SVT rapporterade · Dela med dig av dina erfarenheter om förlossningsdepression

8 till 15 % är ett ganska stort spann. Är man oense om definitionerna eller något?

Bergsäker såhär i efterhand att jag var i djup depression efteråt men tänkte det var normalt så sa inget. Sen var de såklart omständigheter runtom som bidrog. Plus att jag var rädd att förlora mitt barn om jag sa hur jag mådde elr kände. Barnet mitt har alltid haft sin hök till mamma oavsett.. Och som ensamstående tkr jag att det gått riktigt bra trots min depression.. Men helt klart hade jag behövt någon form av hjälp och stöd... Kanske jag hade varit annorlunda idag...

Jag trodde inte att det var förlossningsdepression och slog ifrån mig tanken i fyra månader. Det var ju inget konstigt att vara trött när jag fått tvillingar. Sedan kraschade jag helt så min man fick vara föräldraledig och jag sjukskriven.

Hej 1970 drabbades jag av det,orsaken tror jag berodde på en ångest jag bär på under graviditeten då jag fick röda hund i 3 månaden. Min ångest hela graviditeten var att det skulle vara något fel på barnet i magen. Gick till läkare som så att det inte behövde vara eller bli några skador på barnet. Orden som jag tältade var behövde eller bli förföljde mig hela tiden dessutom gick jag långt över tiden. Kände att jag inte knöt än till barnet på ett naturligt sett. Läkare skrev ut sovrum vilka jag inte tog eftersom jag ammade. Det blev bättre men det var ett trauma för mig. Pojken fick senare i livet astma o ögonproblem men lever ett bra liv. Jag fick ytterligare 2 friska barn visserligen 1 prematur. Alla lever bra o jag själv är 70 idag men glömmer det aldrig det finns i mitt innersta. Jag tror själv det var händelsen under graviditeten som orsakade min depression. Tack

Min syster drabbades av detta. Vad kan man göra för att visa support och stöd utan att vara påstridig?

Jag har drabbats av förlossningsdepression efter att jag fick min son i början på året. Ibland så känns det väldigt nattsvart och jag fick mycket tankar på att det vore bättre att jag inte fanns och jag funderade väldigt mycket på självskada mig själv. När jag började fundera på hur jag kunde ta livet av mig bäst sätt så sökte jag vård, för jag vill ju egenligen inte dö.. Jag vill se min son växa upp och jag vill finnas där för honom i framtiden och jag vill inte att han ska behöva växa upp utan en mamma.

Vardagen är ju tvungen att fungera i alla fall, vårdcentralen ville sjukskriva mig men försäkringskassan nekade sjukskrivning med motivationen ”varför kan hon inte ta hand om sitt barn?” och jag måste ta hand om mitt barn, så jag fick inte någon sjukskrivning i slutändan och det har varit kämpigt och tungt vissa dagar. Jag fick en remiss för att gå och träffa en psykolog och prata om allt som hänt och prata om mina känslor för att bearbeta allt och jag är fortfarande mitt uppe i det och vissa dagar är bättre än andra och jag fortsätter gå och prata med psykologen varannan vecka än så länge.

Efter en första förlossning som gav mig ptsd och sedan en graviditet där hotet om att samma komplikation skulle ske igen så kraschade jag totalt när bebis nr 2 var 6 månader. Fick väldigt mycket fysiska symptom och livet var helt uttröttande, sov och sov och tänkte bara på hur jag skulle slippa vara med mina barn. Ångrade att bebis nummer 2 hade fötts och såg ingen framtid utan kände att familjen skulle klara sig bättre utan mig. På vårdcentralen fick jag medicinering, samtalshjälp och och blev sjukskriven nu när bebis 2 är 10 månader känns allt bättre även om jag fortfarande jobbar med jobbiga känslor.

Jag fick en väldigt kortvarig förlossningsdepp.. Vi väntade en liten Hanna, lillasyster till Ella. Det var så inpräntat från tidigt stadium att när hon kom ut och det visade sig att hon hade en snopp blev det någon konstig black out. Jag förlorade mitt barn. Jag förlorade min dotter. Vår lilla Hanna var inte där...
Pojken fick namnet Hannes (nästan Hanna) och han fick det absolut nödvändigaste. Närhet, blöjbyten, mat och jag tog bort slem från halsen när det behövdes. Men jag kunde inte ta till mig barnet. Och absolut inte kalla honom för Hannes... Ett dygn senare vände det (som tur var!). Jag hade nog sörjt färdigt min förlorade dotter och blev ist sjukt glad och tacksam åt denna fantastiske lille pojk som bara var helt perfekt! Jag berättade för pappan att han inte kan heta Hannes, för det är ingen Hannes och han fick namnet Joel ist. Efter den dagen skulle jag inte byta bort honom mot någon flicka i världen, han är perfekt!

