SVT rapporterade · Hur jobbar ni mot stress på er arbetsplats?

Min bror gick in i väggen 4(!) gånger pga pressen från försäkringskassan. Han fick fan inte ta det lugnt. Idag är han trasig människa som har fått sjukpension, även det efter många turer. Tur att han hade bra läkare som kämpade åt honom!

Hej.Jag har varit sjukskriven i 2 år nu pga av utbrändhet. De här 2 åren har varit ett h-vete minst sagt!Nu är jag MYCKET bättre och när jag tänker tillbaka fattar jag inte hur jag orkat ta mig igenom allt. Det är som att ha varit i en annan värld! En hemsk värld!En dimma.Jag jobbade tidigare på migrationsverket under b la flyktingkrisen och det var kaos!Tänker inte gå in på detaljer......Men jag har haft jättebra läkare,kurator och mina handläggare på F kassan har varit helt underbara!!Nästa vecka börjar jag arbetsträna😊 När man är i hvetet tror man inte det finns ett ljus i framtiden,det gör det(till er som är i det nu o kämpar)Ge inte upp!

Fick utmattningssyndrom våren 2015, var helt slut pga långvarig stress både fysiskt och mentalt.
Var hemma 5,5 månader det var ett helvete, ( men välbehövlig vila) kom Sen in på utbildning och hoppade på det. Kände att det kom precis i rätt tid då jag bröt med det gamla osunda. Körde mkt mindfulness och började med medicin. Hjälpte mig oerhört, fick ett nytt liv! Har ny karriär nu och mår ”bra” men kommer alltid få anpassa mitt liv, är tex inte stresstålig alls längre tyvärr. När det blir för mkt blir minnet direkt försämrat, får ändrad andning osv. Är tröttare efter allt och hjärnan har fått stryk, det märks. Känner mig riktigt ”trög” många gånger.

En läxa för livet tyvärr, synd att man drev det så långt...
Trodde aldrig det kunde hända mig, jag själv tyckte jag var så duktig för att jag hann med så mycket jämt:)

Blev själv utbränd medan jag arbetade inom vården. Som jag ser det är det i grunden strukturella orsaker. Håller med Monika i hennes inlägg. Det är cheferna som måste vara VÄL förtrogna med hur det ser ut på en arbetsplats. Har inte alla blick för vad arbetet går ut på, blir det några som får slita hund, men de som har en "glättig" attityd går ju alltid hem hos chefen. Så man blir alltid motarbetad för att man vill ta ansvar. Så det är inte så konstigt att det ser ut som det gör inom vården idag. När man håller på att bli utbränd, känns det som ett nederlag att sluta. Men det är det bästa man kan göra för att skona sig själv, från att må dåligt i åratal. Om man får hjälp tar det lika lång tid att komma igen kroppsligt och mentalt, som det tog innan man blev utbränd. Utan hjälp tar det ännu längre tid. Om man överhuvudtaget blir återställd. Pensionär numera, och börjar att återfå sömnen.

Min sambo har stress på jobbet och undrar ibland om han är på väg in i väggen. Tyvärr har cheferna så stor makt men de bryr sig inte. Så länge människor är billiga medel som det går att tjäna pengar på så kommer chefer köra slut på folk. Det sägs ofta att chefer borde ta ansvar men de anställda kan komma med hur mycket önskemål om förändring som helst som struntas i. Spara, spara. Det är också lätt att anställa ny personal som är tacksam för sin anställning i början. Ingen är oumbärlig, företag är ej personer, ta hand om er själva för tyvärr kommer ingen annan göra det...

Ofta ser en folk som har problem med f-kassan efter utbrändhet och utmattning. Jag skulle vilja flytta fokus. Jag jobbar förutom min vanliga tjänst även centralt fackligt. En av mina hjärtefrågor (och en oerhört viktig fråga på arb.marknaden idag) är just "hur mycket vi kan och ska arbeta". Jag har på fullaste allvar skrikit rakt igenom ett rum i en diskussion med motsvarande part hos arbetsgivarorganisationen då de ansåg att "nej stress är inte ett problem, vi tycker att övertidsbegränsningar mm. ska slopas, vi vill införa årstid, om det krävs 2000h jobb (ish en heltidstjänst) på våren och sen 0h på hösten då ska folk jobba så"

Det är för mig helt uppenbart att arbetsgivarorganisationer skiter fullständigt i dessa frågor, fortsätt arbeta, fortsätt debitera, ifall du kollapsar är du F-kassans problem. Det är ruttet. Jag upplever att dessa inte representerar de som faktiskt anställer folk (läs chefer, som till 99,99% är superkompetenta) utan bara representerar aktieägarna.

Innan mina föräldrar flyttades till ett äldreboende så tog jag hand om dem dygnet runt, med bra stöd från hemtjänst. Ingen natt var sömnen ostörd och dagarna ägnades uteslutande åt omsorg av mina föräldrar. Fick inget stöd från mina syskon, tvärt om blev jag ifrågasatt. Pressen av det och bekymren över föräldrarnas utsatthet, ledde till att jag tillslut var helt dränerad på energi. Jag blev sjukskriven i 3 år, fram till pensioneringen. Det är 6 år sedan. Det sk naturliga fysiska åldrandet har möjligtvis snabbats på, blir fortare trött jämfört med jämnåriga. Idag är korttidsminnet försämrat och yttre stimuli gör mig hjärntrött. Min slutsats är att jag har varit "för snäll" för mitt eget bästa, prestationsglad och gärna tillmötesgått andra istället för att tänka i första hand på egna gränser, hur mycket jag orkar med. Det är ett beteende som jag börjat förändra. Som pensionär har jag kunnat tillåta mig en stressfri återuppbyggnad utan press från Försäkringskassan. Även om priset var högt så är jag glad över att jag kunde tillmötesgå mina föräldrar deras sista tid i livet.

Jag fick diagnos utmattningssyndrom 2015, jag var hemma mycket, sjuk gång på gång, immunförsvaret var i bottnen. Kunde gråta av ingenting, gjorde det ofta i smyg på toaletten på jobbet. Kommer ifrån en arbetarfamilj och normen har alltid varit att om man kan jobba så ska man jobba. Mår man dåligt rycker man upp sig.
Efter mycket övertid och personligt engagemang i jobbet, mitt första stora projekt efter plugget som jag längtat så länge efter, tog jag på mig förmycket, både på och utanför jobbet. Mina hobbyprojekt stegrade även då. Tills en dag då ingenting känndes kul längre. Ville inte umgås med vänner, tog inte lunch som jag skulle, drog mig undan. Hushållet blev en hög av smutstvätt och disk.
Fick tillslut berättat för en chef och dem skickade mig till en läkare och psykolog som sjukskrev mig. Sen kom jag långsamt tillbaka med halvtid och senare 70 procent, som jag håller än idag. och trivs rätt bra med det.

Är förtfarande mycket känslig, för många intryck eller en tung arbetsvecka i stökig miljö gör mig mycket trött. jag tänker hela tiden att jag måste vara proaktiv. Äta, sova bra. Helst träna också. Har halkat av den sista vanan och ger mig själv dåligt samvete. Och nu känns det som att jag dalar nedåt igen. Tur är så är det semester snart.

