" (jag SKA gråta när föräldern går då tröstar och tycker dom synd om mig) vilket inte känns bra för varken föräldern som får ångest eller barnet som inte snabbt lär sig att jag blir alltid hämtad. För att inte inte tala om personalen som kanske måste använda en oplanerad tid att trösta. Nej, detta verkar inte genomtänkt alls. När barnet blir vuxnare står inte heller samhället på tå och tillhandahåller "empatiskt ledarskap".

-Inger

Så vad är en fråga egentligen? En förberedelse på att man ska bli överkörd eller en önskan från någon att få veta ens åsikt? Snacka om dold agenda!

-Marita

Överdriv nte. Vissa saker är inte en fråga, då barn kan inte välja, de behöver vägledning om hur det ska vara. Blöjbyte, mat, sova/vila: rutiner behöver barn lära av oss. De är inte färdiga. Deras integritet ska vi vuxna självklart skapa, beakta och bevara. Vi skapar trygghet för barn när vi som vuxna bestämmer vissa saker, vi förväntas vara mogna och kloka. Glöm inte det. Det är aldrig antingen eller, det brukar vara både och. Att ställa ålderadekvata krav på barn får dem att växa, t.ex. det lär barn att ta ansvar, vilket de behöver som vuxna.

-Anna