Jag lider dock med er som har längre depressioner. Jag var väldigt förskonad..

Även män drabbas.

Förlossning som blev Traumatisk som sen blev en depression, ej diagnosticerad men hade så många ”måsten” så jag tog mig igenom men har inte så mycket positivt idag att säga om att vara föräldraledig. Saknade även stöd/hjälp från den andra föräldern så kunde inte göra annat än att bita ihop. För vem skulle i så fall tagit hand om dottern. Det är drygt 3 år sedan men har inte repat mig ännu. Haft fler trauman efter detta vilket gör att det tar tid. Jobbar o tar hand om min tös själv. Vi har det hyfsat bra. Önskar jag hade bättre ork då jag är väldigt trött. Men det blir kanske så då man är ensamstående 365 dagar per år.

Jag drabbades 1968 av en djup nedstämdhet. Det tog flera veckor innan jag överhuvudtaget kunde känna glädje över mitt barn. En av orsakerna tror jag var att jag kom in ca 4 veckor för tidigt, barnmorskan pratade på att jag kanske skulle få åka hem. Det var sk storrond den tagen. En stor grupp läkare studenter kom in. Ingen pratade med mig men många skulle känna i mitt underliv. Jag kände mig utsatt. Sedan gick allt väldigt fort. När barnet kom var ingen pesonal inne hos mig.

Vi fick en dotter med hjälp av IVF. Jag var extremt orolig hela graviditeten att någonting skulle gå fel. När hon väl föddes var det som att allt släppte och jag bara grät och grät i ca 3 månader, kände mig värdelös, dålig mamma osv. Anledningen till att jag blev så dålig psykiskt har jag kommit på i efterhand var för att jag var så rädd att vår dotter skulle dö, så jag hade ständig panik, sov dåligt, ville inte gå utanför dörren trots att det var högsommar. Eftersom det var sommar tog det lång tid innan jag fick en samtalskontakt..

Jag närmar mig 30, och börjar längta efter att bli mamma, är redan nu orolig,rädd då jag i livets stora skeenden inte brukar må bra/får depressions symptom, ångest som också är bundet till PMDS...

Hade en ganska traumatisk förlossning som väldigt gick snabbt, men upplevde att ingen tog det på allvar inklusive min man. Nästan omedelbart kände jag att den här "varelsen" som kommit till världen hade skadat mig och allt kändes overkligt. Jag var inte riktigt närvarande och på alla foton från tiden efter förlossningen ser jag livlös ut och bara stirrar tomt ut i intet. Jag fick svår ångest när jag ammade och ville inte hålla i vårt barn. Jag kunde inte sova, utan låg bara och grät tyst. Jag var som en zombie och försökte verka vid liv när släkt och vänner kom för att gratulera.
Efter första mötet med BVC efter förlossningen fick jag träffa en kurator som frågade ifall jag hade svårt att dela med mig av mina leksaker när jag var liten och sånt. Jag skulle ha pratat med henne vid två tillfällen men det andra tillfället glömde hon bort och åkte på semester. Då blev min man så desperat att han tog mig till psykakuten där vi satt i mer än 4 h och väntade på vår tur. Jag satt och stirrade på babysittern medan tårarna bara rann oavbrutet. När jag väl fick prata med en psykolog fick jag frågor ifall jag velat skada djur, hade jag t ex sparkat på en igelkott? När vi går därifrån, utan att ha fått någon som helst hjälp, ger en sköterska från receptionen min man sömntabletter och säger till honom att jag måste få sova.
Min man hittar till slut en privat psykolog som egentligen var specialist på ptsd och jag går och pratar med denne först tre ggr i veckan och efter ett år en gång i veckan. Han uppmuntrar mig till att "äta mat som balanserar hormonerna" och röra på mig förutom sedvanlig behandling och jag kommer ut ur overklighetskänslan till slut. Fyra år senare får vi ett barn till och den här gången är det en bra förlossning och jag känner mig trygg. Det var det slutliga som gjorde att jag kunde släppa traumat och gå vidare. MEN så här tolv år senare känner jag fortfarande ingen omedelbar anknytning till mitt första barn på samma sätt som till mitt andra. Jag har en stark pliktkänsla men inte villkorslös kärlek och det känns som min förstfödde är mer min mans barn än mitt...