På mitt jobb är frånvaron hos personalen hög. Tempot är sjukt högt varje dag och finns få minuter till vila. Vi som står på benen får fixa vikarier,pussla,ringa runt och organisera. Samtidigt som de vanliga arbetsuppgifterna skall utföras. Vi i förskolan faller snart ihop som i ett dominospel...

Jag är arbetslös jag mår inte bara och chef på grund av chef jag är arbetslös

Mina styrkor visade sig bli mina största svagheter. Gick till jobbet - en vanlig morgon - och tårarna började strömma när jag satte foten på kontoret. Det gick inte sluta. Åkte gråtande hem och där kollapsade kroppen... tinnitus, ljuskänslig, ont i lederna, huvudvärk, trasigt minne och en trötthet som var förlamande.

"Kände du inget före?" frågar man mig ibland. Jovisst, förstod jag att jag var i riskzonen. Javisst, var jag orolig över min dåliga sömn, mitt "speedade jag", min glömska, min hjärna som aldrig ville vila, min kropp som kändes som så spänd, min ständiga ilska på allt och alla. Javisst, larmade jag till min chef hur jag hade det, men alla kollegor var ju slitna, det skulle nog ordna sig...

Huvudfrågan: Men hur gör man för att få karusellen att snurra? Hur får man allt att sakta ner? Hur gör man då man har ansvar över en stor verksamhet, där man känner att man behövs -i sin starkaste form.

Efter antal månaders återhämtning valde jag ett annat jobb. Det bästa jag gjort. Jag hade tur som fick ett fint erbjudande om nytt jobb då jag inte var i position att marknadsföra mig själv. För usch så självkänslan svek. Hur orkade andra? Mina kollegor? Varför just jag, gjorde jag nåt fel? Var jag svagare? Tycker andra att jag är svag?

Efteråt, när jag tittar i backspegeln och inser att jag redan tidigt i livet var i farozonen, upplärd att prestera för att duga, omvårdnadsfull och ansvarstagande i relationer och väldigt resultatinriktad och en massa annat som påverkar. Några omvälvande livshändelser var svåra att balansera när man redan har fullt upp att "hålla huvudet över vattenytan". Men trixet då var att vara stark, för det var jag ju "så duktig på"😉. För att vara i en utmattning händer väl bara andra?


Idag är jag lite tacksam över erfarenheten, även om jag vill vara utan den. Jag överlevde! Jag måste nu anpassa mig för att skapa balans mellan prestation och återhämtning, leva med att vissa funktioner inte är som förr. Men jag njuter av små ting mer, som att titta upp i trädgranarna och andas lite djupare. Njuta av min familj. Njuta av att sitta ner på rasten. Jag önskar jag lärt mig tidigare....

På en arbetsplats var vi underbemannade och med en chef som också var pressad. Hon var samtidigt rädd att ta tag i detta. Hon var oförutsägbar kan man också säga. Vi i personalen påtalade den omöjliga arbetsbelastningen gång på gång och till slut kom ett företag för att utreda detta.

Rapporten visade att vi var kraftigt underkännande och med en omöjlig arbetsbelastning. Den visade också att vi saknade rutiner för många saker som skulle ha kunnat minska stress och dubbelarbete. Politikerna kastade rapporten med hänvisning till att den inte svarade på deras frågor.

I samband med detta avled min mamma och min personliga sorg gjorde det svårt att hantera arbetsbördan. Stressen visade sig som att jag hade svårt att stänga av jobbet på fritiden. Jagctappade ord och var konstant trött. Jag var ofta arg och hade svårt att diskutera och rationalisera. Efter tre veckor kom min chef in på mitt kontor och skrek åt mig att jag fick lov att sörja på min fritid. Här skulle jag arbeta.

På min arbetsplats har flera varit utbrända. De har fått bra stöd i början men när de ska komma tillbaka upplever jag att mycket skuld läggs på de som personer. Att de helt enkelt inte ”klarar” jobbet och stressen som man tycker ingår.

Tycker att de läggs mycket fokus på att de ska lära sig hantera arbetsbelastningen och mindre på att arbetsbelastningen faktiskt behöver minska.

Varit utmattad och sjukskriven flera år tidigare, men sedan tio år tillbaka. "Tillbaka"? Nu får jag inte jobba längre än ett halvår eller år på varje ställe eftersom jag fokuserar på att jobba så att det blir bra kvalitet på det jag gör och att jag inte går i väggen igen. Det innebär att jag är lugn, aldrig har en endaste frånvarodag och aldrig blir stressad, men chefer blir missnöjda med minsta nej och med mitt stora lugn och självrespekt, de tror kanske att jag maskar. Måste byta jobb hela tiden... Hållbart? Har aldrig varit så kompetent som nu, men kollegor går på som ekorrar!

Dåligt ledarskap är största orsaek till stress är min erfarenhet. Om arbetsgivaren gör det den är ansvarig för enligt lag dvs "Leda och fördela arbetet" så blir det mindre problem. Ofta slänger man in folk I en organisation utan ledning och utan organisation och tror att saker loser sig självt.

Inte tillräckligt. När personal varnar om stress slås det bort, men är vi som personal tillräckligt tydliga?

Jobbar som forskare vid ett svensk universitet. När man erbjöd mindfulnessövningar gjorde man det med motivation att man då skulle kunna arbeta ännu hårdare. Det finns inget utrymme att ens ta riktig semester. En utbrändhet är för många detsamma som att karriären är över.

Allt detta är egentligen enkelt att lösa, men vill företag det? Man minskar stressen genom mindre arbetsbörda, vilket betyder fler anställda eller acceptera att det tar längre tid att utföra ett arbete. Det känns som att det behövs fler och hårdare arbetsmiljölagar för att det inte ska bli en epidemi av utmattningsproblem.

Det jobbas inte alls med stressfrågor. Istället är det en hög personalomsättning och folk vantrivs och är allmänt vresiga mot varandra. Ett vuxendagis dit man åker för att få lön den 25:e och ”mat på bordet”, och icke minst, detta ständiga längtande till fredag....
De som lever så kommer att ångra sig en dag, om inget annat så på dödsbädden.

Efter stora händelser i mitt liv och stress på jobbet är jag nu sjukskriven för utmattningssyndrom. Sakta, sakta är jag på väg tillbaka, men idag är det ekonomin som stressar mig mest... Efter två månader med del- och heltidssjukskrivning har försäkringskassan fortfarande inte godkänt sjukskrivningen. Har ingen inkomst just nu.. Det om något är stressande som ensamstående och en jul som närmar sig..
Något är väldigt galet när man har kämpat och jobbat hela sitt liv hittills och när man sedan blir sjuk, inte blir betrodd av försäkringskassan. Svår sjukdom som inte syns utanpå, men som gör så fruktansvärt ont inuti... Både kropp och själ påverkas. Självbilden och egenvärdet rasar.

På mitt jobb bryr sig ledningen inte om oss personal. Min arbetsplats består av många med funktionsnedsättning vilket ledningen inte bryr sig om. Många sjuka och stress för de som är kvar och jobbar. Men det är bara att jobba,se glad ut och vara tyst ☹

Om ni bara visste vad läkande det är att läsa om mångas hjärnor som inte funkar normalt efteråt. Minne och kognetiva förmågor spelar en spratt. Ordförrådet ligger på minium. Det värsta är att när man har kommit in i vårdsvängen för utmattning/depression. Försök förklara när hjärnan inte är med dig. Ingen läkare,kurator,psykolog säger något. Bara tittar på en,tyst.

