SVT rapporterade · Förlossningsskador – hur borde vården förändras?

Jag fick stora bristningar under min andra förlossning. Barnmorskan tog inte det sfinxgreppet som de gjorde på min första förlossning. Efter den hade jag inga besvär. Däremot fick min nyfödde dotter en blodförgiftning efter 5 dagar och vi blev inlagda...Efter min andra förlossning så blödde jag inte så mkt under två dagar men på 6 e dagen blev jag inlagd för jag hade smärtor i buken. Jag fick ligga på akuten i 7 timmar på en uppsamlingplats utan min nyfödde son på väntan att komma upp på en avdelning. Jag hade fått ngn bakterie vid livmodern och fick ligga där i sex dagar med dropp in an jag fick Komma hem med min son igen. Efter det tog smärtan vid buken slut men jag började blöda igen och nu blödde jag från och till under flera månader. Jag tog kontakt med mvc och fick åka in på ett extra ultra ljud för att se att livmodern var intakt. Sedan hade jag svårt med avföringen i över ett år, kändes som jag skulle gå sönder. Efter denna upplevelse vill jag aldrig föda fler barn även om då jag önskar jag hade fler...jag upplever att man blir inte tagen på allvar vilket jag tycker är beklämmande. Man är i en utsatt position och det är många känslor som snurrar och kroppen har precis genomgått en kraftansträngning utan dess like. Man är i beroendeställning oh litar på att personalen vet bäst och vet. Ilkq diagnoser och symptomer de ska ställa oh leta efter . men istället kände jag mig utlämnad och som en jobbig patiens som klagade för mycket. Förlossningsvården är under all kritik i Sverige.

Vid första förlossningen fick jag en bristning grad 2. Efteråt sved det nåt fruktansvärt när jag skulle kissa och fick höra av barnmorskan att med den sortens skada jag har ska det inte göra ont. Hon bara viftade bort det. Dessutom lossnade ett stygn efter 2 dagar och jag har fortfarande en flik som kan svida och vara ivägen. Det där med att inte bli tagen på allvar verkar vanligt.

Lider än av min förlossnings skada, fast det är 23 år sen jag fick den.
Livet förändrades för mig då för alltid och kan inte knippa eller hålla mig, när ringmuskeln blev trasig för gott. Så jobbigt med alla olyckor som händer hela tiden, när man inte kan hålla sig. Måste alltid veta var det finns toalett är någonstans, man blir isolerad och vill inte gå ut eller träffa folk. Har testat många lösningar men inget fungerar som operationer mm. Skadad finns där och hela tiden. Vet att man hjälp mig men den kan ingen läkare eller expertis hittat någon bra lösning för mig. Det gör mig så ledsen. Att man inte kan hjälpa oss kvinnor efter barnafödandet bättre idag.

Fick total sfinkterruptur grad 4 2016 efter legat under igångsättning i 54h. Fick barn nu igen i april 2018 med kejsarsnitt. En drömförlossning om man jämför. Ångrar inte kejsarsnittet en sekund. Fick dock be om second opinion på annat sjukhus då det första (där jag fick min skada) tyckte att jag nog ändå skulle försöka föda vaginalt igen trotts stort barn igen. På andra sjukhuset var kejsarsnittet en självklarhet pga mina skador.

Födde barn för 3 år sedan, fick en grad två bristning som syddes av barnmorskan på förlossningen. Efteråt hade jag värk i underlivet från och till, kunde ha tyngdkänsla, sökte till flera gynekologer, specialister och sjukgymnaster inriktade på bäckenbotten i Skåne men alla sa att det såg bra ut och man kan inte räkna med att det skall kännas likadant efter en förlossning....alla viftade bort mina besvär och tyckte att allt såg bra ut och de kunde inte se några tecken eller känna något som var fel...jag inbillade mig etc. fick jag höra. Men jag visste att något var fel och hag skickade en egenremiss till Huddinge sjukhus till Gunilla och hennes team. 4 månader senare fick jag tid och det räckte att Gunilla tittade så kunde hon se att allting inte stod rätt till. Inga muskler var ihopsydda i mellangården, för kort mellangård, hade ett jack i inne i slidan där muskler missats att sys. Allting går att åtgärda och väntar nu på operationstid på Huddinge! Synen på kvinnors underliv efter att man har fött barn och vad vi skall acceptera och stå ut med är helt bedrövlig, förlossningsvården måste uppgradera sina kunskaper och inse att vi kvinnor inte kommer eller skall behöva acceptera att inte få sina skador åtgärdade efter en förlossning eller att bli bortviftande när man söker hjälp efteråt. När man sedan läst att 80% av de barnmorskor som skall sy en efter en förlossning är osäkra på hur musklerna skall sitta ihop är ju skrämmande, de är ju som att låta en person som är osäker på knäets anatomi gå in och operera på det trots man inte vet hur allting skall sitta ihop, de skulle aldrig hända men de är okej att det händer när de gäller kvinnors underliv...förlossningsvården, eftervården måste förbättras för vi kvinnor kommer inte acceptera att bli bortviftande av vården längre!

Vi fick barn nyligen och opererades direkt efter förlossning

Säger bara: Finska greppet! Kan inte fatta varför det inte ingår i utbildningen även i Sverige.

Fick en sfinkterruptur på förlossningen i Växjö 2011. Skadan syddes direkt på rummet. Kom en läkare å sydde ihop sfinkterskadan o barnmorskan sydde resten. De använde bara bedövningsspray. I förra veckan fick jag äntligen en remiss till bäckenbottencentrum i Malmö. Då har jag haft ont och knappt kunnat bajsa i 7,5år. Jag har nog blivit undersökt 20ggr av olika läkare. Alla har sagt att det ser sååååå fiiiiint ut. Men efter röntgen för 2v sedan visade det sig att skadorna var väldigt omfattande..

Jag blir så arg och bedrövad att läsa hur kvinnor blir avfärdade av vården. Fick själv en svårare bristning med påverkan på sfinktermuskulaturen vid min första förlossning. Syddes direkt efter förlossning. Skulle få mer information om skadan redan på sjukhuset sades det. Stannade på sjukhushotellet i väntan på denna information. Vilken aldrig kom. Jag blev ombedd att lämna vårdhotellet istället. Var livrädd att de problem att hålla gas och avföring som jag upplevde skulle bli permanenta. Flera månader senare fick jag tid hos en arbetsterapeut. Vet inte hur mycket underlivsanatomi som ingår i deras utbildning. Fick information om hur det skulle knipas bara. Vilken jag redan googlat i förtvivlan förstås.
Nåja, problemen avklingade, men försvann inte helt. Tar jag upp detta med min vårdgivare så får jag höra i likhet med så många andra "Man kan inte räkna med att allt ska vara som innan förlossningen".
Vid min andra graviditet var jag så nervös att jag fick sömnstörning och stresskollaps. Så första månaden som nybliven mamma tillbringades på sjukhus.
Lika glad som jag tidigare var arg och bedrövad blir jag över att dessa frågor nu uppmärksammas och lyfts. Hoppas att eftervården tar ett STORT steg framåt, så ingen i framtiden behöver lida som jag och andra kvinnor gjort.