När mitt barn föddes tog mitt liv slut. Så kändes det. Jag är ensamstående, hade kämpat i flera år för att bli gravid, varit lycklig och förväntansfull hela graviditeten, haft en bra förlossning, och sedan när jag lämnades ensam med barnet på BB kraschade jag och det tog flera månader tills jag kunde känna glädje igen, ett år innan jag började må bra och nästan två år innan jag slutade ångra att jag skaffat barn och började vara glad och tacksam över att hon fanns. Jag fick ingen hjälp. BVC var bara fokuserad på barnet och kunde inte svara på några av mina frågor om mig, och jag var rädd att de skulle ta dottern ifrån mig om jag berättade att jag inte ville ha henne. Jag grät hela dagarna under föräldraledigheten. Hade planer på hur jag skulle ta mitt liv och få det att se ut som en olycka, så att min unge kunde komma till en bra familj med föräldrar som älskade henne, i stället för att hon skulle behöva växa upp med en mamma som bara grät. Jag vill inte dö, men såg ingen annan utväg, kände att jag behövde ta bort mig själv för att rädda henne. Fem är sen nu, och jag är rasande på sjukvården som inte märkte något, bvc som aldrig frågade, och den totala avsaknad av stöd som ges till nya föräldrar.

Jag hade en lätt första graviditet och förlossning. Sen blev allt mest jobbigt. Jag kunde fastna och sitta och titta in i väggen i timmar. Kommer inte ihåg något i stort sett från barnets första år. Efter barn fyra, en hemsk graviditet och förlossning, med en man som inte orkade vara ett stöd, hände det igen, men den här gången fick jag även panikångest, upplevde förlossningen om och om igen, drömde mardrömmar, klarade inte av att prata om förlossningen. Kände mig konstant misslyckad. Vad som var värre, var att jag fick ångest när jag mötte kollegor som på något sätt varit inblandade i förlossningen, det blev svårt att jobba och jag var extremt stressad på jobbet. Det höll i sig i drygt två år, sedan försvann det när jag väntade barn fem, och nu flera år senare mår jag jättebra. Aldrig fått något stöd eller behandling, ingen har frågat hur jag mår.

Jag var säkert lite depremerad efter mitt första barn men jag förberedde mig i ca 8 månader på att få ett barn. Det är bara att var mamma och ta hand om det lilla. Som mamma måsta man vara stark i sig själv. Idag har jag 4 barn o 4 barnbarn.

Jag drabbades av en mild depression men försökte prata ut hela tiden för att det inte skulle bli värre. Jag pratade med vänner, familj, pojkvän och även vår bvc sköterska, och grät hela tiden. Nu träffar jag en psykolog och pratar där också om djupare tankar man inte kan prata med de andra. Så jag råder alla att prata av sig till någon, det är tufft men dessto tidigare man upptäcker det själv ju snabbare kan man bearbeta det.

Min förlossningsdepression var inget som kom plötsligt utan smög sig på (trots 5 veckor tidig förlossning hux flux från ett ultraljud och snitt pga komplikationer). Det började under gravidititen och jag reagerade inte då jag tänkte att ”det väl va normalt att vara ledsen och håglös pga hormoner”. Sen blev det som en tyst explosion när prematur bebis kom, ”ovanlig förlossning”, krånglande amning och att inte få sova. Efter 4 månader fick jag hjälp, och att gå i samtal plus antidepressiva har gjort att jag nu t.o.m. mår bra mkt bättre än innan graviditeten!

Om jag kunde gett mig själv råd hade det varit att inte acceptera att må skit för att man tror att det är normalt. Det är mycket som är ”normalt” som inte är bra.

Och att det är sjukt viktigt att vi med erfarenheter kring detta pratar om det vitt och brett till så många vi kan för att minska stigma och känslan av ”nej men så illa är det inte med mig jag är bara lite ledsen”. Sjukt bra att detta lyfts!

