SVT rapporterade · Hur minns du diskoteksbranden i Göteborg?

Jag var inte född då.

Jag var ganska ny som spårvagnsförare. Jag kom med en linje 5 från Hisingen mot stan när jag stannade till på Hjalmar Brantingsplatsen. Jag såg att det slog ut lite lågor från byggnaden och att en liten brandbil var på plats. Jag tänkte att ”vad skönt att det bara är en lagerlokal! Då bör det inte vara någon risk för mänskliga förluster.”
Föga anade jag att det pågick en ungdomsfest där och att detta skulle bli en av landets största katastrofer i modern tid! 😢

Jag blev inkallad som präst kl 01 på natten ock kom hem 2 dagar senare. Sedan iväg igen ock möte med anhöriga mm
Hälsar Dan Hansson

Jag minns inte så mkt förutom att våra lärare pratade om det med oss i skolan (mellanstadiet). Det blev förbud att ha levande ljus i klassrummen och på diskon!

Jag var på väg till jobbet. Kom med 5:ans spårvagn ned mot Hjalmar och såg alla ljus som var tända. Massor av folk, rök och brandbilar. Chock när jag förstod vad som hänt. Inget man glömmer.

Jag kommer ihåg att jag precis kommit hem till Gbg efter
ett avslutat treveckorspass ute på en plattform i Nordsjön
Jag minns den här känslan av ofattbarhet när ngt händer i
Sverige, när svåra olyckor händer överallt hela tiden i världen.
Jag kommer också ihåg att kungaparet besökte olycksplatsen
bara. någon dag efteråt, det blev också en kulturkrock,
försökte beskriva ungdomar från Hisingen, det gick inte så bra.
Minnesplatsen tycker jag ser mindre bra ut, man.borde satsat på
något som kunde hållit minnet av ungdomarna levande, t ex en park,
en trädgård, en utställningssal. eller ett allkonstverk med ljud och bild.

Jag minns att för många biljetter hade sålts av arrangören. Lokalen var för liten, utrymningsvägarna var blockerade av bråte, samt att branden var anlagd. Alla fel samtidigt bland folk som struntar i regler. Oerhört tragiskt att tonåringarna och deras föräldrar litade på ansvarslösa och giriga arrangörer. Minns att mordbrännarna dömdes, men minns inte om även arrangörerna rannsakades. Undrar hur man kan leva vidare med en sådan skuld.

Arbetade i Kortedala där många skadade och omkomna kom ifrån. Hemska minnen med dramatik och alla skadade och omkomna och innan anhöriga fick besked . Det gick inte att ta in den dagen utan jag arbetade med någon slagt autopilot för att vara effektiv. Naturligtvis kom en rejäl reaktion efteråt och mycket kontakt med anhöriga och skadade varade i flera år. Fick handledning tillsammans med mina arbetskamrater som bar bra

Jag var 24 år och jobbade timvik på LVM-hem. Den här natten var jag inringd på vak för en herre som var inlagd på avd. Jag satt i nedsläckt dagrum och hade tv på när det blev direktsändning från katastrofbranden. Hela natten dominerades av ständiga uppdateringar och en stor otäck overkligherskänsla. Glömmer aldrig den natten. Alla ungdomar som drabbades..

Minns attt hela Sahlgrenska, där jag arbetade, luktade brandrök under lång tid efter branden. Det kom skadade och rökskadade ungdomar i skytteltrafik under kvällen/natten, både med privatbilar och ambulanser. Så lukten och en stor sorg är väl mitt mest bestående minne från branden.

Såg följde på tv,radio tragiska händelsen alla dessa ungdomar å barn ❤

Minns det för morgonen skulle hämta upp en till jobb och såg kände röklukten hade då inte hunnit läsa höra nyheterna förrän jag hämtade upp personen som bodde i närheten som berättade, hela dagen och efteråt pratades det mkt om det! Minns!

