SVT rapporterade · Kampen för ett barn - berätta din historia

Vårt första barn kom till på ett försök eller egentligen var det inte direkt ngt försök ens. Nga år senare försökte vi bli gravida. Tog ett år innan det lyckades men efter ca 2 mån konstaterades det att det var ett utomkvedshavandeskap. Det blev operation som följd och en äggledare mindre. Därefter gick åren men inget hände. Vi gjorde olika utredningar. Jag testade att ta hormoner men inget hände. Januari 2017 gjorde vi en ivf som lyckades! Idag är vårt ivf-mirakel lite drygt ett år gammal.

Efter 10 års kamp har vi gett upp. Två utomkvädes graviditeter, flera missfall, 6 misslyckade IVF-behandlingar och "för fattig" för adoption. Det frestar det på för en optimist, minst sagt. Utan barn hamnar man utanför samhället om man bor i ett litet samhälle som vi gör. Många år av isolation från vänner och familj som får barn gör inte saken bättre. Vi har bestämt oss för att bli egoister. Vår relation är det viktigaste och vi satsar på att ha det så jävla bra som möjligt. Äta gott, dricka gott, resa utan klimatångest och spendera varenda krona på det vi själva vill. Men sorgen finns där alltid på lur, bara en liten oförsiktig eller "välmenad" kommentar bort. Den kommer vi alltid att leva med, men 99% av tiden har vi det underbart.

Vi sökte hjälp tidigt, redan efter ett halvårs försök. Sedan följde 8 långa år med hormonbehandlingar, inseminationer, ivf, flera missfall och en tuff adoptionsutredning. Idag har vi tre barn, ett via adoption och två via ivf med donator.

Berättar gärna om min mardröm som slutade som en solskenshistoria. Året var 1993 och jag närapå miste livet i samband med utomkveds havandeskap (ektopisk graviditet som resulterade i kraftig invärtes blödning ). Jag hade haft missfall tidigare och var redan 37 år gammal så klockan tickade. Fick remiss till Carl von Linné kliniken i Uppsala för I V F. Behandlingen som föregick ingreppet var jobbig både fysiskt och psykiskt men väl värt besväret och pengarna. Äggen befruktades med min mans sperma. Resultatet blev först en pojke 1995, två år senare en flicka. Dottern var djupfryst som embryo i två år. Fina, friska, vackra ungar! Sonen är nu nästan färdig läkare; dottern pluggar till veterinär.
Jag vill ge alla barnlösa familjer hopp! Själva är vi oändligt tacksamma för hjälpen vi fick vid Carl von Linné kliniken i Uppsala.

Vi försökte i två år och påbörjade sedan utredning där det konstaterades att jag har utebliven ägglossning. Skulle påbörja hormoner efter sommaren, men efter tips från läkaren på kvinnokliniken testade jag akupunktur hos kinesolog under sommaren. Efter 2 månader behandlingar var jag gravid.

Barnlöshetsutredning o sen kom det plötsligt en flicka liksom av sig själv. Drygt sex år senare efter tre misslyckade IVF fick hon en adopterad bror. Barn kommer till en på olika sätt.

Efter många års försök så genomgick vi IVF. Det konstaterades att spermierna hos min man inte hade den kvalitén som behövdes. Vi lyckades på andra försöket och fick då våra efterlängtade tvillingpojkar.
Efter några år blev jag diagnostiserad med Endometrios, så då förstod jag att vi hade nog aldrig kunnat skaffa barn på naturlig väg

Redan som 11-12 åring såg jag mig som en framtida pappa och har fantiserat mycket kring hur det skulle bli. Men så blev det inte och det är en sorg jag bär med mig genom livet. Fortfarande har jag svårt att tro att jag inte kommer bli förälder, det går liksom inte in. Men jag fick träffa kvinnan i mitt liv och det är inte alla förunnat att få träffa en partner som gör en hel som människa, så på så sätt är jag lyckligt lottad och skulle inte velat byta ut vår relation mot något.

Jag ser mig själv snarare som frivilliga adoptivförälder. För oss var det aldrig någon tvekan. Nog försökte vi att bli med barn och nog har vi stått där hoppfulla med stickan och besvikna när positivt resultat återigen. Men att adoptera vår son är det bästa som hänt oss. Det barn vi alltid väntat på. Vårt barn.

Efter 3,5år av misslyckade försök mötte jag den berömda väggen. ”Tack vare” det började jag gå i terapi och hen frågade mig varför vi inte sökt hjälp för vår barnlöshet. När vi väl sökt hjälp gick det fort, efter tre månader av misslyckade egen-inseminationer så fick vi en remiss till IVF. Vid insättningen av vårt första embryo sa fertilitetsläkaren att vi hade c:a 10% chans till en lyckad graviditet. Vi förväntade oss ingenting och såg första försöket som ett test men nu sitter vi här med vår alldeles fantastiska IVF-bebis.