Efter min andra förlossning fick jag grad 4-5 i förlossningsskador. Tappade 1,8 liter blod. Jag syddes direkt efter i flera timmar kändes det som. Efteråt har jag gjort en operation på kk då jag vid samlag hela tiden sprack i de gamla såren och blödde. Upplever inte att jag fick någon speciell hjälp efteråt eller där de pratade och följde upp hur jag mådde och läkte. Fick söka hjälp själv flera år efteråt.

Fick sfinxer ruptur. Som de först inte uppräckte, sen blev det ned på operation, dåligt sydd och fick ett ”väck” som smärtade och behövde skäras bort. Fortfarande problem

Fick spinkter med mitt första barn för 3 år sedan, Umeå. Opererades direkt efter förlossning men hade kvar problem med avförings och gasläckage. De var duktiga på att fånga upp mig och jag fick träffa specialist. Dock gjorde de ingenting. Jag skulle vara klar med barnafödande innan de skulle åtgärda det. Har nyligen fött mitt andra och sista barn och jag fick ytterligare skada på spinkter så nu återstår det att se hur uppföljningen blir.

Jag genomförde kejsarsnitt eftersom jag hade förlossningsrädsla, operationen gick jätte bra, inga smärtor i operationssåret och vi fick gå hem efter tre dagar. Under dessa dagar blödde jag väldigt mycket, jag behövde assistans på toaletten på grund av det men fick hela tiden höra att det var normalt. När vi kom hem blev jag snabbt sämre, jag blödde otroliga mängder och jag var tvungen att duscha efter varje toalettbesök. Jag blödde igenom skydd, byxor och handduk som jag var tvungen att sitta på för att inte blöda på möblerna. Det var fortfarande normalt enligt alla de vårdkontakter vi tog, tillslut tjatade vi till oss en undersökning. Barnmorskan som undersökte mig sa att: nej men det här ser normalt ut men du kan få träffa en läkare som kommer att säga samma sak. Jag skämdes, skämdes över att jag tjatat till mig en undersökning som vården ansåg att jag inte behövde. Läkaren som undersökte mig kunde snabbt konstatera att jag hade barnsängsfeber, de hade missat en bit av moderkakan under operationen vilket gjorde att jag blödde så mycket som jag gjorde. Jag hade ett koagel lika stor en clementin som jag var tvungen att krysta ut vid undersökningen för att de skulle kunna slutföra den. Jag fick gå hem med medicin och en ny tid för undersökning ett par dagar senare, det visade sig att jag behövde en operation för att rätta till allt. Vid vårdmötet fick jag klart för mig att det skulle vara en vaken operation, en skrapning med lokalbedövning och lustgas för att inte påverka amningen. Operationen som genomfördes var ett övergrepp! Den smärtan jag genomlevde var inte av denna värld, läkaren vägrade avsluta trots att jag bad om det för att vårdköerna var så långa som han så vackert utryckte sig. Jag hade meddelat på undersökningen innan att lokalbedövning tar på mig men först vid bubbel dos, de försäkrade mig om att jag inte skulle oroa mig och lämna sånt till professionen. Jag grät av smärtor vid operationen och kunde inte ligga stilla, vårdpersonal fick hålla fast mig och därför fick jag ingen lustgas förens i slutet av operationen. Jag gick hem med en känsla av skam och oerhörda smärtor. Dagarna gick och jag blev sämre igen, jag fick tjata mig till en ny undersökning som visade att min smärtsamma operation inte lyckats. Denna gång skulle de söva mig men bara för att jag krävde det. När dagen kom för operation nr två träffade jag samma läkare som konstaterat att en ny operation skulle göras, han undrade vad jag gjorde där. Det visade sig att han inte journalfört vårt förra möte. Jag fick operationen tillslut men lever idag av ständiga smärtor som jag sökt vård för flera gånger, men pågrund av läkarnas journalföring om händelseförloppet efter förlossningen får jag idag höra att jag lider av låga buksmärtor och samlagssmärtor på grund av inbillning och förlossningsrädsla. Smärtor jag aldrig tidigare haft. Min rädsla då, som jag sökte vård för innan förlossningen, är alltså svaret på all min smärta i underlivet idag. Detta trots att man hittat blodblåsor, genomfört flertalet smärtsamma gynekologiska undersökningar och oförmågan att skaffa ett syskon. De hittar helt enkelt inga fel och jag får konstant höra att jag får skylla mig själv som valde kejsarsnitt, men vem vet hur det blivit med min hälsa om vården tvingat mig igenom en vaginalförlossning. Värst är skammen, att inte bli betrodd, ilskan över normer kring kvinnors underliv och att vården företräder detta. Vem bestämmer vad som är normalt och vad någon ska leva med?

Dagliga problem efter svår förlossning med sugklocka för 15 år sedan.

Efter en utdragen förlossning som avslutades med tång blev jag sydd i ca 1 timme. Jag kan inte springa eftersom det då känns som jag ska kissa på mig och insidan ska ramla ut. Har valt att inte göra något åt saken eftersom jag inte känner mig trygg med att det skulle bli bra, det kanske till och med blir värre.

På pappret har jag inga förlossningsskador. Men lider, som de flesta andra som fött vaginalt, av urininkontinens. Irriterande att man blir förmanad att knipträna mer när man söker hjälp. Det är väl bra att knipträna, vilket jag också gör, men grundproblemet är ju en förlossningsskada. Nejdå, säger läkaren, det beror inte på förlossningen utanpå graviditeten. Fastän de allra flesta som drabbas har fött vaginalt. Så frustrerande! Väntar bara på att fylla 40 så att jag kanske eventuellt kan få en operation mot urininkontinens. Som det är nu påverkar det livet oerhört mycket.

Efter mina barn har jag extremt kraftigt delade bukmuskler, får ned en hel hand i mellan. Broblem med tarmarna eftersom bukmusklerna inte håller emot allt samt även extremt mycket hud som hänger ned. Kan antingen trycka ned huden i byxorna så den kläms hela dagen eller låta den hänga över som också känns fruktansvärt obehagligt. Eksem och klåda i naveln och under hudvecket för jämnan. Men sjukvården tycker endast det är estetiskt och inget medicinskt, så får bekosta en operation själv i sådana fall. Fick en djup bristning i slidan och blev sydd över en timma. Efter att de fick slita ut bebis med sugklocka. Har kraftiga smärtor och obehag vid sex men tack och lov annars så kan jag numera hålla min urin och springa igen utan att det känns som att hela innanmätet skall komma ur fiffi.

Fick en grad 3 bristning. Stor inre bristning i både slidan och analen. Det var fullt på opperation så de ville sy mig på plats (förlossningsrummet) med lokalbedövning. Två läkare var med. Jag fick lustgas men skrek rätt in i den. Efter flera försök att sy inne i min anal (30min)så sa de att de inte gick och att jag fick vänta på opperationen. Värsta på hela min förlossning! Opperationen tog 1,5 h. Jag säger det till alla mina vänner. Kräv opperation om du får en bristning. Ingen ska behöva känna den smärtan jag fick uppleva när de grävde runt i min ändtarm!