Jag var 11 år de året. Jag minns att jag klev in i ett alvar när jag nåddes av vad som hade hänt ungdomar bara några år äldre. Tänkte mycket efter det. Glömmer aldrig.

Jag var liten bara 9år, men vet att jag vaknade under natten, sent på kvällen. Går ut i vardagsrummet där min pappa sitter vaken helt tyst och ser på den extra insatta nyhetssändningen och jag sätter på på golvet för att nog försöka förstå. Det är bilder på eld, blåljus, poliser, brandmän och vårdpersonal.
Även om jag inte var så gammal så är detta
Minnet glasklart.

Jag var på dagis denna dag det var på en torsdag minns jag. Jag var bara 6 och jag mindes inte så särskilt, men det var ju fruktansvärt. Loket skulle leda Bingolotto kommande lördag och han var väldigt ledsen och han bjöd in Carola som bara sjöng psalmer.

Fick veta det en tidig morgon på musiklektionen. Det var inga glada toner och minns att hela klassen var först iskall men vi vaknade till när musikläraren Ulla, som annars alltid var glad, började stamma gråtandes.

Var 11 år. Bodde inte i Göteborg vid tillfället men minns hur vi pratade om det i skolan. Minns också brandövningarna och brandutbildningarna vi hade efter. Detta har legat som ett trauma över hela Sverige. Skickar mina varmaste tankar till anhöriga och skadade.

Jag minns att vi hade en tyst minut för alla offren i skolan. Och att när man i fortsättningen skulle på fest så kollade man alltid hur många nödutgångar det fanns i lokalen.

Jag var universitetsstudent 1998-1999 i Göteborg, bodde i Bergsjön. Mitt starkaste minne är faktiskt från sommaren 1999, när alla dessa ungdomar för första gången visade upp sina ärr. Det var otroligt känslosamt för alla.

Jobba den natten. Det värsta jag varit med om hoppas ingen behöver va med om det .brandman.

Dömde Pixbos herrar i SSL dagen efter branden, i Lisebergshallen. En tyst minut innan matchen som var oerhört känslosam

Min morbror jobbade som brandman (befäl) och mina styvbarn var mycket upprörda över detta och drömde mardrömmar om bränder efteråt. Detta var ju en fullkomlig katastrof och outsäglig tragedi för alla drabbade och deras anhöriga, räddningstjänst och ansvariga för tillställningen

Min dåvarande pojkvän var 2 brandman inne först i lokalen ,jag glömmer aldrig telefonsamtalet kl 8 dagen efter och samtidigt blinkade blåljusen från teven,när han berättade vad som hänt och han sa att han var tacksam över att mina barn var så små så dom inte hade kunnat vara där ,,,vi bodde i Backa då.Vad han berättade om den natten kommer jag alltid att bära med mig.Eloge till Räddningstjänten Storgöteborg. Och alla andra instanser🙏🙏

Blev inkallad som sjuksköterska att vara med anhöriga när de skulle identifiera sina barn. Stor chock sorg och förtvivlade något som man aldrig glömmer.

Både min man och jag arbetade som lärare i invandrartäta områden flera elevers syskon, och kompisar dog eller blev drabbade. Många år efter var det en jobbig tid runt årsdagen. Sommaren efter arbetade jag extra på ett fängelse där en av gärningsmännen hamnade. Det han inte gå ett dygn innan han låg på sjuk avdelningen.

Jag var där och kom ut levande och utan skador.
Skuldkänslor för att man klarat sig, kärleken och gemenskapen, sorgen, ångesten och det dåliga samvetet över att man inte berättade för mamma och pappa att man skulle på festen.

Begravningarna, tröttheten, lukten, panikångest. Pappas tårar och Mammas trygga famn.

Jag och min man befann oss på semester på Kuba. Vi är på hotellrummet och har på TV:n, plötsligt sänder de om branden i GTB. Det kändes helt overkligt, min man pratade spanska och förstod vad som sades.

Jobbade kväll/natt den gången i Norge och kommer speciellt ihåg den ovanligt intensiva helikopertrafiken på himmelen , fick höra det tragiska på radion..