Jag hade längtat efter barn i många år, men inte träffat någon att skapa familj med. För krångligt med adoption som ensamstående och tiden gick. Jag åkte till Danmark och inseminerades. Tack vare en generös donator och kliniken i Köpenhamn har jag idag en dotter. Vi skapar tillsammans en familj.

Många missfall. Stress, depression och känslan av misslyckande var stor. Sen ingenting. Min kropp slutade fungera. Inge graviditeter, ingenting. Utredning, remiss och sen äntligen skulle vi IVFa. Då kom plusset och den första lyckade graviditeten precis innan. Tror att det var ansvarslyftet. Inte jag som kunde misslyckas utan pressen låg nån annanstans. Idag har vi 2 underbara barn tillkomna helt naturlig väg. Men den vägen var lång och mörk. Alla hittar inte. Stor kram

Vi visste redan från start att vi aldrig skulle få barn på naturlig väg då min man är infertil. Därför vände vi oss till vården och på andra försöket med insemination föddes vår underbara son. När han var omkring 1,5 år ville vi försöka få ett syskon. Det är snart fyra år sedan och vi har hittills avverkat både inseminationer och ivf-försök utan att lyckas. Vid sista försöket fick vi ett plus, men det slutade i missfall. Nu förbereder vi oss för en sista ivf-omgång och inser att vi kanske inte får ett till barn. Det känns lite hårt när vänner omkring en tycks bli gravida så lätt. Men samtidigt har vi världens underbaraste femåring och det räcker långt

Vi försökte i ett och ett halvt år innan vi ansökte om behandling. Vi gick igenom ivf och idag ör vår dotter snart 6 månader. Min fri har trång passage i äggledarna. Under hela utredningen och sedan behandlingen har jag önskat att kunna bära oron som hon hade. Det var så känslomässigtnpåfrestabde. Sen funkade vår behandling, vilket jag förstår såklart att det gör för alla. Önskar alla som kämpar att det går bra, och att söker stöd i det jobbiga.

Vi försökte få barn i 3 år, och jag fick 6 missfall. När vi givit upp hoppet så kom graviditeten som skulle hålla ut och nu är miraklet i världen. Strax efter att miraklet fyllt 1 år så kom nästa missfall. Så nu känner vi nog att vi får glädjas för det vi har trots att man gärna varit några extra själar i familjen. Vi ger upp här!

Är i början av processen, ska in och spola äggledarna nästa vecka för att se om det är stopp, sen får vi se om det blir IVF eller test med insemination. Har konstaterat låg äggreserv. Jag pendlar just nu mellan hopp och att känna att vi skiter i alltihop. Saken hör till den att jag redan varit i hela den här processen en gång tidigare, med en annan man och vi skulle köra igång med sprutorna. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Men nu ska vi alltså försöka, jag och min nya man. Skiträdd för att det inte ska gå.

Jag har PCOS samt en livmodermissbildning. Eftersom jag aldrig haft mens mer än 1-2 ggr per år så förstod jag att det skulle bli problematiskt att bli gravid hemma. Tog kontakt med Linné kliniken i Uppsala där vi gjorde utredning och hormonbehandlingar. Första missfallet var också där. Sedan remiss till reproduktionscentrum på Akademiska sjukhuset där det blev två barn med fem års mellanrum, totalt 18 IVFer, två överstimuleringar där jag blev inlagd, sju missfall av olika karaktär med skrapningar, medicinska aborter och komplikationer på grund av stor personalbrist på gynakuten.
Nu när yngsta barnet är två håller jag på att rehaba själen. När jag blev gravid med yngsta tittade jag i min journal och konstaterade att jag på en tolvmånaders cykel varit på 42 läkarbesök på reproduktionscentrum. Barn nr ett blev till på andra IVF-behandlingen och barn nr två på artonde.
Tacksam att vi hade ork och ekonomi att fortsätta, men vågar inte påbörja försök för tredje barnet. Det är svårt att sluta när man börjat, nästa gång kan ju vara det som blir en bebis. Jag blev dum i huvudet av att hålla på med ständig hormonbehandling och ivf-planering.
Så nu är det återhämtning.

Just nu gravid i v.33 efter flera års försök med sambon. Började tappa hoppet om att någonsin få barn. Det är en fruktansvärd smärta att se alla runt om en få barn medan man själv inte lyckas. Utöver barnlösheten stress över vikt då landstinget krävde BMI under 30 för utredning. Vi gjorde ett IVF-försök och lyckades direkt men tog tills halva graviditeten innan vi förstod att vi hade lyckats. Ännu idag har jag svårt att tro på det. Psykiskt har graviditeten varit tuff eftersom inte trodde på beskedet och inte känt den glädje som många verkar känna. Men det är tabu att prata om - att man känner något annat än extrem lycka över graviditeten. Speciellt om man genomgått IVF då man förväntas vara överlycklig och tacksam. Det betyder inte att barnet är mindre efterlängtat.