Jag tycker det är jättebra att detta tas upp mer och att alla får den hjälp som de behöver! Blir verkligen berörd av att läsa era historier.

För mig gick allt jättebra, sprack lite men det läkte fort och nu har jag inga men alls. Tycker det är viktigt att säga det också i detta sammanhang om någon som är gravid läser - allt kan också gå bra, oftast går det bra utan bestående men! Så ska det vara och annars ska en få hjälp.

Jag var orolig för två saker under första graviditeten, dels att mitt bäcken skulle vara för trångt (jag är 152cm lång) och dels att jag hade havandeskapsförgiftning på slutet när mitt vanligtvis mycket låga bt plötsligt var "normalt" samtidigt som jag hade kraftig huvudvärk och blixtar framför ögonen. BM slog bort mina farhågor med att det händer nästan aldrig och bt var ju inom normalspannet.
Förlossningen startade med vattenavgång v37+1. Vid inskrivning konstaterades havandeskapsförgiftning. Efter 30 timmar avslutades förlossningen med klocka och yttre press då barnet visade tecken på stress och förlossningen inte gick framåt. Ut kom en kraftigt tillväxthämmad minibebis (45cm, 2165g) som bara var skinn och ben pga havandeskapsförgiftningen. Jag hade problem med foglossning före fl och tänkte inte så mycket på att den aldrig gick över. Efter ett år började jag gå hos neprapat eftersom jag hade så ont, och det konstaterades att bäckenet var snett.
Fyra år senare kom nästa barn som var normalstort (fött v40+4), då konstaterades att mitt bäcken är för trångt för att föda barn. Det är nu tämligen klart att bäckenet drogs sönder vid första förlossningen, och jag har fortfarande ont varje dag 10 år senare. Jag har inte fått det klassat som förlossningsskada då det gått så lång tid att man inte kan bevisa att det kom därifrån.

Jag fick en sfinkterruptur grad 4 under förlossningen när min äldsta son föddes. Som tur var blev jag ihopsydd av en skicklig kirurg och har inte haft några men efteråt. Dock vill jag poängtera att anledningen till att jag sprack var felaktig förlossningsställning (halvsittande) i kombination med värkstimulerande mot slutet vilket gjorde det omöjligt att hålla tillbaka och låta slidöppningen vidgas ordentligt. Andra gången jag födde skedde naturligt utan värkstimulerande liggande på sidan och med en duktig barnmorska som höll emot och gav mig tydliga instruktioner. Allt detta resulterade i en minimal bristning som syddes på plats med ett stygn.

Jag fick en stor skada 2012. Sprack allt som gick kunde inte hålla avföringen. Jag låg 3 veckor på BB då jag var helt vidöppen med infektioner. Till slut fick de sy så det skulle läkas något. Jag var sjukskriven i 4 år. Fick en operation 2016 den fungerade. Men är inte helt återställd. Ska opereras snart igen.

Förlossningen blev utdragen och min son förlöstes till slut med tång och sugklocka, jag blev sydd direkt efteråt men ingen såg något onormalt. Efteråt hade jag svårt att tömma tarmen och fick hjälpa till med en tumme i slidan. Jag hade svårare att hålla urin, avföring och gaser, men jag trodde att det skulle bli bättre med tiden, men tvärtom. Efter 13 år sökte jag hjälp och genomgick ett otal undersökningar där man bl a upptäckte en sfinkterruptur som opererades men efter den operationen blev det sämre med avföringsläckage som följd. Jag har därefter genomgått flera operationer och fått en nervstimulator där vi provat olika placeringar av kontakten, med varierande resultat, men till slut togs nervstimulatorn bort. Det är jättejobbigt att leva med avföringsinkontinens, det styr mitt liv och jag måste ha nära till en toalett och många gånger hinner jag inte, jag har dessutom dagligen läckage av avföring, plus gaser. Jag har dessutom urininkontinens och helst skulle jag vilja sy igen alltihop och slippa eländet. Har funderat på påse på magen men det är ett stort steg att ta.

Jag förlöste på Östra där jag blev klippt just för att förhinda en bristning. Det gick mycket bra även om att det tog en längre stund med att sy i efterhand med bristfällig bedövning.
Blödde under ca 2 veckor relativt kraftigt vilket jag inte har läst om eller blivit informerad om är normalt.
Kvinnor under graviditet måste bli informerade mer! Informationen som ges idag är för bristfällig.

Ska föda mitt första barn i Februari och vet inte varför jag började läsa denna tråden, det var en extremt dum idé. Det är fruktansvärt med andelen kvinnor som har bestående men av sina förlossningar, och sättet sjukvården emellanåt verkar ignorera dem. Jag tycker så klart det är bra att detta uppmärksammas. Det hade dock varit intressant att höra någon berättelse av någon kvinna vars förlossning inte var det värsta hon har upplevt i sitt liv och som inte har några bestående men. Detta eftersom det bara är berättelser om förlossningsskador som får plats i media och som kvinnor man träffar spontant berättar för en om (även om man inte har frågat). Som blivande förstföderska är jag stundtals livrädd och får ibland känslan (pga alla berättelser) att min barnmorska ljuger eller mörkar risken av att drabbas, vilket känns ganska sjukt. Finns det kvinnor som har haft bra förlossningar? Är man idiot om man inte insisterar på kejsarsnitt till varje pris? Jag känner på riktigt att det ska bli så kul med barn men samtidigt så hemskt att min kropp kommer att permanent förstöras av själva förlossningen. Kan man få en procentuell siffra på hur rädd man borde vara?

Vill bringa lite hopp i allt elände! Jag drabbades av total sfinkterruptur för 20 år sedan och opererades när det kom in en läkare och tittade på mig, när sköterskan misslyckades med att sy mig. Det gick inte att peta på mig utan att jag hoppade högt av smärta. Jag blev till 99% återställd och har aldrig haft problem att hålla avföring eller urin. Än idag otroligt tacksam för att jag blev nedsövd och fick operation. Min man var dock totalt skräckslagen efter att ha vankat av och an i korridoren med ett nyfött barn i 4 timmar utan att få reda på vad som hände mig.

Födde min andra son hemma då jag blev nekad att komma in när jag ringde till sjukhuset. Fick sfinkterskada grad 3/4 (90%).
Inväntar ny operation (snart gått två år) då jag blev ihopsydd felaktigt.
Det finns ett kraftigt mörkertal när det gäller statistik av sådana här skador!! Inget sjukhus vill ha statistik över misslyckanden (för det är precis vad det är!)
I Finland får alla BM gå kurs som ger info om hur de själva kan bidra till att kvinnan som föder spricker så lite som möjligt. Det finns teknik för det! Helruttet att svenska bm inte får samma utbildning. Finland har lägst antal sfinkterskador rapporterade i Europa.