Jobbar som förskollärare i Gbg där vi stora delar av dagen arbetar två vuxna på 18-20 barn. Orimligt och otroligt stressande.

Jag valde att byta reklambranschen Stockholm mot landsbygden på grund av stress. Jag ångrar inte det en sekund! Man blir lurad av att man måste ge 110% alltid och att man ska jobba övertid och nästan vara livegen(samtidigt som jag då är förälder - det går inte ihop!), en kollega till mig fick bannor för hon inte svarade på mail på sin semester och hon varit sjuk ett par gånger och blev därför inte befodrad. Visst lönen i Stockholm är högre än på landet i många fall, men boende, mat, transport och allt annat är dyrare så man tjänar ändå inget på det.
Det är hemskt hur tempot har skruvats upp - det gäller alla yrken i Stockholm. Känner flera i andra branscher som upplever samma sak - alltid tillgänglig och förväntas att alltid prestera på topp och om man är duktig får man bara mer att göra men inget för det - kan man inte prestera 110 så ryker man. Det var massor av unga människor i 20-års åldern som brändes ut på löpande band på företaget där jag jobbade. Det var förskräckligt att se. Tyvärr tror jag inte de har något intresse i att se till att sin personal mår bra - utan tar hellre in nya hungriga människor som de kan bränna ut. Att vara tillgänglig konstant är farligt - man måste få vara fri på helger och kvällar och inte förväntas att alltid jobba över. Det är inte normalt. Det är inte bra - ingen klarar av att jobba så i längre perioder utan att bli utbränd. Det måste ske en förändring hur man ser på arbetslivet kontra fritid.

Det vore en sak om folk bara blev sjukskrivna på verkligt stressiga arbeten som inom sjukvården och skola. Men det är samma sak på IT-företag och myndigheter där man har förmånliga avtal, friskvård och flextid. Folk mår dåligt privat och skyller på arbetet.

Värst är släkt och vänner som tycker att man är " lat och tråkig". Tusen år som undersköterska ensam med fem barn och utan någon som vill hjälpa. Man kommer aldrig tillbaka. Mycket är borta. Trygghet, glädje, ordentligt tal, lokalsinne.

Vill bara skriva att jag tycker M's inlägg nedan är så himla bra. Riktigt fint skrivet. Angående tillgänglig 110%.

Utmattning är inte enbart jobbrelaterat. Har blivit utmattad av felhantering i vården samt i en hemsitustion jag inte kan påverka. Har efter femton års kamp hel sjukersättning. Ingen i vården bryr sig. Är utbildad jurist

Arbetar man inom stat landsting eller kommun är man utbytbar. Fast alla arbeten där är samhällsbärande och ingen klarar sej utan dem är de underbetalda och människotnyttjande. På sophögen med den som är slut och in med nästa.

Jag jobbade i en kranskommun till Stockholm. Överbelastad i flera års tid utan att någon nyanställning fanns i sikte. Jag började få ont i bröstet och högt blodtryck. Mådde allmänt skit och var alltid irriterad. Min räddning var att byta jobb och flytta. Jag flyttade till en mindre stad i Sverige, samma typ av tjänst. Här tjänar jag till och med mer, mår bättre och trivs på jobbet. Tempot i storstäderna idag är inte sunda. Även om man är duktig på det man gör så krävs det alltid ännu mer.

Det är svårt att säga NEJ. För mig fungerar det bättre om jag lägger till ett "tack" efteråt. Nej tack! Som hjälp har jag den fina o luriga texten "..acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att.." ta hand om mig själv. Jag har övat länge.

My economic job is really appreciated for me. I can count with very enthusiasm and mindfully. I can count all economic practically and theoretically. I get really great opportunity and great help.

Det finns inga sanktions möjligheter mot arbetsgivare som inte tar sitt Arbetsmiljöansvar. (AFS 2015 :4) "Arbetsmiljölagstiftningens ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall och reglerar inte frågor om kompensation och skuld (§14).Arbetsmiljölagstiftningen är ofullständig.

Vi jobbar mycket med friskvård och medinflytande. Friskvården består i massage, kiropraktorbesök eller liknande på företagets beskostnad. Vi arbetar en dag i veckan hemifrån där vi kan lägga hur mycket tid på träning vi vill. Vi har motiverande resor till annat land minst en gång per år. Detta gör vi i en bransch där ca 10 % Har utmattningssymtom, dock inte vi hittills.

Hej!
Känner igen mig så väl i Saras berättelse om att nästan önska bli påkörd eller åka av vägen och bara få äntligen vila på sjukan.
Förstod och förstår att det är en riktigt osund tanke och varning.
Upplever att i stora (som små?) företag känner man till om stressrelaterad ohälsa men ledningsgrupper/chefer saknar vilja, kunskap och tålamod att ändra på sitt synsätt hur en bra arbetande kollega ska vara. De verkar förstå men gör det ändå inte.
Det tuffaste för mig som är och har tidigare varit i Saras sits, är att sjukdomen inte syns. Eller jo, man ser härjad, jäktad och stressad ut och det skickar negativa signaler som folk drar sig undan från. Upplever budskapet från rehab-kurser och arbetsplats är att du får både fejka att du "mår bra" och samtidigt vara ärlig mot sig själv och omgivningen och säga som det är.
Och få orkar lyssna.
Så man stänger sig i sin mentala bubbla och försöker härda ut.
Sjukt.

Detta är viktigt för samhället. Själv fick jag förvånade miner, sneda blickar och frågor när jag sa att 1. jag vill ha en separat arbetstelefon så att jag kan stänga av den. 2. Inte kommer vara tillgänglig på eftermiddagarna efter kl 17 och inte på helger samt semester. Då sågs en som illojal och lat. Bara det säger ju en del om en del företagsklimat.

Jag älskar stress! Jag älskar press 24-7! Skulle behöva 10tim till på dygnet bara. Man måste ju tyvärr sova och äta någon gång!
Jag älskar mitt och mina kollegor/chefer!
Jag förstår inte vad problemet är hos folk? Tror att det beror på att man inte trivs på sitt arbete som man "går in i väggen"..... Mitt arbete är min hobby!

//John

Håller verkligen med Hanna, utbrändhet skaffar man sig i arbetslivet, men efter trauma vård som är förstklassig så möts man av obefintlig rehab vård - som i mitt fall lett till 3 hjärtinfarkter samt 4 stroke.. man får utmärkt ny trauma vård för som vanligt lite sedan kastas in i en ny rundgång.. saknar man egen förmåga eller nära familj som står upp för en så är man körd, lättare för byråkraterna att fortsätta titta åt ett annat håll en att försöka följa lagstiftarens intentioner med rättigheter och istället skaffa myndigheten jurister och sk förtroende läkare som aldrig träffar en men sätter behandlande läkare åt sidan, även om de är ledande inom sina proffesitioner inom sjukvården , snacka om grogrund för att bli ännu mer utbränd en vad arbetslivet kunde ge en..

Jag valde bort mitt IT-jobb storstan för landet på grund av stress och övertid och orimliga krav. Jag mår bättre här - tvingas inte till övertid på samma vis - har mer tid, bättre boende och en arbetsplats som är förstående för att har ett privatliv. Jag jobbar dessutom inom samma bransch. Storstan lurar en och det är ohälsosamt klimat på så många nivåer. Det känns mer som en hägring.