Jag gick på komvux på Katrinelundsgymnasiet då. Jag minns ungdomarna som saknade sina döda kompisar och därför slängde sig ned förtvivlade på golvet och grät och skrek Varför?

Då, när det brann va jag intagen på Lillhagens sjukhus. En medpatient och jag såg hur himelen lystes upp av branden och vi spekulerade i om det va bensinstationen eller någor hus som brann och vi va inne på att det kunde vara festlokalen som brann och att det brann mycket.

Min man och jag hade åkt till Buda-Pest på en weekendresa. Vi slog på TV:n på hotellrummet. Då såg vi hemska bilder från en brand. Vi förstod inte vad dom sa. Då sa jag till min man.Men herregud! Det står en svensk skylt! RABBATTFYND! Det är ju hemma i Göteborg! Då ringde vi hem till vår son som var 20 år! Han var hemma. Vi glömmer det aldrig!

Min väninna miste sin äldste son i branden. Fruktansvärt tragiskt minne.
Besökte hans grav i Altencum samma år. Vemodigt. Käraste Azize!

Morgonen efter var nyheterna fyllda av berättelser om branden. Det kändes overkligt. Hur kunde så många dö? Så många unga. Hörde om föräldrar och kompisar som som inte visste om deras kära var skadade eller döda. På vägen till jobbet grät jag ohejdat. Har aldrig reagerat så tidigare eller senare. Kanske för att det hände på Hisingen, min del av världen.

Jag pluggade på Valand. Hörde det på morgonen på radion och fick en stor klump i magen. Det kändes som om det var ”våra barn och ungdomar” minns jag att jag tänkte. Sorg och förtvivlan i min kropp. De andra på Valand åt våfflor. Tror det var våffeldagen. Jag blev så illamående att jag gick hem. Klarade inte av att se människor fika. Själv var jag mer ledsen än jag någonsin varit i mitt liv.

Jag minns fortfarande hur jag väcktes tidigt på morgonen dagen efter av min mamma som bad mig slå på tv:n på rummet. Nyhetsrapporteringen som mötte mig blev som ett hårt knytnävsslag i magen. Min älskade hemstad, en annars glad och sprudlande härlig stad, var plötsligt platsen för en fruktansvärd katastrof. Att 63 unga själar fick sina liv avslutade kvällen innan tog lång tid att ta in. Glömmer detta aldrig!

Blev väckt av vår informationschef på Röddningsverket, SRV (nationella myndigheten med bla ansvar för brandskyddsfrågir innan MSB) som beskrev vad som hänt. Overkligt och så tragiskt, så många förlorade liv! Jag blev talesperson från SRV och satt i TV-studion på morgonen -kände med anhöriga och all räddningspersonal. Anlagd brand och en lokal som inte alls var avsedd för så många... Viktigt att ägare/innehavare tar sitt Brandskyddsansvar, varje dag. Hoppas verkligen inte att något liknande händer igen!

Make, jag och våra barn i skolålder flyttade tillbaka till Hammarkullen efter 5 år i Stockholm. I februari 1999. Man sökte efter gärningspersonerna. En arbetskamrats vuxne son blev inkallad till förhör under hösten och det var ett tufft förhör i flera dagar och strax därefter så fick man tag i fyra gärningsmän. Oerhört traumatiskt. En av gärningsmännen hade ringt denne son när det brann som mest. !?!?! En annan arbetskamrat som kände igen av dem hade känt en av killarna som gått på en skola i Kortedala och han hade varit straffad tidigare och hon berättade om mötet med honom när hon träffade honom efter strafftiden. Förlåtelse är den största kraften men det kan vara en lång och mycket svår process fram till den.