Min fog fram vid bäckenet sprack, en spricka på 2.5cm. Detta skedde när barnet var i sista fasen på väg ut då jag tror att barnmorskan höll emot och kryssningarna gjorde att barnet tryckte på utåt. Fick sitta i rullstol ca 2 månader. Har fortfarande känningar av detta efter 17.5år.

Barnmorskorna måste äntligen förstå att de måste göra episiotomi. Förlössningsskador frekvensen är mindre än 1% när man utför episiotomi. Sverige är sämst i detta och ska fortsätta att vara det så länge att barnmorskorna tror att dem kan förlössnings vetenkskap bäst.

Vill berätta för Förstföderska att inte alla förlossningar slutar med sfinkterruptur. Vid den första förlossningen, som tog ca 27 timmar från det att vattnet gick till att barnet var ute, sprack jag inte alls och den andra gången, som tog ca 26 timmar från vattenavgång till födelsen, sprack jag bara så lite att jag inte behövde sys. Jag pratade med barnmorskorna om min rädsla för att spricka och de hjälpte mig och höll emot med handen på mellangården när barnet skulle ut. Det är jag tacksam över. Det som jag inte visste däremot var att det tar så lång tid att känna sig som sig själv igen efteråt. Det tog ca ett år för kroppen att återhämta sig helt. Jag fick kraftigt delade magmuskler vilket tog lång tid att få rätt på och problem med smärtor av foglossning i ryggen. Nu mår jag bra igen men det är en större omställning efteråt än man tror. Lycka till i februari.

Arbetar i förlossningssjukvården och blir beklämd när jag läser här! Många beskriver, förutom extremt bristfällig hjälp med diagnostik och behandling, stora brister avseende bedövning och bemötande!

Tydligen finns det mycket stora skillnader i hur man bedövar, diagnosticerar och följer upp!

Ingen kvinna ska behöva känna att en undersökning eller behandling är ett övergrepp! Ingen ska ha så ont och känna sån ångest att deras första möte med barnet kantas av det. Oavsett skada finns alltid alternativ! År 2018 ska kvinnor behandlad humant.

När jag läser här blir det tydligt att det inte bara måste finnas tydliga riktlinjer för bedömning av skador och hur de ska smärtlindras och åtgärdas, man måste också följa upp vad som sker i verkligheten på ett sjukhus. Detta är ledningens och i viss mån våra tillsynsmyndigheters ansvar.

Till er som råkat ut för dessa brister, tack för att ni berättar! Dessa exempel borde användas i utbildning! Och om ni kan/orkar, skriv till verksamhetschefen på det sjukhus ni behandlades.

Vill ni att en utomstående part ska granska så hör av er till Inspektionen för vård och omsorg eller Patientnämnden där ni bor. Det är så otroligt viktigt att dessa exempel och brister förs fram, då vi alla kan lära av dem!

Förutom de fysiska skadorna kan detta i sig leda till traumatisering, skuld, skam,och rädsla för att föda barn igen. Inget samhälle ska behandla barnafödande så här.

Jag födde utomlands, dvs i Tyskland. Där finns inte den diskussionen, vi har här. Folk är utbildat och kompetent. Jag ville inte utsätta mig och mitt barn för denna fullkomlig okompenta svensk sjukvård. Det är sämre än på medeltiden. Åk till Danmark, Norge eller Finland, åk till det landet, som är närmast. Överallt är det bättre än här.

"Doktor" har uppenbarligen aldrig utsatts för episiotomi själv. Det är helt fruktansvärt och känns exakt som det låter - som att någon klipper dig i underlivet. Läkningen efteråt kan vara långt mycket mer besvärlig än de första graderna av bristning. Bevisligen finns fler metoder att tillgå.

Varför används inte mer av den forskning som faktiskt finns, ex värma handdukar vid framförandet, undvika gynläge?

Vårdpersonal verkar utgå så mkt från personliga åsikter om ex bedövning och metoder, men mycket av detta är utvärderat rent vetenskapligt. Det ska inte handla om vad respektive läkare eller barnmorska "tycker"!

Fram för tydliga riktlinjer om bedövning och uppföljning och att man som chefer och myndighet kontrollerar vad som faktiskt sker i praktiken. Personalen kan inte kunna saker de inte får förklarat för sig!

Tror även personalen själva mår dåligt av att ex få för lite handledning och övning.

Det blir prestige på vissa kliniker att utgå ifrån vad X eller Y tycker, snarare än nya fakta.

Födde mitt första barn i juli i år. Var oerhört rädd för att spricka/gå helt sönder. När jag äntligen fick komma in på förlossningen så var jag redan 5 cm öppen. Uttalade till min barnmorska att jag absolut inte ville gå sönder. Hon lade blöta varma dukar runt slidöppningen och en bra bit in. Hon töjde och bytade till nya varma dukar hela tiden. Hon gav tydliga direktiv när jag fick krysta och när jag skulle vänta. Jag gick inte sönder/sprack något invärtes utan fick endast sy ett par stygn i dem inre blygdläpparna. Är oändligt tacksam att det gick så bra. Dock saknas det barnmorskor och undersköterskor samt vedervärdigt att man inte får åka in när man känner att det är dags. Vi har 50 min drygt att köra. Veckan innan jag förlöstes kunde barnmorskorna inte ens vara hos föderskan hela tiden utan då fick dem springa emellan flera samtidigt.
Det är så mycket man inte får reda på innandöme förstföderska: köp minst 20-30 tjocka förlossningsbindor (man har ju klämt ut en ny människa, det blöder en hel del), ta med egen Alvedon till sjukhuset ( de delar ut max 2 st var 6e timme.., när barnet ammar får man samma hemska värk som när man har värkar eftersom att då drar livmodern ihop sig), säg inte att du har tänkt att endast amma (om du som i mitt fall inte har mer än en halv tsk mjölk att ge per dygn så skriker dels sitt barn så att man blir psyko plus att dem går ner så mkt i vikt. Ersättning funkar HUR BRA SOM HELST), stressa inte över amningen (går det så går det annars så finns det ersättning i affären), vänta inte med att ge napp ( enligt BM på BB så fick man inte ge napp förrän först efter 3 veckor, för då slutar barnet amma = falskt), om man ger ersättning så ge i vanlig flaska alt. speciell amningsflaska som finns på Apoteket (ge inte i kopp som vi tvingades göra, barnet ammar ändå).
Har man sunt förnuft och lär sig tyda signaler från sitt barn så kommer det gå finfint.

Jag var livrädd för skador innan förlossningen. Min ordinarie barnmorska hade fött fem barn utan problem och ”kunde hon, kunde jag” och jag skulle sluta sjåpa mig. Till slut fick jag träffa aurora samt kurator. Jag blev nekad det kejsarsnitt jag ville ha. Kuratorn sa att det bara var 2-3% som fick en allvarlig bristning och av dem bara några enstaka personer som fick bestående men. Och så sa hon ”tänk inte mer på det, jag lovar att det inte kommer hända dig”.
Fick en grad 3-bristning och nu flera år efteråt har jag fortfarande problem med gas- och avföringsinkontinens. Vården vet inte vad de ska göra så jag blir mest runtskickad.