Jag gick in i den berömda väggen kring 2000. Återhämtade mig och avslutade min doktorsavhandling. Blev mobbad av mina arbetskamrater och av den nya ledningen som jag varit chef för. Bytte till en annan högskola där jag gick in i väggen på nytt fem år senare. Orimlig arbetsbelastning och dåligt ledarskap var orsaken. Efter sex månaders rehabilitering återkom jag mitt arbete som universitetslektor. Sade upp mig och bytte till en annan högskola där jag lovades bättre och mer kvalificerade arbetsuppgifter. Dessa löften infriades aldrig, tvärtom. Konstant underbemanning och dåligt ledarskap som varken lyssnade på medarbetare eller inhyrda konsulter. Jag började tappa orientering - vågade inte gå och handla i andra affärer än den där jag visste i vilken ordning matvarorna finns. Ibland var jag tvungen att vända bilen hem eftersom jag inte kom ihåg vart jag var på väg eller varför. Höll mina föreläsningar med stöd av gamla föreläsningsmanus. Räddningen blev deltidspension - annars skulle jag inte ha överlevt till idag. Min dyrköpta erfarenhet av svenska universitet och högskolor: jag var inte ensam - många har gått igenom utmattningssyndrom och alla har inte klarat av det, utan...

Hej John
Har haft ett antal kollegor som varit som Du men plötsligt händer det...
Balans är viktigt.

Jobbar man hemtjänsten i kommunen så kan man inte säga att någon jobbar mot stress. Snarare att man gör det sämre med varje beslut som fattas.
Nästan alla är på väg mot utbrändhet men ingen verkar bry sig.
Jag, liksom de flesta av oss, söker annat jobb. Det är den enda sättet jag har kvar för att motverka stress...

En viktig insikt många behöver, är att man har en relation med sin närmaste chef, kollegor och själva arbetsplatsen. Precis som i alla relationer har man själv ett ansvar. Precis som i alla relationer måste man välja. Stanna kvar, förändra eller gå.

Jag är inne på min fjärde månad sjukskriven med utmattningssyndrom. Jag är också journalist. Innan barnen kunde jag jobba nästan hur mycket som helst. Så länge mina texter blev exakt som jag ville ha dem spelade det ingen roll hur tiden gick och hur många gånger jag skrev om. Övertid var ett dåligt skämt. Efter det första barnet för fyra år sedan började det knaka. Efter det andra barnet för två år sedan tappade jag farten och för drygt tre månader sedan kom jag inte upp ur sängen. Det tog tvärstopp. Jag sov nästan dygnet runt i två veckor. Fullkomligt bisarrt. Nu har sjukskrivningen börjat bli vardag. Jag har i princip noll vilja, kraft, mod. Att ringa ett viktigt telefonsamtal måste jag planera dagar i förväg. Att skriva det här är med råge dagens stora projekt. Och i den andra änden knackar försäkringskassan på axeln och vill att jag ska börja jobba 25 procent igen. Att vara utbränd suger.
Jag gick in i föräldraskapet med samma ambition som jag gick in i min fasta anställning som journalist. Facit är väl att gör man så blir det mest sopor kvar av skallen.

Hej. Jag har en genetisk sårbarhet pga psykisk ohälsa. Med svår ångest, panikattacker och depressioner. Utvecklades efter jag va 25 år. Vi har allt från bipolära till deprimerade i min släkt. Första gången fick jag diagnos va posttraumatisk stresssymptom pga en familjemedlems pkltsliga självmord. Fick zoloft och terapi, blev fort bättre. Visste inget om psykisk ohälsa då. Sedan fick jag utmattningsdepression. HEMSK upplevelse. Kunde varken höra några ljud el se på TV utan att kroppen skakade av adrenalin. Kräktes och svettades. Fick mediciner efter 1 års tjat. Va helvetet på jorden. Medicinerna funkade i början sedan fick jag samma symptom fast mildare, men det va ohållbart. Nu några år senare med massa återkommande depressioner har jag bytt mediciner från citalopram till Duloxetin. På första gången på 17 år börjar jag bli "normal". Nu tränar jag regelbundet, äter hälsosamt och intar INGEN alkohol då det kan trigga igång skov.Mediterar varje dag. Jag kommer ALDRIG bli helt återställd men jobbar 80% och får gå på mediciner livet ut. Ha regelbundna läkarkontakter. Finns ingen garanti att kan hålla livet ut måste ev byta mediciner igen. Har nu extremt mycket kunskap om psykisk ohälsa, hjärnan osv. Å är öppen om det pga krossa okunskapen. Vården är sådär du måste ha kunskap om psykisk ohälsa för att hitta rätt. Vara tjatig och jobbig för att få rätt vård. Det är inte lätt om en har ett skov. Du är ju helt oförmögen att ens ta dig upp ur sängen. Men har även lärt mig att njuta i nuet mindfulness. Leva här och nu. All lycka, kraft och kärlek till alla drabbade.

Känns definitivt igen men i mitt fall var det inte arbetet som fick det att haverera utan privatlivet, med en dotter med svårigheter och en fullständigt oförstående omgivning i form av BUP, BVC, psykologer, utredare, förskola med mera. Fyra år fick jag kämpa och slåss för min dotter innan vi äntligen fick rätt diagnoser på pappret och nu fortsätter kampen därifrån, men det har haft sitt pris. Jag orkar knappt jobba deltid ens som det är just nu. Önskar ingen att behöva gå igenom detta.

På apoteken slits personalen ut. Orimligt hög arbetsbelastning och höga krav på att prestera, alltid vara tillgänglig och "att ställa upp". Personalen sjukanmäler sig titt som tätt för minsta lilla pga situationen. Jag själv är en högpresterande person som just nu är i chock över att jag är sjukskriven pga utmattningssymptom. Läget är inte hållbart i den svenska arbetsmarknaden. Jag är förvånad över att så många jag träffar har varit med om samma problem.

Varför tror de flesta att det är arbetet som bränner ut dig. I mitt fall var det kronisk smärta efter 3 bilolyckor. Jag är inte orsak till någon av dem, viktigt för mig att påpeka. Smärta 24/7 i snart 25 år. Lika lång tid har jag kämpat med mitt försäkringsbolag som inte tror mig, sjukvården som inte vet vad de ska göra. Till sist blev jag sjukpensionär på heltid; kroppen fick ta time- out. Det tog tre år att komma ikapp mig själ. Sedan började jag må dåligt igen. Då förstod jag inte vad det berodde på men nu har jag förstått det: bored-out. Jag var uttråkad av att gå hemma: ingen vuxenkontakt, ingen bra ekonomi, brist på sysselsättning, motarbetades av försäkringskassan, självkänslan dök - det fanns ingen anledning att leva längre ...
Jag bestämde mig för att arbeta 50 % trots att kroppen inte klarar det men jag har ett värde nu: jag är behövd, jag gör skillnad för andra, jag får en dräglig inkomst, jag har underbara kollegor och älskar mitt arbete. Jag var och är fortfarande lärare men är tydlig med var mina gränser går. All energi går till mitt arbete, min fritid existerar inte men det är mitt val och det gör mig lycklig.