Jag vill först och främst hylla människor som ordnar och arrangerar tillställningar för människor.
Sedan kommer man till hur detta fixas och under vilka förhållande görs detta.
Det som förbryllar mig och samtidigt gör mig innerligt förbannad är att man sedan första stund glömt bort att detta var så långt ifrån ett diskotek som branden utspelade i. Det var en lokal som var godkänd för endast bråkdelen av antalet som för tillfället befann sig i lokalerna. Med andra ord en ”svartklubb”. (Så snälla låt bli att kalla detta för en diskoteksbrand). Med tanke på antalet biljetter som sålts för evenemanget är enbart detta att falla under strafflagstiftningen ”framkallande av fara för annan”.
Att alla ska veta är att det finns ett arrangörsansvar för tillställningar/sammankomster som denna då ett samband krävs mellan arrangör och olika myndigheter så som brandmyndigheter, polis etc där man ser över säkerheten på arrangemanget innan tillstånd ges som sedan skall följas. Och JA, det är tillståndspliktigt. Hade den här ödesdigra katastrofen inträffat på en etablerad nattklubb i vilken stad som helst under samma förhållande med lika stor överbeläggning av antalet gäster hade troligtvis både arrangör och fastighetsägare fått tillbringa ett antal år bakom lås och bom.
Vart vill jag komma med detta? Jo, arrangera med kontroll och utan att tumma på säkerhet. Jag vågar påstå att det var många många föräldrar som visste att deras älskade barn var just där. Var däremot ingen gjorde var att påtala för en endaste myndighetsperson vad som var i görningen. Hade detta gjorts hade förmodligen detta aldrig inträffat.
Föräldrar, ha koll.

Denna natten gav en stads hela generation trauma. Man talar om 63 döda och ca 200 skadade men de psykiska och känslomässiga skadorna är svårare att få siffror på. Vi var barn och jag minns det som att vi var helt ensamma och fick ta hand om varandra och blev vuxna på en natt. Hur många som tagit sina liv, knarkat ned sig, gått in i gäng etc nämns inte. Den natten gjorde något med oss allihop som fick konsekvenser på alla plan. Sjukvårdens insatser var fantastiska, om detta hände idag hade inte så många kunnat räddas. Dom lät också oss hållas. I flera veckor var sjukhusen våra fritidsgårdar.
Idag 20 år efter mina vänner dog slarvar Göteborgs stad med brandskydd. På flashback skrivs rasistiskt skitsnack om tex att blåljuspersonal utsattes för första stenkastningen denna natt. Jag kräks på hur man kan försöka omskriva historian så. Fler hade dött om inte ungdomar dragit ut, släpat och burit andra döende och döda barn med sina liv som insats och med minnen av denna natt framför ögonen varje dag. Min generation lärde sig om livets sårbarhet. Samhället vill inte lära sig någonting.

Det var en annan tid. Jag passerade Backaplan med spårvagn på morgonen innan jag anlände till jobbet på Volvo i Lundby utan att märka någonting. På Volvo var alla flaggor på halv stång och vi fick det hemska beskedet. Har tänkt mycket på detta - jag tror att man inte var online på samma sätt på den tiden. Dessutom var inte heller morgon-tv lika självklart. Kändes konstigt att ha passerat utan att märka någonting... Skänker dessa barn mina tankar idag.

Jag var 18 år och gick sista året på gymnasiumet och jobbade på en fabrik i Gnosjö på loven. Jag åkte med en kompis till jobbet denna morgonen och han hade försovit sig så vi var lite försenade. Jag kom ungefär en kvart försent till jobbet. När jag kom fram till jobbet så var jag lite orolig över att jag skulle få skäll av min morfar som var arbetsledare på fabriken att jag kom försent. Istället var han lättad och glad för han var orolig över att jag hade åkt till Göteborg på kvällen.

Jag var bara nio år när branden inträffade men jag minns som om det var igår när jag satt framför TVn med min mamma någon vecka efter. Vi tittade på text-TV där man listade namnen på alla de omkomna. Min mamma var lärare och det visade sig att en av hennes elever hade omkommit.