Fick en bristning grad 3 efter förlossning som fick avslutas med sugklocka. Bm och läkare hade inte upptäckt att bebisen låg med ansiktet framåt vilket gjorde att klockan släppte flera gånger, vid 8:e draget kom hon ut. Jag minns bara att jag skrek rakt ut. Jag har fortfarande 4 år senare besvär med både urin- och avföringsläckage och en känsla av tyngd, men tack och lov ingen smärta längre.
Sugklockan var fruktansvärd, men tack vare den var en läkare i rummet när jag bedömdes efteråt och fick då köras till operation där en bäckenbottenspecialist opererade mig under ett par timmar. Vill trycka lite extra på att be om en ordentlig bedömning av sina skador efter förlossning, finns så många historier om kvinnor som blivit felsydda.
Har en förhoppning om att eftervården kommer se annorlunda ut när min dotter ska föda barn. Behövs så mycket mer information och uppföljningar. Jag fick själv leta redan på personer som kunde hjälpa mig och grät mig till uppföljningar på gyn vid flera tillfällen.

Varför är det så här nuförtiden? Varför klipper man inte? Jag har fött tre barn 1975, 1979 och 1982. Jag är liten och smal 167cm / 53 kilo. Alla tre barnen vägde över 4 kg och jag blev klippt alla tregångerna, i samma klipp och sprack alltså ingenting. Det läkte fint och jag har haft jättebra sexliv både mellan och efter alla förlossningarna. Samma erfarenheter har alla jämnåriga i bekantskapskretsen som jag talat med om detta.
71 år

Jag fick en total sfinkterruptur grad 4 när jag födde mitt första barn. De upptäckte det på en gång efter förlossningen och redan en timma efter opererades jag och har tack och lov knappt några som helst problem. Dock är det en oerhört jobbig återhämtning och en smärta som inte går att beskriva. Detta satta ju självklart käppar i hjulet på gällande amning och anknytning till bebisen de första veckorna.

Det jag tycker är så sjukt är att man inte får vara sjukskriven trots att man fått en allvarlig förlossningsskada, det är i mitt tyckte lite som att säga att man ska acceptera det helvete det är och bara bita ihop. Jag undrar verkligen om man resonerat lika om det hade varit män som födde barn. Vet pga det jobb jag har att folk blir sjukskriva för lite vad som helst men tydligen inte dessa typer av allvarliga skador. Jag fick iaf svaret att man sjukskriver i regel inte för förlossningsskador.

Har fött två barn vaginalt och det har gått bra, fått sy enstaka stygn båda gångerna. För mig har bra kommunikation med barnmorska och undersköterska och att dessa inte varit stressade varit viktigt, samt en god smärtlindring så att jag kunnat samarbeta med kroppen och kännt att jag haft kontroll. Jag har oxå ställt krav på att barnmorskan ska hålla emot och skydda mellangården vid framfödandet samt att bli bedövad och undersökt förlossningarna. Det är rent förjävligt vad vissa av er berättar, att inte få vård och att inte bli trodd. Om det gällt män och deras behov och sexuella hälsa är jag säker på att kunskapen varit större och behandling tillgänglig och självklar. Den medicinska kunskapen finns, det är en fråga om vilja och prioritering.

Jag är så oerhört nöjd med att valt kejsarsnitt. Det är exakt händelser som de vi läser här, som jag absolut inte ville utsätta min kropp för. Tjata er till ett kejsarsnitt!! Hade män fött barn, hade kejsarsnitt varit obligatoriskt. Vägra att riskera att bli en statistiken och få resten av livet förstört! Det är inte värt det. Och - kvinnor måste sluta prata om vaginala förlossningar som om de är de enda som räknas och att de som väljer den vägen är bättre kvinnor än vi andra. Jag tror att många leds in i att de måste föda vaginalt trots att de inte vill. Ställ krav hos läkaren. Vägra låta dig övertalas, det är DIN kropp. Jag genomförde kejsarsnitt för ett år sedan. Kroppen är i stort sett som innan.

Det finns mycket studier som visar att epiostomi inte hjälper. Den finska metoden som ibland omnämns och köps in av landsting har även den utvärderats vetenskapligt. Det finns risker med den för barnet samt att epiostomier ökar.

Däremot vet man att värma handdukar då barnets huvud ska ut och vissa andra åtgärder som att helst inte ligga på rygg påverkar risken för allvarliga skador. Sedan finns andra faktorer man inte rår över inkl genetiska faktorer och förlossningens takt. Så det är heller inte nödvändigtvis så att någon gjort fel vid bristning.

Är barnmorska och håller med dem som skrivit här att man utgår för mycket från trender och personlig tyckande snarare än bästa evidens. Vad man vet och inte vet måste göras lättillgängligt av ex en oberoende myndighet så att patienter själva kan kräva detta.

Man bör också arbeta två och två så att man lär av varandra vid vissa moment och håller koll.

För dem som råkar ut för en skada ska bedövning vara självklart och det finns inte på kartan att man ska fortsätta undersöka eller tvinga någon till ingrepp på det vis som beskrivs här! Diagnostik är a och o. Alla skador syns inte utan även muskler och fogar kan skadas.

Tycker även det är ett systemfel att barnmorska på MVC följer upp. Det är inte denna barnmorska som sytt och detta medför att vi på förlossningen inte fr se långsiktiga resultat av det vi gjort.

Kontinuitet vore bra och flera återbesök för dem där man misstänker grad 2 och uppåt. Att samma läkare och barnmorska bedömer resultat och aktuella besvär över tid, det tror jag på.

Och att de som har mer besvär verkligen identifieras och får vidare och mer hjälp på ett bäckenbottencentrum!!

För dessa personer räcker det verkligen INTE att bara säga att man ska avvakta efter flera barn eller bara fortsätta ha sex!

Sök i Cochrane och Pub med efter vetenskapliga artiklar inom detta område. Det finns en hel del kunskap om metoder och riskfaktorer! Kräv dessa som anhörig eller födande.

Journalister bör verkligen granska om man följer bästa evidens. Prestige och gamla vanor får inte gå före.

Tror mindre stress och mindre värkstimulerande dropp också vore bra. Bebisen löper större risk för påverkan vid värkstimulerande dropp, vilket leder till att förlossningen forcerad. En mycket stor andel får dessa dropp idag jämför med 20 år sen.

Samtidigt har färre och färre sett ett icke-medikaliserat förlopp. Det är inte rimligt att 60-70 % "behöver detta läkemedel idag. Något är fel.

Läs gärna artikeln om övermedikalisering och skadliga rutiner i förlossningsvården i Läkartidningen. Mer leder inte till säkrare förlossning för mor och barn och allt är inte som man tror. Lagom är faktiskt bäst.

Var på en föreläsning då det togs upp att den förlossningsställning som minskar risken för skada allra mest är att stå på alla fyra.