Jag har 2 döttrar. Båda var akut kejsarsnitt födelser. Efter första barnet fick jag en nervskada som tog ett år att diagnostiseras. Och 3 år att förrän jag kände en förbättring. Smärtan blev kronisk med inflammation i båda höftleder. Allt fokus och prioritering låg på mitt barn men själv mådde jag väldigt dåligt. Jag sökte inte hjälp eftersom jag visste inte bättre då. Jag bet ihop. Efter 5 år fick vi vårt andra barn. Placenta Previa graviditet. Fruktansvärt. Hon föddes 4 veckor för tidigt och fick andningsproblem, hon hade blivit fel diagnostiserad och behandling gav henne pneumothorax (hål i lungorna) intensivvård i en månad, sondmatning, sömnlösa nätter. Jag vet inte om jag mår bra egentligen, det har nästan gått två år. Jag blir låg när smärtan återkommer pga snitten. Det påverkar min livsglädje fortfarande. Men jag kämpar på. Det är bara tiden som får läcka alla sår.

Min farmors mamma födde flera barn kring 1910-1916 som inte klarade sig, bland annat ett eller två par tvillingar. När sedan min farmor föddes, och klarade sig, fick hennes mamma en förlossningsdepression och ville inte veta av sitt nyfödda barn. Hon sattes då på mentalsjukhus och stannade där tills hon gick bort på 60-talet. Väldigt sorgligt att man inte fick hjälp med sådant på den tiden.

Min förlossning var inte komplicerad i sig men jag var så ung och så jätterädd under den, så liten.
Så fort barnet hade kommit var jag osynlig för min man och vårdpersonal, så ensam i min chock över vad som just hänt, hur mitt liv hade förändrats på en sekund.
Jag var så stark där och då, alla trodde väl att jag var helt okej.
Jag gick upp och duschade och klädde mig och höll barnet, och var så otroligt lycklig, men så liten och ensam på samma gång.
Jag var ju chockad, traumatiserad och eländig -det var jag som fött barnet, men ändå var jag alltså helt osynlig.
Självklart är barnet i centrum men jag hade behövt lite uppmärksamhet också.
Jag mådde väldigt dåligt i smyg i några veckor och kände mig precis som en anonym avelsko. Som att nu hade jag levererat. Kreaturet kan avlivas nu.
Den här känslan var så knäpp men jättejobbig, sedan släppte det gradvis.

Ingen djupare undersökning från vården gjordes. Några ytliga frågor om jag mådde bra. Det uppkom olika problem lite senare som jag försökte klara men det allvarliga uppkom då jag behövde sjukskrivning och försäkringskassan gjorde avslag utan motivering och myndighetens egna omprövningar gav ingen ändring. Nekad rehabilitering och fastnat i fattig tillvaro utan rätt hjälp.Maktmissbruk för att spara lite pengar.

Jag hade en dålig uppväxt som jag aldrig riktigt kunnat bearbeta. När jag fick mitt första barn övermannades jag av en oerhörd rädsla för att inte duga som förälder, att på något vis "klanta till det" såsom mina föräldrar gjort, trots att jag har ett ordnat, ansvarsfullt, normalt liv. Det blev också mycket sorgligt att inse hur eländig min egen uppväxt varit i förhållande till det som jag vill och kan och kommer ge mina barn. Ännu efter sju år känner jag att jag aldrig kommer att komma över de spår den första tiden som förälder satte i mig.

Hej. Kan man få förlossningsdepression vid kejsarsnitt? Hur ser statistiken ut isåfall?

För mig började det på BB i Malmö och den sömnbrist jag drabbades av. De många och varje gång olika barnmorskorna såg till att bäbisen hade det bra men förstod inte hur jag hade det. Jag grät i tre dagar och nätter och hade svårt att äta. Det enda som de sa var att bäbisen skulle få suga och få närhet till mig. Jag hade inte sovit sen dagen före förlossningen och försökte slumra med mitt barn liggandes på min mage. Den tredje natten skulle jag bli erbjuden 2h avlastning så jag skulle få sova men det första nattsköterskan sa var att det var fullt på avdelningen och att det inte gick. Då började jag skaka och få ångest som sedan till och från satt i i en månad. Jag fick hjälp av vänner som är utbildade inom spykiatri och även på BVC fick jag väldigt bra kontakt och vägledning. Dock är väntetiden lång för samtal så där måste man ha tur. Vad som kan vara bra att veta är att kommunen har avlastning som msn kan ansöka om för att få.

Jag var verkligen i riskzonen för att få förlossningsdepression, men att få barn fick mig att må bättre än någonsin. Det var mycket tycka synd om sig själv innan, allt var dåligt, ständigt depp och inget fokus på det som var gott i livet. Ändrade mitt tankesätt, började uppskatta allt stöd och underbart jag hade omkring mig - sen blev jag lyckligast på jorden. Amningen krånglade och fick mig att må extremt dåligt dock vid varje amningstillfälle, så jag lade bara av med det. Varför plåga sig själv och må dåligt, för att riskera en försämrad relation med mitt barn? Såklart att amning är bättre, ville det från början, men alla barn i min omgivning som vuxit upp på ersättning är fullt friska och glada. Hormonerna gör det lätt att falla i depression om man inte mår super bra redan tror jag.