There is a lot of mystery in Stress. Stress is 2 types. 1 is the stress they have brought, for their benefit and the profit.Such stress is just about "what is the benefit of coming". It's their talent.
2 Uncalled and restricted Stress - This is a solution. Helping the doctor and helping the medicine.
So think and learn about the stress. But do not run fast.
I went to a doctor from a type of stress. Tell them everything, tell them, and get medicine. Now I have much confidence in it. Really , i could not learn, could not focus, could not concentrate, etc, i had so many problems like in whole body.

Jag jobbar i en stor företag på landsbyggden. Det är min tredje jobb under de senaste fem år. I mitt första jobb - stor internationell koncern, efter tre år av hård arbete som konsult blivit jag uppsagt på grund av omstrukturering. Det var chock. Väntade barn med min sambo och vi hade ett husköp på gång. Panikkänsla dominerade livet då. Som tur fick jag ett nytt jobb direkt. Behövdes inte ens registrera mig i AF. Jobbet var lugnare, kunde införa mina ideer, kollegor var toppen, jag kunde varva ner lite. Efter ett år det nya arbetsgivare lagt verksamheten och flyttat fabriken till andra del av Sverige så att det blir mer vinst i framtiden... Chock och panik igen. Stor drama bland kollegor, stor drama på hemmaplan. Igen fick jag ett nytt jobb på en gång. Nu blir det ännu större bolag i väldigt hård bransch. Huset är klar, barnet växer fort. Men jag har inte tid för att leva. Har lång sträck att pendla till jobbet, reser ganska ofta i själva jobbet, har enormt mycket arbetsuppgifter och stort ansvar. Det är jättesvårt att locka extra resurser till avdelningen jag jobbar i eller hitta sådana med rätt kompetens. Jag är helt utmattat varje kväll när jag kommer hem. Anstränger mig för att bli superpappa varje dag under dessa två timmar vi har tillsammans innan min lilla mirakel sömnar i lugn och rö i sitt rum. Hon får inte märka att pappa är helt slut inuti. Orkar inte ens åka på Jul till syskon och föräldrar men jag ska göra det för att visa att jag mår bra. För vår omvärld, grannar, bekanta tittar ner på loosers. Och jag känner mig som looser för jag orkar inte samt offrar min hälsa och mitt privatliv för att nån annan kan tjäna jättepengar och kräva mer och mer från mig, exploatera mig och mina kollegor. Eller för att banken får räntan för ett hus jag ville ha för min lilla familj. Det var inga stora drömmar - ett litet hus, en bil, semester en gång per året - basic som förr i tiden kan man tänka. Men priset är högt. Jag är inte ens 40, och om jag funderar om pension som 70-åring då blir jag full av skratt. Kroppen orkar inte det. Det vet jag redan idag.

Hej! Min erfarenhet är den att självkänslan spelar en stor roll i att sådant här händer. Mitt tips är att börja titta på den. Då blir man tvingad att gå inåt. Hoppas det löser sig!

Just nu mår jag bra. Jag har lärt mig kroppens signaler så jag kan undvika att få problem, men det tråkiga är att man inte har så mycket hjälp av samhället, utan är beroende av en välvillig arbetsgivare, och det är inte säkert att alla har det.

Hur kommer det sig att folk i andra länder tycks inte få utmattningssyndrom lika mycket som svenskar? själv trivs jag på jobbet men ser till att vila ordentligt emellanåt.

Gick in i väggen för lite mer än ett år sen. Var en blandning av orsaker, men den största var jobbet. Jag doktorerar och fick dra hela projektet själv utan hjälp från handledare. Kanske låter ganska enkelt, men pressen att planera, utföra experiment, tolka data, skriva en avhandling samt skriva och publicera flera artiklar på fyra år med, oftast, en för liten budget är inte helt enkelt. Sen interna konflikter mellan handledare och även inom kontoret gjorde inte livet enklare. Hade en chef som var helt oförstående inför min sjukdom.
Nu är jag på bättringsvägen och träffar läkare, psykolog och sjukgymnast regelbundet. Har tvingats till att ha fast rutiner för att vardagen ska fungera, klarar inte av att ställas inför nya uppgifter som kommer plötsligt, allt måste förberedas och långsamt fasas in. Sjukdomen är oerhört frustrerande men också väldigt lärorik.

Efter två år på jobbet fick vi en ny chef, kolleger blev uppsagda och han anställde nya som han trivdes bättre med. Mina arbetsuppgifter delades ut till andra, utan att jag blev tillfrågad. Sista året blev jag utfryst och tillslut sa han upp mig pga arbetsbrist. Nio månader efter att jag slutat fick jag äntligen ut min slutlön och kunde avsluta det kapitlet i mitt liv, trodde jag. I sökan efter nytt jobb, blir man hela tiden påmind om sitt förflutna och efter ett år drog jag själv slutsatsen att jag led av utmattning. Försökte få tid hos vården, men icke om man inte var akut sjuk hade de tider. Till slut fick jag hjälp, av Arbetsförmedlingen av alla! Genom föreläsningar om livsstil och stress, dagliga rutiner har nu 13 av de kilo som jag drog på mig alla år jag inte kunde sova, runnit av mig utan att jag märkt det och jag mår mycket bättre nu än vad jag gjort på 7 år. Mitt råd är att läs på vad som händer i kroppen, förstå, och tryck inte in mer saker på de timmar du har, du måste även ta bort saker, du kan inte hinna med allt. Det enda som betyder något är dina nära och kära och den tid du har med dem!

På mitt jobb finns det otroligt mycket fokus på hälsa, men inte just stress. Klarar man inte av ett jobb går man därifrån, alla människor pallar inte alla yrken.

I Japan jobbar man betydligt hårdare än i Sverige, men de har inga stora problem med utmattning. Min poäng är att det inte bara är arbetsplatsen som har betydelse, utan även den egna inställningen och mentaliteten. Har man lätt att tycka synd om sig själv mår man sämre och orkar mindre.

@John: Just så tänkte jag också. Och så plötsligt tog det tvärstopp. Jag älskar fortfarande mina kollegor och chefer.

I dagens Sverige fokuseras det mycket individen. Vi ska vara visa oss välutbildade, anställningsbara, friska, starkt engagerade och mot nya mål hela tiden. Allt annat har på något vis blivit en svaghet. En HR-handläggare informerade mig att människor idag söker sig inte till en arbetsplats, de söker sig ifrån. En grov förenkling kanske, men det ställer ändå frågan om det finns några bra arbetsplatser idag.

Jag blev sjukskriven i början av året av utmattningsdepression. För mig är det en blandning av ensamstående förälder på heltid sen dottern var 6 månader, ett jobb i hemtjänsten där jag slitit ut mig totalt och ingen tid till återhämtning. Jag är på gång och jobbar 25%.det har jag gjort i två månader nu. Jag mår inte bra på jobbet då jag kommer dit och det finns ingen tydlig plan på vad jag ska göra. I början var jag lovad att sköta planering. Det togs bort för tre veckor sedan av okänd anledning. Jag har mått sämre på jobbet nu då jag kommer dit och de säger jaha vad ska vi hitta på åt dig idag då.
Det är inte hållbart. En dag fick jag sitta och skriva julkort i två timmar. Det finns ingen tydlig plan och det gör mig mer stressad.
Jag är mörkrädd hur kommunhälsan hanterat det här. Hur min chef hanterat det här. Kommunhälsan har inga resurser att sjukskriva. Min läkare på vårdcentralen sliter sig i håret och har inte blivit inbjuden till möten med kommunhälsan. Hon som har ansvaret för min sjukskrivning. Jag blir knappast bättre.