Säger inte att det hjälper för alla, det är ju därför studier finns, men jag hade turen att få hjälp att föda tryggt i denna ställning. Den minskade smärta mycket och jag kände mig extremt väl omhändertagen. Fick praktisk hjälp och stöttning samt värma handdukar. Allt detta ökade också min känsla av kontroll.

Fram för kunskapshöjande åtgärder och att kvinnan får aktivt stöd inte bara mediciner och spring mellan rummen.

Blir sjukt ledsen av att läsa här. Låter som rena medeltiden.

Sjukvården skakar av sig detta. Att det handlar om enskilda fall, men något brister. Bokstavligt talat.

Tror det är för mycket stress, värkstimulerande dropp i dagens förlossningsvård.

Fram för mer tid, fler vårdplatser, handledning och övning för personal inklusive i etiska frågor.

När man föder ett barn ska man kunna vara helt säker på att andra har tid för en och att sjukvården prioriterar eventuella svåra besvär efteråt! Tack för att ni tar upp detta.

Till Förstföderska: jag hoppas jag kan lugna dig och andra lite. Fick mitt första barn för ett par år sedan och var livrädd för bristningar men allting gick över förväntan. Jag var tydlig i mitt förlossningsbrev och även direkt till barnmorskan med att jag var rädd och ville ha hjälp med varma handdukar och att de skulle hålla emot. De var verkligen duktiga och guidade mig genom krystningarna tills barnet var ute. Med sista krystningen fick jag en liten bristning och fick sy ett par stygn men det gjorde faktiskt inte speciellt ont när den lilla bristningen uppstod. Det är så mycket annat att fokusera på. Nu är jag gravid igen och inte alls orolig på samma sätt. Förra gången gick hela förloppet på 11 timmar och det jag funderar på mest nu är hur snabbt det kommer gå den här gången. Mitt tips är att läsa på ordentligt i förväg och om möjligt prata med förlossningsmottagningen i förväg om du är orolig. Men undvik alla artiklar om hemska förlossningsskador! Hitta andra källor till information om vad du kan vänta dig. Lycka till!

Sprack grad 3 men muskler skadades. Syddes enkom med lidokain spray.

Det sved och jag hade så vidrigt ont. Fick höra att man känner inget men jag kände allt.

Eftersom det inte bedövades ordentligt, var också underlivet så svullet att diagnostik av djupare skada i muskel försvårades. Bedövning handlar alltså inte bara om smärta.

Bad dem sluta, bad bli undersökt sydd på operation. Fick höra att jag hade "panik" och skulle lugna mig.

Under tiden låg mitt nyfödda barn på bröstet av och till. Jag äcklades, vårt första möte blev så fel, en stund jag aldrig kan få tillbaka.

Fysiskt okej men utvecklade PTSD. Tog lång tid att få behandling. Min livskvalitet var länge noll och jag blev även deprimerad, svårt utmattad av all stress.

Min BVC-sjuksköterska var den som såg mig och tidigt gjorde flera hembesök då jag verkligen inte mådde bra psykiskt. Hon hjälpte mig få mer hjälp men detta hade kunnat undvikas från början.

Minnet av övergreppet finns kvar.

Är gräsligt men tyvärr vardagsmat för oss kvinnor. Har upplevt att alla mina barnmorskor kört över en och även om man har ont och besvär med att kissa så bryr de sig knappt. De säger det är normalt efter att man fött barn eller sluta gnäll du har ju barnet allt man kan önska sig. Men mitt liv då? Samliv, jobb och social samvaro fungerar inte då man kissar ner sig trots bäckenbotten träning. Jag ska bara vara glad för att jag har barn och ingen lyssnar från vården när det inte känns som det ska

När jag födde mitt första barn funkade inte kommunikationen med barnmorskan, vilket resulterade i att barnet kom ut på en (1) krystvärk då hon bad mig ”ta i lite om det skulle bli nån bebis”. Det blev en bebis, men också en sfinkterruptur grad 3 (allt sprack utom tarmslemhinnan). Tack vare proffsigt sjukhus med skickliga kirurger så var jag på operation efter 25 minuter och visst, det var jobbigt en tid efteråt, men bra läkning och inga läckageproblem. Efter drygt 2 år kom nästa barn, då med kontrollerat värkarbete, värkstimulerande dropp och en erfaren barnmorska som jag funkade mycket bättre med. Två små stygn senare hoppade jag ur sängen och in i duschen. Tack vare bra uppföljning efter den första förlossningen vågade jag lita på min kropp och att jag kan. Att välja kejsarsnitt var aldrig ett alternativ för mig, det är ju ändå en stor bukoperation.

Det är fruktansvärt att kvinnor drabbas av detta! Innan jag födde mitt första barn i februari hade jag sån otrolig ångest inför förlossningen pga alla skräckhistorier man läst och hört om förlossningsskador. Men man får inte glömma att det trots allt är en liten procent som drabbas av de värsta skadorna. Jag trodde inte det var möjligt att som förstföderska ta sig igenom en förlossning utan en enda skråma, men det var det. Så till alla er gravida som läser dessa trådar och andra, försök att inte bara se dessa skräckexempel! Det finns helt fantastiska förlossningar och 97% av alla som föder drabbas INTE av dessa skador. Jag längtar till min nästa förlossning!

När man pratar om att några procent får skador, d menar man alltså det som kallas för sfinkterruptur, det vill säga att även slemhinnan i ändtarmen brister.

Majoriteten av alla förstföderskor brister.

Problemet är dels att det finns stora skillnader i praxis mellan landsting samt att även om man har grad 2 eller 3 bristning kan lidandet vara stort och uppenbarligen får många uppleva brister i handläggningen.

Varje kvinna som upplever det är en för mkt.

Är du rädd så ta läs fakta och ta kontakt med mottagning för förlossningsrädda i god tid!

Värma handdukar, vissa ställningar mm minskar risken. Säg nej till värkstimulerande dropp om inte detta är alldeles nödvändigt. Det ökar risken för stora blödningar och att barnet visar tecken på syrebrist något som då ökar risken för att man skyndar på utdrivningsskedet. Det sista skedet då huvudet ska ut behöver istället ta tid.

Kom också ihåg att det ofta är stor skillnad på att föda för första gången och andra gången. Alla ska dock bli väl behandlade, oavsett! Handlar om vanlig medmänsklighet.

Min sambo fick en allvarligare typ av skada. Det jobbigaste för oss var att vi inte fick vara tillsammans med min sambo utan jag fick sitta ensam med barnet och det hette att vi inte fick ha barnet hos oss på uppvaket.

Detta måste gå att ordna år 2018. Förutom att min sambo var ensam och hade ont fick vårt barn lågt blodsocker då hon inte fick hudkontakt och råmjölk vilket vi önskade.

Allt var en chock och jag upplevde att det inte var utformat efter den situation som en förlossning innebär, att man inte tänkte på att det oftast finns partner och ett barn.


Det har inte varit någon uppföljning och sen blev det att vardagen tog över.

Majoriteten av de kvinnor som har svår förlossningsrädda har fött barn. Det tyder alltså på att något går fel i praktiken, det är inte bara fantasier och föreställningar inför att få barn som leder till rädsla. I många fall är rädslan adekvata behov.