Jag fick en förlossningsdepression efter att ha fått mitt första barn. Hjälpen var obefintlig trots att jag själv berättat för bvc om mitt må

Jag har hela tiden haft en stor längtan efter att få barn och blev gladast i världen när vi fick barn 2017. Under min graviditet hade jag lite ångest och va konstat orolig att nåt skulle gå fel men min förlosning gick och hon va perfekt. Men det va inte jag min värld bara stannade och jag viste inte vad jag skulle ta mig till. Vad gör jag?! Det var vid den tidpunkten när hon föddes som jag inte kände den glädjen jag borde ha gjort utan ångest, rädsla och tomhet är de känslor som fanns. Jag kunde inte sova, amma, tröst eller äta i flera månader det ända jag gjorde va grät och mådde dåligt. Fick träffa en psykolog som inte tyckte jag var deprimerad trots att jag grät under hela besöket. Nu kan jag fortfarande känna ensamhet, ångest så kroppen gör ont och tomhet. Trots ingen stöd från BVC så tar jag en dag i taget för mig och min familj!

PS känner att man inte vågar eller kan prata om detta med andra

Födde barn med akut kejsarsnitt och hamnade sedan på neonatal pga svår infektion hos barnet. Fick en svår förlossningsdepression efter detta och hade under barnets första halvår jättesvårt att knyta an. Även om jag har förståelse för allt fokus på det nyfödda barnet så önskar jag att man blev bättre på att fånga upp föräldrarna också genom att vara lite mer lyhörd. I mitt fall spelade vårdpersonalens bemötande stor roll med nonchalans, "amningstvång" och stress.

Blev äntligen gravid med hjälp av IVF, samtidigt som min efterlängtade mage började synas tillstötte komplikationer som gjorde att jag blev förlöst med planerat snitt när det lilla barnet plockades ut några veckor före planerat födelsedatum för att inga problem skulle tillstötta gick allt bra hon andades som hon skulle och hon var fullt utvecklad. Mjölken rann till hos mig men hon vägrade att ta bröstet. Jag hade blivit hårt intutad att min egen bröstmjölk var det enda som var bra för barnet. Jag började pumpa samtidigt som den lilla även fick lite ersättning. Mitt förlossningssår läkte inte som det skulle, men på BB var de bara mån om att barnet mådde bra. När hon började ta flaska och fick i sig lite mat så hon ökade i vikt fick vi åka hem. Väl hemma satt jag vid en elektrisk bröstpump två gånger om dagen så den lilla skulle få den livsviktiga bröstmjölken. Och jag med ett infekterat sår på magen som inte läkte. Nu när äntligen vi fått vårt efterlängtade barn skulle jag ju bara vara lycklig. Men det var jag ju inte. FIck lite samtalsstöd genom BVC efter några månader och även antidepressiva tabletter men då jag kände mig avtrubbade av dem slutade jag ganska fort med dem. Av en läkare fick jag förklarat att det inte alls var konstigt att jag inte mådde bra, då jag tvingat på min kropp en graviditet genom att bli gravid genom IvF. Jag har idag en fullt frisk och jättefin vuxen dotter men småbarn har jag fått väldigt svårt för och har svårt att förstå att de finns de som frivilligt skaffar flera barn. Jag hoppas också att jag aldrig blir mormor för jag vill inte att min dotter utsätter sig för det jag gått igenom.