Det är viktigt att se utmattning som en sjukdom som kan drabba alla. Personligheten spelar roll men all har en ”brytpunkt” när kroppen inte tål mera stress.

Fick en bra uppskattning för mina resultat som projektledare på företaget och mina projektmedlemmar. Men företaget skulle flytta en del av verksamheten till entreprenad. En tid av osäkerhet, oro och möjligheter. Efter övertagandet och flytt till entreprenören blev det en tid full med onödig stress pga meningsskiljaktigheter mellan dessa företag som inte bara jag råkade ut för. En dag ville inte hjärnan längre vara med. Huvudvärk, långsam försvinnande syn och illamåendet gjorde att jag fick åka till akuten där läget snabbt förvärrades. Symptomen som liknande stroke gjorde att jag blev inlagd och undersökt i några dagar. Resultatet blev diagnosen utmattningssyndrom. Jag hade sedan turen att få en bra läkare inom företagshälsovården och en bra psykolog med specialistkompetens inom stresshantering.
Jag försökte sedan kommer tillbaka stegvis till full tid vilket dock resulterade i ett bakslag. Läkaren, psykologen och jag kom fram till att gränsen gick vid 75% av arbetstiden. Det blev utförsåkning hos Försäkringskassan och en förhandling mellan företaget och mina fackrepresentanter med resultatet att jag blev uppsagd enligt en överenskommelse.
Hjälpen jag fick av min läkare och min psykolog gjorde att jag nu fick förmågan att fokusera på min familj och mig själv. Har även turen att gå i pension i en snar framtid.

Jag vill gärna kommentera det "Japankorre" skriver. Det finns alltid de som vill lägga skulden på den som drabbas. Det är både okänsligt och ovetenskapligt. Min erfarenhet är att det inte är de som "tycker synd om sig själva" som drabbas. Tvärtom är det ofta entusiasterna som jobbar halvt ihjäl sig.
Hur ser livet ut i Japan för övrigt? Hur ser familjelivet ut? Självmordsstatistiken? Det är vanskligt att jämföra rakt av mellan två länder i olika världsdelar med olika samhällsklimat och kulturer.

Har man en kronisk sjukdom och är känslig för stress så är man körd och dömd till evigt utanförskap i Sverige. Det räcker liksom att man har en lucka i sitt CV eller vad för liten skitgrej som helst så är man totalt utanför och får aldrig komma in i värmen igen. Man får sitta utanför och skylla sig själv, kanske läsa nån artikel om hur lika värda vi alla är.

Jag gick i väggen första gången år 2000. Min erfarenhet efter en andra smäll år 2012 är att det sällan bara är jobbet eller privatlivet, utan en kombination av hela tillvaron som är orsaken. Och den egna självkänslan spelar en oerhört stor roll för utvecklingen. Det handlar om värderingar, respekt och gränssättning. Om jag inte respekterar mina egna gränser, så hur ska andra kunna göra det? Om jag tillåter mig att bli utnyttjad för olika uppgifter, hur ska andra då kunna veta att de inte får utnyttja mig när jag inte säger ifrån? Vad är viktigt för mig? Är det viktigast att vara andra till lags eller att jag mår så bra att jag med glädje orkar ge av mig själv till andra?
En tuff situation med sjukdom i familjen kombinerat med en nära nog kaotisk situation på jobbet år 2000, med högar av arbete som inte hanns med, och en i stora stycken fullständigt oförstående chef, gjorde naturligtvis sitt till och påskyndade inte tillfrisknandet. Det tog fyra år att komma tillbaka på heltid.
2012 var det dags igen. Nu med tillspetsad situation privat men med ett annat jobb och en underbar chef som såg mig och gjorde allt för att hjälpa. Men för att bli frisk krävdes det att jag bytte miljö och gav mig TID att LÄKA! Jag sa så småningom upp mig för att leva ett annat liv, i ett annat tempo. Jag har märken inombords för livet och jag kommer aldrig att bli den jag en gång varit. Allt jag gått igenom har satt sina spår, men jag har också fått en helt ny inre styrka, något jag inte kunnat åstadkomma själv. En styrka jag fått för att jag gett upp planerna på att i egen kraft försöka klara av allt. Nu lägger jag varje jag i Jesu Kristi händer och VET att Han hjälper mig. Jag är FRI att äntligen LEVA!

@Japankorre: Jag har en japansk kompis som kom till Sverige. Under hennes tid i den Japanska "jobba hårdt" kulturen kom hon väldigt nära att begå självmord. Och det är tyvärr inte helt ovanligt heller.
Vi är alla människor.

Kommentar till signaturen Japankorren.
I Japan dör folk på grund av att de har arbetat för mycket. Du har uppenbarligen inte hört talas Karoshi!

Japankorre: Du har inte hört talas om Karoshi? De arbetsrelaterade dödsfallen som stigit skyhögt i Japan under 2000-talet? Det är stora antal japaner som dör i hjärtsjukdom kopplat till överansträngning men även självmord på grund av arbetsrelaterad stress. Den japanska staten vill dessutom inte erkänna att det är ett problem. Att sprida villfarelser som dina där man viftar bort stora samhällsproblem hjälper ingen.

Är 36 år och aldrig varit fast anställd.
Det maler i själen av otrygghet och ovisshet. Det enda som står till buds är tillsvidare anställning eller projektanställning. Det ger sämre pensionsvillkor och dålig självkänsla. Har högskoleutbildning på fem år men det är som om arbetsplatserna man kommer till har övertaget då arbetslösa är fler än arbetsgivare. Har haft ca 15 olika yrken/arbetsplatser sedan jag gick i gymnasiet. Är det en hållbar framtid för dagens unga?
Ibland har jag undrat om det berott på min utomeuropeiska bakgrund. Trots att det finns flera fördelar med min mångspråkighet.
Går man arbetslös är man en belastning för systemet, tar man ett jobb har man berövat någon annans.
Det finns konstiga fördomar och en viss avundsjuka som inte vill släppa fram en om man visar framfötterna.
Som en vän sa en gång "Du kommer bli hatad om du gör för lite och du blir hatad om du gör för mycket. Var lagom."
Har fortfarande inte lärt mig hur man kan bli lagom.
Kanske därför jag fortfarande saknar fast tjänst?

Tycker det är lite märkligt att de flesta anser att all stress kommer genom jobbet. För mig kommer merparten 70-80%?) från familjelivet, både krav och förväntningar på mig själv och de som ställs i fämilje relationerna. Är jag helt ensam om det?

Jag vill hävda att grundorsaken till utbrändhet inte har något allas att göra med arbetet - inte för någon. Visst påverkar yrke, arbetssituation och privatliv vår förmåga att hantera symtomen men dess orsak står alltid att finna i det ”bagage” vi bär med oss från uppväxten och/eller traumatiska erfarenheter som inte blivit bearbetade och fått komma upp till ytan. Att koppla utbrändhet till arbetet blir för mig därför helt irrelevant eftersom det inte svarar på frågan VARFÖR. Mina slutsatser drar jag utifrån egna erfarenheter för 10 år sedan då gick gick i ”väggen” efter flera år av dålig nattsömn. Jag ”bearbetar” fortfarande mina känslor från den resan och är inte klar med analysen av grundorsakerna trots att jag sedan länge är friskförklarad och jobbar heltid. Men jag vet såpass mycket att jobbet inte hade något med det att göra.