Tack för att ni tar upp detta ämne. Önskar att vi ska ta hand om kvinnor på allra bästa vis både psykologiskt och fysiskt, utifrån hela den nya familjen.


Förhoppningsvis blir det som framöver tack vare alla modiga som berättar och som arbetar med detta!

En kunnig barnmorska är A och O. I detta kunnande ingår tid, tidsfaktorn är avgörande. Det går inte att stressa fram ett barn, en kvinna, ett par, i en förlossning. Jag har upplevt en fantastisk förlossning, den sista av mina tre. Jag är otroligt tacksam att jag fick uppleva denna, tillsammans med en lugn, trygg och stressbefriad barnmorska. Jag var så lugn mot slutet att jag somnade 10 minuter innan krystvärkarna. Hon sa till min man som blev orolig att jag plötsligt däckade:
Det är bara bra, nu samlar hon kraft.
Ja, vilken kraft! Jag upplevde snarast ett rus under de följande minuterna. Inget tvång att pressa eller stressa ur mig barnet. Hon sa: Andas och tryck bara på när din kropp känner att det behövs. Det är som att andas. Inte mer än så.
Jag fick inga skador. Jag behövde ingen smärtlindring medicinskt. Jag fick massage, förslag på olika ställningar, mycket omtanke, mental stöttning, massor av beröring. Min man fick detsamma. Vi båda lyfte varandra i stunden.

Allt tack vare den otroliga barnmorskan vi fick på Ystads BB, Lisa, tack ännu en gång! ❤️❤️❤️

Jag förstår inte varför får man inte välja mellan kejsarsnitt och vaginal förlossning? Varför ska det vara så krångligt?

Jag fick också skador vid förlossningen. jag blödde nästan 2 liter.nu har jag ingen lust att ha sex med min partner.

Ironiskt nog var jag igår till en mottagning som jag sökt mig tilli ett annat landsting och fick äntligen svar på ett problem som besvärat mig sedan jag fött barn och som hindrst mig i flera vardagliga situationer såsom träning med de konsekvenser det för med sig. Att ens våga vända sig till någon för problem i underlivet känns "skamligt" och kräver mod, man får liksom räkna med att få lite problem med viss inkontinens ("du kniper väl? Är det säkert?). Man har blivit ipräntad att allt löses med knipövningar och man känner sig otillräcklig när det inte hjälper. Vände mig först till slut till barnmorskan vilket jag tycker borde vara den första vägen vidare, som hänvisade vidare till inkontinenssöterska. Det kändes inte som att jag blev lyssnad på och inte heller att hon hade uppdaterat sin kunskap nog. Hon antydde att jag inte varit ihärdig nog och man inte ens kommer vidare för remiss förrän man kommit igenom en app vilket inte kändes inte bra, speciellt när man hållit på så länge. Jag fick också rupturskador vid förlossning och hade diverse kimplikationer. Konstigt att man inte följer upp med mer än med knip... jag är glad att jag följde magkänslan, läste på och såsmåningom kunde hitta någonstans där jag kunde få svar. Mitt problem var en förlossningsskada och inget man kan knipa i form.Nu väntar jag på åtgärd - operstion på ca 5 min som förhoppningsvis ska ge mig mitt aktiva liv tillbaka.

Fick en svår bristning, men nästan ingen information. Först när vi åkte hem från BB visades foldrar upp och allvaret framgick. Hade önskat erbjudande om sjukskrivning så att min man kunnat vara hemma med mig. Hade svår smärta i 9 månader efter förlossningen.

Nu pågår förhandling för att få välja kejsarsnitt vid nästa födsel. Tur att jag samlat på mig bevis och uttalanden från läkare, som stärker min sak.

Precis som kommentaren 06:52 fick jag urinläckageproblem efter en förlossning. Jag va osäkert på om jag gjorde knipet rätt och sökte hjälp för att utreda och få hjälp med säkerställa att jag kniptränade rätt. Har sökt hjälp på flera olika ställen men inte fått någon hjälp alls, mest upplevt känslan att de vill bli av med mig. Ingen har kunnat hjälpa mig att hitta musklerna korrekt! Efter nästan 3 år fick jag av en händelse fatt i rätt avdelning på sjukhuset, fick inte hjälp med knipet men de konstaterade att jag även behövde en operation. Så nästan extrakt 4 år efter att jag sökte hjälp första gången fick jag en tvt-operation (i våras). Knipet har jag ännu inte fått rätt hjälp med. Men denna tid av hjälpsökande och urinläckageproblem har varit väldigt jobbigt psykiskt och sen i september är jag sjukskriven med ums för att min kropp ska kunna återhämta sig.

Jag drabbades också av en sfinkterruptur grad 4, men hade turen att en mycket duktig kirurg just då tjänstgjorde och gjorde ett bra jobb. Men även om han var bra var jag mycket påverkad psykiskt av det efteråt eftersom det blev en separation från barnet p g av operation och fysiskt då jag länge undrade om jag "höll ihop"". Inför förlossningen träffade jag en läkare då man kunde se att det var ett stort barn jag skulle få. Jag undrade om det inte vore bättre med ett kejsarsnitt då jag är ganska liten. Svaret jag fick var att -"Alla svenska kvinnor kan föda normalt". Efteråt konstaterade dom att ett kejsarsnitt borde varit det korrekta. En sak jag funderat mycket på när jag pratat med kvinnor runt om mig är att alla vi som haft en svår förlossning och spruckit mer eller mindre så har man knäppt till livmodertappen för att sätta igång värkarna och / eller satt igång värkarna med dropp. För mig var det bägge och. Kanske litar man för mycket på uträknad förlossningsrädsla med hjälp av ultraljud, istället för att låta kroppen själv förbereda sig, och i de fall behovet verkligen uppstår använda kejsarsnitt.

I efterhand har jag förstått att min första förlossning hade väl kunnat vara min sista. Jag fick månad efter förlossningen besöka MVC för ta bort stygnen...i min journal står det mer än tre...och det stämmer ju...inne på MVC tog hon bort mer än 15 stycken stygn. Jag och mitt barn fick järnbrist efter födseln, vilket inte upptäcks förrän efter sex månader. Vid mitt sista barn blev det påkommet att cellförändring kan vara orsaken till min hälsa och nu mår jag mycket bättre efter skönhetsfix i samband med borttagning av livmodern....detta var den läkaren gjorde utan fråga mig först....antar det såg för hemskt ut från första barnet. Ja det var sommar personal vid min första förlossning...

Under 1a förlossningen tog de mina hinnor efter över 30 h värkarbete, då öppnades jag från 7 cm till 10 på under en timme och krystvärkarna sattes igång.
Det "skavde" något så förbannat och jag trodde det var bäbisens hår (vettig som en är under en förlossning), men det var inte kav utan det var jag som gick sönder inuti.
Det bestämdes att jag skulle klippas.