När vi fick vårt andra barn barnens pappa, min man har precis förlorat sin mamma. Han hade en tyst sorg, som visade genom att han hjälpte med dem praktiska men han kunde inte vara närvarande med sin själ. Vår barn hade svårt kolik, lillan skrek i princip hela dygnet. Kunde inte sova eller få avlastning, då mina föräldrar bor i en annat land. Själva förlossning var en trauma för mig, dock allt gick mycket bra. Allt var perfekt och fint på papper. Några veckor senare började jag få panikattacker på kvällerna och till sist berättade allt för min barns barnmorska på bvc. Jag blev skickad till husläkare som kollade blodvärde och ställde frågor angående diagnostik av depression. Sedan två månader senare fick jag tid hos psykiater som erbjöd medicin, och då bröt jag ihop totalt. Via min mans psykolog fick jag en kontakt med en familjerådgivaren hos kommunen. Hon har räddat mig! Med samtal 2ggr i veckan och senare med en gruppterapi. Då kom det fram att en tidigare trauma (misshandel av tidigare partner) utlöste panik och nedstämning.
Som var lite sorligt med allt journal i mitt fall att när jag fick mitt tredje barn (som har aldrig grät eller var något utmaning med amning, ta hand om osv) och allt gick bra, vården var ”på mig” hela tiden och blev ett form av förhör vid varje gång jag mötte dem. Ibland ringde dem och förhört men aldrig var öppet med att fråga ifall jag behöver hjälp eller hur har det gått med min tidigare depression. Noll koll! Bara läsa papper men inte bemöta personen! Hoppas att det finns flera sådana professionella rådgivare ute som jag har haft tur att träffas!

Jag har inte själv haft förlossningsdepression, men varit anhörig/närstående o fått bevittna dess verkan. Ena personen var min svägerska; Som berättade i efterhand att hon nog hade haft förlossningsdepression med sitt dåvarande sistfödda barn. Detta utan att hon berättade det för någon; inte ens sin man. Hon sökte heller inte hjälp för detta; Utan höll allt dolt. När barnet blivit kring 5år så berättade hon det för mig; Att hon misstänkte att hon nog hade haft förlossningsdepression. Äktenskapet hade då krackelerat o ingen kommunikation fanns mellan föräldrarna När jag ser tillbaka på det så minns jag att jag reagerade på hennes iskalla bemötande då vi kom upp till förlossningen när pojken var nyfödd; Hon var negativ, stämningen ej glad/varm o hon röt om att vi hade gett de andra barnen varsitt 'kinderägg'; För hon menade att då skulle de bli så uppspelta. Hon var iskall o rasande. Men vi tänkte att det var pga att hon var utmattad efter sömnbrist o efter ansträngningen med att förlösa barnet. Även när jag nu reflekterar kring hur hon var under graviditeten och efter graviditeten; mycket kylig, negativ och sval.. Men/vi tänkte att det var hormonerna eller dagsformen.. Och vi trodde att dom som gifta sedan många år, hade en bra kommunikation o vi ville ju ej tränga oss på. Äktenskapet kraschade; Troligen mycket pga den havererade kommunikationen. Hur det gick för barnet; Han blev en mer orolig själ, nervös av sig, osäker o mer bunden till sin pappa. Tyvärr blev det riktig osämja mellan föräldrarna vid o efter skilsmässan; Men mycket verbala elaka bråk inför barnen. Särskilt eftersom det tyvärr blev att hon blev ihop med en annan medans gift med sin man. Barnet som föddes har fått vittna mycket verbalt hat mellan föräldrarna; Även fast vi anhöriga/ närstående vädjat om annat. Nu flera år senare, har det visat sig att hon bla har 'bipolär-sjukdom' o 'PMDS'; Vilket förklarar så mycket i alla turerna som varit under o efter deras äktenskap. Skulle hon fått vara kvar, ensam med barnet på BB längre tid efter barnet fött; Så kan jag garantera att den utbildade personalen hade märkt att något ej står rätt till.. Men bäst hade varit om pappan hade spelat in hur hon var mot barnet och honom när personalen hade gått ut ur rummet.. Tyvärr fått veta mer tragiska grejer. Notis; I USA misstänkte man att en kvinna hade fått förlossningsdepression; Man stoppade upp kameror och filmade henne i smyg. Resultatet visade o gav underlag för polis o socialtjänsten att omedelbart ingripa. Från att kvinnan var 'gullig och trevlig och log' när det var någon annan i rummet; Till att hon hånade, misskötte och förkastade babyn NÄR INGEN ANNAN SÅG. Så det är svårt att upptäcka fick jag lära mig, Både via svägerskans beteende och via dokumentären jag fick se. Fråga/ hjälp för framtiden; Var kan man som anhörig/ närstående söka hjälp om man ser/upplever/misstänker att en mamma har hamnat i en förlossningsdepression eller annat tillstånd där det finnes fara för barnet/barnen? Tänkte om utifall det finnes hjälp/ stöd att få hur man ska agera? Samt om det finns tjänster där man kan få vara anonym; För man vill ju ej att barnet ska isoleras ännu mer.. Tack för er belysning av detta. Med vänlig hälsning /Närstående som försökte stödja situationen o vill att barn ska bli väl bemötta, hanterade, behandlade och älskade.