Jag minns att McDonald's firade 25 år strax efteråt genom att bjuda in alla medarbetare i Sverige till Göteborg på en stor fest. Bussresan ner från Stockholm kändes märklig. Att vi skulle ner och fira tillsammans med en stor fest så kort efter en tragedi och i samma stad. Minns att jag satt på bussen och fick dåligt samvete trots att jag inte hade några bekanta som drabbats. Lyssnade på låten God is a DJ när denna tanke slog mig och än idag tar den låten mig tillbaka till samma känsla.

Jag jobbade den natten. På Östra sjukhuset. Mitt i natten hade vi ett akutprov som var tvunget att analyseras direkt men när jag ringde vaktmästaren för att han skulle hämta kunde han inte, något stort hade hänt så han var tvungen att finnas stand-by. Vad som hänt visste han inte.
Mina arbetskamrater som tittat på tv till nattfikat så att det nog var en brand. Vi tänkte inte mera på Det, jag gick själv med provet, genom kuverten och kom ut i entrén och möttes av en vägg av ångest.
Anhöriga hade börjat komma till sjukhuset, utan att veta någonting mer än att deras barn kanske var skadat, kanske inte levde. Det var säkert 50 personer i entrén. Det var bara ångest. Och sakta började det sippra ner att en katastrof höll på att hända.
Resten av natten fick vi flytta om patienter för att kunna ta emot de patienter som inte längre var i behov av intensivvård för att frigöra iva-platser . Vilket inte är helt lätt på en infektionsavdelning.
På morgonen när vi gick hem i det bleka höstljuset var livet annorlunda och ingen av oss sov särskilt bra den dagen.
Men jag kommer aldrig att glömma väggen av ångest jag gick rätt in i.

Säkert förstod de inte riktigt vad de gjorde och de var bara tonåringar. Fastighetsägaren och myndighetspersoner är fullvuxna och professionella. Att brandskyddet var alldeles åt helvete är deras ansvar. Varför läggs hela skulden på småpojkarna?

Jag minns att jag hörde fler siréner än vanligt, och när jag tittade ut genom fönstret såg jag en bred rökpelare - geografiskt vid Hjalmar Brantingsplatsen.

Jag grät bara när jag hörde och såg nyheterna på på tvn

@Staffan Westerberg: 63 unga omkom, 214 skadades... mer än så behövs inte sägas och lägg inte hela skulden på andra... det är en sak att hindra att dörrar öppnas, det är en annan sak att göra det samt att tända eld på byggnaden... MYCKET fel ligger bakom deras uppväxt och det borde undersökas!

@Benny: Ni skall fira för ert arbete. Det finns mycket skit som händer i världen och om ingen skulle fira om något hände någonstans, så skulle vi aldrig fira något under hela året...

Jag var bara 8 år gammal men den här händelsen är den första "nyhet" som jag minns glasklart. Minns att jag var på Konsum med min mamma och såg löpsedlarna, att jag frågade henne om det. Sedan var jag alltid rädd att det skulle börja brinna medan jag sov och jag försökte tänka ut hur jag skulle hoppa ut genom fönstret i så fall om det behövdes.

Glömmer aldrig den natten, dagen efter, veckorna efter... flera från min skola dog och det var bara för hemskt för att ta in. Jag mår fortfarande fysiskt dåligt av att tänka på branden.

Min värsta dag som lärare under 30 år. På morgonen efter helgen var vårt enda uppdrag på Munkebäcksgymnasiet: bocka av varenda elev som kommer, slå larm genast om någon saknas. Och denna tystnad, vad säger man? Nej, ingenting. Alla som skulle komma var där. Och där satt vi. Tysta.

Jag jobbade då på ett bemanningsföretag i Gbg. Många medarbetare ringde in på morgonen och var oroliga, för sina anhöriga och vänner. Flera klarade inte av att jobba dem dagen. Vi på kontoret satt och grät mellan samtalen. Många, många göteborgare berördes. Så tragiskt.

Var mycket liten men minns detta glasklart. Känns fortfarande väldigt tyngt, var nog min första upplevelse med döden. Vila i frid x 63.