Känner igen det som Nina skriver om att aldrig bli fast anställd. Jag är dock svensk man, men ändå. Man läser ofta i media om hur låg arbetslösheten är men frågan är hur många som faktiskt är fast anställda och kan försörja sig ordentligt? Känner massor som är i otrygga anställningar trots utbildningar och annat. Sverige dras sönder i två grupper, de som har det bra ekonomiskt med fast anställning och de som har det dåligt med otrygga anställningar. Båda dessa grupper lider dock av samma sak: stress. Och då har vi inte ens nämnt pensionerna, där är folk också rökta och vet det.

Fick diagnosen utmattningssyndrom för drygt två år sedan. Som ofta en kombination av privatlivet, jobbet och ens egna drivkrafter. Känner igen mig i beskrivningen av hjärna som slutar att fungera. Var tvungen att skriva upp på en lapp när jag bara skulle handla t ex mjölk och bröd. Annars hade jag glömt. Stod inte ut med ljud och människor. Telefonsignaler var ett tortyrinstrument. Gick långa promenader dagligen under sjukskrivningen vilket bidrog till att jag kom tillbaka efter ett halvår på nytt jobb, nyskild och vaksam på mina personlighetsdrag som driver stress, t ex att aldrig vara helt nöjd med egna prestationer. Mår bra men ärren finns kvar. Är inte lika stresstålig längre.

Nej PB, du är inte ensam. Ditt inlägg är exakt som jag också känner det. Arbetet är tvärtom ett litet andningshål från allt annat runt omkring. Man måste tänka på annat, (iaf om man jobbar med människor) men rädslan av att det 'brakar' på jobbet är enorm.
Hur kommer man ur det innan man kollapsar?
LK

Tror att förtroende för chefer och en företagskultur där man ska kunna flagga för psykisk ohälsa är det viktigaste!

Jag är sjukskriven på 50% pga utmattningssyndrom. Studerade i två år och gav 120% på allt och gav mig aldrig tid till återhämtning – då det inte var skoluppgifter så sysselsatte jag mig med annat jobb som att hjälpa andra med mediaproduktion. Kände mig redan första terminen uppjagad pga stress och i slutet av andra terminen första året var jag med om en traumatisk händelse som fick batterierna att ladda ur fullständigt. Kom i chock och kände mig sjuk, som i svår influensa. Efter några dagar var jag tillbaka lite mer på banan och fortsatte med utbildningen de veckor som återstod innan sommaruppehåll. Under sommaren var jag ledig under 13 veckor, men man kan inte kalla det ledighet då jag var sjuk i flera omgångar med förkylning. När jag inte var sjuk så jobbade jag med ett projekt som varande kanske två veckor och så flyttade jag. När det plötsligt var augusti och studierna skulle dra igång igen så insåg jag att jag inte var det minsta utvilad. Men som jag gjort så många gånger tidigare pressade jag mig själv och i somras tog jag examen. I våras, typ i april, drabbades jag av yrsel och sedan dess har jag haft det till och från i olika grader, allt från lätt diffust till väldigt påtagligt. När det varit som värst har jag känt mig så svag att jag hållit mig hemma, ofta i soffan. Gick hela sommaren med orostankar kring om jag kommer klara av att jobba 100% till hösten, då jag blev erbjuden ett jobb. Sedan våren jagade jag även vården för att få en samtalskontakt som kunde hjälpa mig med mitt trauma.

Jobbade första veckan 100% och det funkade inte. Yrseln blev värre än någonsin. Blev sjukskriven på 50% ocv yrseln släppt direkt – det jag haft sedan i april bara försvann. Det var så befriande. Men tyvärr kommer yrseln tillbaka om jag har det för stressigt. Har även lätt att få spänningshuvudvärk och när den ökar i styrka så kommer yrseln ofta tillbaka. Det är ofta en lätt snurrande eller ostabil känsla. Och det följs av en djup trötthet och orkeslöshet. Nu har jag samtalskontakt och har gått stresshanteringskurs. Gör mindfulness, yoga och annan rörlighet.

Min fråga till er är om ni känt av yrsel pga utmattningssyndrom. Och om ni funnit någon lösning eller lindring. Även om någon fått väldigt ökad törst. Jag har likt många här försämrat minne, trötthet, otroligt kort stubin, låg stresstålighet etc. Allt förvärras om jag blir mer belastad än vad jag klarar av, därför är planering jätteviktig och 50% får rulla på tills dess jag är redo för nästa steg. Jag behöver all resterande tid till återhämtning och mottager gärna tips på vad man kan göra för att släppa allt och koppla av när man är hemma. Jag är i grunden väldigt aktiv och gärna uppe i varv, så att bara vara är en stor utmaning för mig.

Jag sluyde mitt arbete när jag en lång tid var överbelastad av arbete. Min kollega var delvis frånvarande och ingen ersättare i skolans värld så jag fick även hennes arbete. När annan person frågade chefen om hur det fungerade så svarade han att jag klarade det , utan att han frågade mej. Jag hade påpekat det sedan länge att det inte fungerade. Chefen visste det men ignorerade det. Istället för att sjukskriva mej så sade jag upp mej. Mår mycket bättre nu men det tar tid. Tyvärr var inte heller facket ett stöd. De kunde inte förändra något.

Om vi betänker att ett dygn är 24 timmar, som då ska fyllas med 8 timmar arbetsdag (standard för dem som inte är skiftarbetare), mellan 30 min-1 tim lunch, pendling till jobbet på runt 1 timme (som många har idag) så är vi borta från hemmet ca10,5-11timmar, lägg därtill att vi ska sova på 8 timmar (för de med god nattsömn). Då är det inte mycket tid kvar på dygnet för att hinna med grunduppgifter i hemmet eller för återhämtning. Det framkommer kanske extra tydligt för de som har familj. Att gå ned i arbetstid är inte alltid ett alternativ (om man inte har föräldrapenning eller studerar) eftersom arbetsgivare ofta inte godkänner det av olika skäl. Kanske läge för en ny arbetstidsreform?

En orsak till stress på arbetsplatsen är enligt min erfarenhet ledningens bristande intresse att behålla kompetent personal. Inom Landstinget (vården, Sthlm) har man (enligt min erfarenhet) som utgångspunkt att ”passar det inte så är det bara att gå”.
Ett ex, en specialistsjuksköterska som jobbat i många år får veta att hon har 5000 kr mindre i lön än en nyanställd grundutbildad sjuksköterska. Hon går till sin chef för att löneförhandla men möts med kalla handen - det blir ingen löneförhandling. Hon säger upp sig och får nytt bättre betalt jobb i den privata sektorn.
Kvar finns ett fåtal vana sjuksköterskor som ändå trivs bra och så gärna vill stanna - så man ”härdar ut”. Dock belastas de med allt fler uppgifter eftersom den vana personalstyrkan minskar och allt eftersom ersätts med ny helt ovan personal (ofta bemanning) som måste handledas och läras upp (av de få kvarvarande redan överbelastade).
Alla dessa extra uppgifter leder till stress och risken att drabbas av utmattning är uppenbar. Mönstret är tydligt och känt, men ingen tar det på allvar, chefer och politiker allra minst.
En som är inne i ”gamet”

Ja. Vad ska man säga - vi jobbar ihjäl oss. Dignar under en enorm arbetsbelastning. Råkar man bli sjuk, kommer man sedan till ett berg av arbete, en sprängfull inbox på 1000 mail på 1 1/2 vecka.
Hälsningar fr Sveriges minst omtyckta myndighet.