Jag är ofrivilligt barnlös till följd av tvångssteriliseringarna av transpersoner. Jag fick mitt beslut om ändrad könstillhörighet efter att lagen om sterilisering tagits bort, men hade varit under behandling så länge att jag inte hade någon form av mogna ägg att spara. När jag ett år efter fastställelsen fick spara äggstocksvävnad trodde jag att det var en standardbehandling. Det visade sig att det inte är det och att frysa äggstocksvävnad är ännu, 4 år senare, en experimentell procedur med bara 2 födslar i hela världen, då hos kvinnor som haft cancer. Fast jag inte skulle omfattats av lagen blev jag fråntagen min rätt till föräldraskap och har inte heller rätt till ersättningen som betalas ut. Det är enorm sorg, jag trodde på allvar att jag skulle kunna bli pappa genom IVF med en partner, men det går inte.

Har alltid längtat efter barn och bestämde mig tidigt för att bli solomamma. Har försökt bli gravid i 2 år. Har genomgått 6 inseminationer varav en blev en graviditet som tyvärr slutade i missfall. Efter 1 års väntetid så har jag äntligen fått starta med IVF på Livio, Umeå. I onsdags fick jag mitt älskade embryo återinfört och nu är det en lång väntan på att få veta om det äntligen är min tur att få bli mamma.
Är så otroligt tacksam för donatorn som så osjälviskt hjälper mig att uppfylla min dröm.

För att göra en lång historia kort: 2009 började vi försöka bli gravida. Två år senare upptäcktes en hypofystumör hos mig som opererades bort. Efter det dröjde det ca 3 år innan vi gjorde vårt först IVF-försök. 2016 gjorde vi vårt sista misslyckade försök. Vi har kämpat i snart 10 år att bli föräldrar och hoppas snart att väntan är över då väntar vi barn genom adoption.

Efter tre misslyckade IVF gav vi upp. 10 år efter sista försöket blev vi gravida ändå. Konstigt att ha varit klara med sorgearbetet & sedan ändå bli föräldrar. Saknaden efter det barnlösa livet är stor, men de känslomässiga fördelarna med att vara tre över väger nog ändå över.

Det är hemskt att vara ofrivilligt barnlös. Att kämpa år ut och år in, utan tillstymmelse till plus på stickan. Till slut handlar hela livet om ägglossningstester, hormoner i olika former, produktionssex... det är smärtsamt att se ”alla” andra lyckas få flera barn medan man själv står kvar på ruta noll. Jag blev väldigt deprimerad och kände efter första misslyckade ivf-försöket att jag bara ville dö. Längtan är så stark, och man vet aldrig om man kommer att nå målet. Kastandet mellan hopp och förtvivlan. Känslan av utanförskap, ilskan över hur orättvist det är.
För oss fick resan ett lyckligt slut. Tre år efter vår resa började fick vi äntligen vår dotter!

Den sorg, smärta och ensamhet som det innebär att vara ofrivilligt barnlös är så obeskrivligt stor. Den gör sig påmind varje dag, varje månad, varje år som går. Har kämpat i 10 år non-stop; först med egna försök, misslyckade IVF och till sist med adoption - fortfarande ingen lycka. Har nästan blivit emotionellt utbrända på kuppen. Vi har dock ännu inte givit upp och hoppas fortfarande på att vårt efterlängtade barn ska komma till oss på ett eller annat sätt.

Vi bestämde oss snabbt efter att vi ville ha fler barn när vårt första barn kom till världen. Allt hade ju gått så bra och det blev inte alls så denna gång. Ofrivillig barnlöshet när man redan fått ett barn är tabubelagt att prata om och mitt i vår sorg förmedlades att det var en nästintill förbjuden känsla. Det var så ensamt att sörja missfall efter ju missfall och få slängt i ansiktet att vi skulle vara tacksamma över det barn vi fått. Självklart var vi tacksamma, inget tvivel om den saken, men det förminskade inte var sorg. Efter nästan 3 års försök med missfall efter missfall fick vi tid för att påbörja en utredning, då blev jag gravid med det mirakel som kom till världen och berikat var familj med så mycket kärlek och glädje.

Efter flera års IVF-försök utan att lyckas blev vi ändå till slut föräldrar till tvillingar och sen 2 år senare fick vi ett barn till på helt naturlig väg. Det kan tydligen ske mirakel! Så ni som kämpar - ge inte upp hoppet!

Efter flera misslyckade IVF försök, även med donatorhjälp, under drygt fyra års tid så har vi inte lyckats bli gravida. Vi hoppas men tror knappt på ett liv med barn längre. Vi har kommit över den största chocken och försöker göra saker som gör oss glada. Och gå vidare tillsammans helt enkelt. Det är underbart att ha varandra i den här processen.