Kom väl i håg den natten jag o min fru blev uppringda mitt i natten av någon brandschef som sökte min fru som heter susanne som någon inom brandkåren också heter hon förstod inte vad han ville riktigt för än efter en stund. han ville att hon skulle komma ner med smörgåsar o kaffe till brandmännen på brandplatsen. Men vi fick förklara för honom att han tyvär ringt fel nr. Först blev han arg o sa kunde du inte sagt det med en gång. förstod han var schockad efteråt. Där efter frågade han om våra barn var hemma o vi svara ja o tacka gud för det sa han o bad om ursäkt för att han hade ringt mitt i natten.

Även om backa är en existerande stadsdel i Göteborg så var "backabranden" inte i backa utan backaplan. Det är två olika ställen.

Jag var med min pojkvän i hans hemstad på besök. På morgonen kom hans mamma inrusande och berättade vad som hade hänt..... jag förstod ganska snart att jag nog kände någon som var med. På resan hem kom samtalet från en vän vår gamla klasskamrat var död.... jag kände flera som var med och tre som dog. Jag gråter fortfarande när jag tänker på det!

Jag minns att jag såg bilderna på nyheterna. Det var ofattbart. Och brandmannen som där och då sa att branden måste varit anlagd med tanke på det snabba förloppet. Ångesten som hans ord väckte. Vem gör nåt sånt? Sedan förnekanden. Då tänkte jag: de förnekar mordbrand för att de är rädda för hämndaktioner. Vem vet vad det kan eskalera till. Jag hörde aldrig upplösningen som kom mer än ett år senare. Först nu 20 år efteråt fick jag veta gärningsmännens motiv och domar. Ungdomar som utan att tänka på konsekvenserna gjorde nåt oerhört dumt vilket orsakade andra ungdomars lidande och död. Arma alla människor. Heder åt dem som orkar hjälpa.

Bara några dagar efter stod jag vid Kungsportsplatsen och såg hur några killar 20+ satte upp affischer om branden där de påstod att det varit ett radistdåd utfört av ”svenskar”. Blev arg och rev ned lapparna direkt. De tittade på mig men sa inget och jag minns att jag kokade inombords. Så lågt att de och andra grupper försökte uppvigla folk mot folk i vår stad! Skämmas fick de sen också då de skyldiga dömdes...nåt raskrig var det ju definitivt inte!

Jag minns att TT hade gått ut med extrasändning på radion klockan 2,00 den 28 oktober 1998 om att det hade utbrutit brand på ett diskotek i Göteborg ,och sen så kollade jag på Aktuellts extrasändning på TV som visades från klockan 8,00 fram till 16,00 den 28 oktober 1998 ,och det var tragiskt när de uppdaterade rapporterna om antalet skadade och döda hela tiden och sen vid 19,30-tiden på kvällen så sammanfattade Rapport på tv att sammanlagt 63 omkom och närmare 200 personer skadades i branden ,och efterföljande dagarna läste jag i Aftonbladet om branden och det hade ryktats om redan då dagen efter 29 oktober 1998 om att någon eller några hade anlagt branden och det surrade rykten om att innan branden så skulle det ha uppstått bråk vid entren, .Man var mycket chockad över den tragiska branden som man följde via medierna i över en vecka ,och man tänker på de 63 unga som omkom i branden de fick aldrig chansen att fullfölja sina planer på framtiden . Vila i frid de 63 som omkom och all beröm och heder till många ungdomar och brandpersonal som deltog i räddningsarbetet,och det viktigaste var att de som låg bakom branden blev dömd för det vidriga brottet.

Jag minns att jag jobbade på Konsum i Eksjö och den 29 oktober 1998 så hade man på jobbet en tyst minut exakt klockan 12.00 den förmiddag för att hedra de 63 unga som omkom i diskoteksbranden på Backaplan i Göteborg,det var hemskt det var som att man var nära att börja storgråta .