Oj vad jag känner igen symptomen, det värsta är att känna att man är sämst av alla på arbetsplatsen. Jag valde som tur är att fråga min arbetsgivare om jag inte kunde få bli bortrationaliserad vid den senaste effektiviseringsrundan. Nu i efterhand fattar jag att det var min räddning från att bli helt söndermald.

Kära Å!
Jag gick hårt in i väggen efter fyra år av arbete på plats med många orosmoment och stress som bara kunde lösas av mig. Vi var alltid underbemannade och jag stod ofta helt ensam uppe i att få dagarna att gå runt. Detta var något som kommunicerades uppåt under dessa år, men inom det kommunala och runt människor finns som bekant inga pengar och allt ska sparas på. Jag hade aldrig valet att sakta ned eller få någon återhämtning under arbetstid, det hade kunnat hända olyckor och många saker om inte jag hade varit på tårna hela tiden. Jag älskade mitt jobb men det tog död på mig.

När påsken kom och jag gick på en veckas semester så stängde min kropp och mitt huvud ner. Först förstod jag inte alls vad som hände. Jag klarade ingenting längre och mitt liv blev en mardröm. Jag som alltid hade haft hundra saker gående och älskade ett fartfyllt liv kunde knappt gå på butiken. Var sjukskriven 100% i två månader men sade upp mig eftersom det skapade en enorm stress att bevisa att jag var tillräckligt sjuk inför en oförstående och glömsk läkare. Upplevde att min chef inte heller hade någon större koll på vad utbrändhet innebär.

För ett år sedan flyttade jag ifrån det liv jag älskade i den stad jag älskar för att jag inte längre hade verktygen att hantera mitt liv. Jag behövde bryta helt och har sedan dess levt på sparpengar eftersom jag behövde läka utan stress från arbetsgivare eller AF. Jag behövde rädda mig själv.

Jag blev väldigt känslig för ljud, människor och intryck. Hade inte längre något filter på vad min hjärna avvägde inte var farligt utan allt skapade oro i min kropp. Orkade ingenting varken psykiskt eller fysiskt. Jag tänker på det som att jag blev allergisk mot stress och intryck. Känner igen mig i det du kallar 'yrsel'. Detta är för mig en reaktion på att det blir för mycket runt omkring mig.

Vägen har varit lång och med många svängar fram och tillbaka. Det är svårt att inte pusha för långt och låta sig själv vara. Min yrsel och mina begränsningar har nu efter ett år nästan försvunnit helt och jag känner mig som mig själv igen. Det blev bättre timme för timme, för att sedan inträffa varannan dag, till var tredje, till var fjärde men kom tillbaka med full kraft när jag inte hade vilat ordentligt. Mitt råd till dig är att strunta i all prestige från dig själv och andra och bara låta dig själv få en paus att andas klar luft. Låt det läka ut och stressa inte, det kommer att bli bättre men din kropp och ditt huvud måste lära sig att sortera intrycken igen. LYSSNA PÅ DIN KROPP

Jag kämpar med dig och glöm inte att du inte är ensam

Till signaturen "Å"
Jag känner igen mig på pricken i din beskrivning. Yrsel var även mitt främsta symptom. Lösningen för mig var regelbundna avslappningsövningar. Jag laddade min mp3 spelare med en avslappningsövning från apoteket på ca 15 minuter direkt följd av 30 minuter avslappnande musik. Gjorde denna rutin ca 3 ggr om dagen under ganska lång tid innan yrseln släppte helt. Till slut blev jag så avslappnad att jag gick in i ett meditativt tillstånd vid varje tillfälle jag utförde rutinen. Min läkare menade att yrseln berodde till stor del på muskulära spänningar i framför allt nacken. En teori som verkade stämma, då åtgärden i mitt fall funkade bra. Under samma period valde jag att inte titta på nyheter eller vara frivillig i några sammanhang. För att minska engagemangskvoten som ledde till ökad spänning. Idag känner jag mig själv och ser signalerna i god tid. Om det börjar kännas fel drar jag ner på aktiviteter och kör mina avslappningsövningar. Det har funkat fint så långt.

För mig är det väldigt blandat. Dels är det jobbet där det smyger sig in mer och mer småuppgifter som läggs till. Samtigt har man ingen fastanställning och kravet för att få den verkar ständig förändras. Det andra är familj där man ska hinna med allt i hemmet och försöker inte få något dåligt samvete över att ha för lite tid för barnen. Jag är den som lagar mat t. ex. Det tredje är samhället. Det ställs krav på att vara tillgänglig på sociala medier och ställa upp och att leva jämställt (dvs. jämnt utfall) vilket gör att man mår dåligt jämnt över att inte kunna leva upp till den bilden som målas upp i medierna för att det helt enkelt inte är möjligt ibland. Jag kanske kan tillägga att jag är kille. Det ända som hjälper mot stress är vänner och träning men det finns nästan ingen tid för det.

..forts..
Du behöver inte vara starkast jämt och klara allting - det är okej att säga ifrån och var tydlig med vad du behöver för att få upp din livskvalitet. Vad du presterar på jobbet eller vad du klarar av är inte hela din identitet. Du är fortfarande den du var innan detta hände dig. Kram

Detta är en sjukdom som ger skador på hjärnan och behövs tas på allvar. När du inte orkar är det okej. Det är okej att inte prestera på topp hela tiden. Våga ställ krav på att du ska jobba mindre än 50% om din kropp reagerar på detta sätt.

Jag har jobbat som sjuksköterska i över 12 år blev sjukskriven för ca 2 år fick diagnosen utmattningssyndrom fick genomgå en hel del undersökning fick hjälp från min vårdcentralen mera än arbetsgivare är nu tillbaka i jobbet försöker gå upp sakta men på grund brist av personal inom oss så känner man tyvärr av det men nu får jag bättre hjälp av arbetsgivare.

Hej, jag har blivit misshandlad på arbetet (av en tandläkare) som erkände allt i rätten. Jag fick diagnos PTSD med utmattningssyndrom. Detta hände 2009. Han gick tillbaks till arbetet som vanligt (då chefen ville inte blanda sig i detta fast det hände på arbetet). Så jag bytte arbete flera gånger för jag mådde så dåligt när jag kom hem men skämdes så mycket att vara sjukskriven så jag jobbade heltid och 2016 en dag kom jag inte upp ur sängen. Jag fick inget stöd från arbetsgivarna. Vården är som den är. Det känns helt hopplöst. Hela mitt liv är förstörd då jag verkligen älskade mitt jobb som tandhygienist. Nu sitter jag hemma och försöker överleva dagen. Jag är 33 år och har två barn. Jag har ett arbete ’’på papper’’. Men ingen har ens skickat ett krya på dig kort.