Efter förlossningen så blödde jag både från klippet och från skador inne i mig. 950 g blod beräknades det till. Jag fick varken dropp eller blod och mådde riktigt risigt efter förlossningen, något som barnmorskan på efterkontrollen reagerade starkt på. Jag har senare förstått att gränsen går vid 1000 och att det inte är farligt, jag vet dock hur sjukt dåligt jag mådde.

Efter 6-9 månader tog jag kontakt med vården eftersom det buktade ut i slidan, jag fick svårt att göra nr 2 utan att peta in och hålla emot det som buktade ut. Jag fick till svar att jag måste öva mig på att knipa och att kroppen förändras efter en förlossning.

Barn nr 2 kom inom två år efter första barnet. Fick en grad 4 ruptur. Förutom smärtan så har jag som tur är inga problem efter det! Hade dock så sjukt ont i bäckenet efteråt, hade svårt att gå promenader pga av smärtan, fick ryggskott och så vidare. Sökte hjälp, ville komma till någon som var specialist och få hjälp med smärtan för att fixa vardagen. Fick hjälp att söka via min barnmorska, svaret som kom tillbaka var att alla sjukgymnaster borde ha kunskap om det.

Idag är bäckenet bättre, måste dock fortfarande hålla emot vid nr 2 som är lite mer fast (ej förstoppad). Ibland kan jag vara nödig i 1-2 dygn innan jag kan få ut det. När jag pratat med barnmorskan säger hon att hon sett värre.

Att få höra: "Det är naturligt att kroppen förändras efter en förlossning" köper jag MEN att 6,5 år efter första förlossningen fortfarande behöva trycka in och hålla emot för att jag ska kunna göra nr 2 köper jag inte.

Fick barn för ca 3,5 månader sedan. Innan förlossningen var jag rädd för att inte ha kvar alla funktioner och att vardagen skulle bli försämrad efter födseln. Tänkte ändå att jag ville ha en vanlig förlossning och att det inte borde hända något. Mitt förlossningsförlopp gick dock väldigt snabbt (5h), barnet hade handen vid huvudet och jag började blöda så att barnmorskan kunde inte hålla emot som hon skulle. Detta resulterade i sfinkterruptur grad 3 med mer än 50% avslitna muskeltrådar i ändtarmsmuskeln. Första mötet med barnet blev förstört då fokuset snabbt skiftade till att jag fått en ruptur och skulle ner till operation och sys. Läkare fanns på plats i och med blödningen och de konstaterade att jag behövde sys på operation. De sa att jag hade tur för att i många fall så upptäcks inte skadan. Tur? Jag skulle inte vilja ha fått skadan från första början.

Efter förlossningen har jag mått dåligt både fysiskt och psykiskt och jag har besvär av skadan i vardagen. Vågar inte lyfta för tungt, får ont när jag varit igång med vardagliga aktiviteter en hel dag. Känner att något inte är helt rätt där nere. Kan inte tömma tarmen helt och får därför besvär med gaser under dagen.
Först för några veckor sedan kunde jag börja njuta av stunder ihop med mitt barn. Har alltid tänkt mig syskon men vet inte om jag kommer att våga det. Skulle aldrig någonsin igen vilja gå igenom det jag gör nu. Känns som att jag förlorat värdefull tid med mitt barn, tid som aldrig kommer igen.
Blir arg och ledsen när jag tänker på min situation.

Har dock fått uppföljning i vården och jag antar att de gör så gott de kan. Vågar dock inte lita på något/någon. Är stundtals orimligt rädd för vad detta kommer att innebära i framtiden.

Fick 2 barn utomlands (europa). Blev klippt bägge gångerna. Blev undersökt av läkaren innan jag lämnade sjukhuset för att utesluta förlossningsskador. Hade inga som helst problem efteråt. Sedan fick jag 2 barn i Sverige. Inga klipp "det ska vara naturligt" hade tyvärr problem efteråt. Blev fel sydd första gången och hade hinnor kvar som inte lossnade helt, luktade hemskt därnere i veckor, gjorde riktigt ont, blev deprimerad. Ville inte träffa folk pga det. Det stod i journalen som jag läste senare att hinnorna misstänktes vara kvar men blev aldrig informerad av det.
Sprack även i den andra förlossningen.
Mycket dålig efterförlossningsvård i Sverige. Man blir ensam med sina besvär och får inte hjälp.
Tycker man måste se över förlossningsvården i Sverige. Titta på hur man gör i andra länder i europa och ta del av deras erfarenheter. Det ska inte vara så jobbigt att föda barn.

1999 födde jag mitt 1 barn och pga dålig kommunikation med barnmorskan så sattes en epidural när jag höll på att krysta. Barnet fick därför förlöstas med tång och jag syddes ihop på plats. Fick sitta på badring dagen efter- vilket man numera vet är helt förkastligt. Har levt med alla problem och mer eller mindre anpassat mig då informationen om skadan aldrig delgavs!!! men för ca 3 år sedan började jag få värk i bäckenbotten ffa på nätterna. Fick efter många olika läkarbesök hjälp med ett ultraljud som visade stora skador, grad 3. Har gått hos fantastiska fysioterapeuter som är specialicerade på bäckenbotten och blev nu i nov opererad vid us Linköping av expert och hoppas nu -20- år senare att allt ska läka och jag får ett normalt liv, 4 veckor har passerat
Kan ännu inte sitta - det stramar o gör ont men kan gå på promenad o ffa göra nr 2 utan tumgrepp o annat😉
Numera finns ett nationellt bristningsregister och mkt har hänt så vi får hoppas att vi med skador snart blir en allt minskande skara. Jag har nu anmält min skada som jag nu insett att jag drabbats av men räknar inte med att få ngn ersättning.

När jag fick mitt tredje barn 2011 var hon så stor (5 kilo) att hon fastnade med axlarna. Barnmorskan var tvungen att sticka in handen och lirka ut ena armen först för att dottern skulle komma ut. Förfärlig smärta och ångest för om dottern skulle klara sig. Det gjorde hon dock, men fick en nervskada, en så kallad plexusskada, i axeln. Dottern fick bra hjälp av vården med denna. Till mig sa bm att allt såg fint ut, hon sydde endast två små stygn. Det kändes dock väldigt konstigt i underlivet redan från början, och det var svårt att gå på toaletten. På efterkontrollen förklarade jag att det kändes konstigt och väldigt obehagligt, men det var "helt normalt" enligt bm. Hon tyckte jag var dålig på att knipa och borde träna mer på det. Men jag fortsatte att ha problem med nr 2 på toa, och kände väldigt lite vid sex. Efter två år och flera besök hos bm fick jag remiss till specialist, som konstaterade att mellangården i princip var borta, barnmorskan hade helt enkelt inte sytt ihop nästan alls, och att jag sk rectocele. Opererades 2014, med bra resultat. Dock saknar jag fortfarande viss känsel i underlivet. Gynekologen konstaterades att jag skulle undersökts och sytts ordentligt av läkare på förlossningen. Då kanske inte skadorna blivit permanenta och jag hade sluppit lida i tre år. Behöver jag säga att mitt fjärde barn föddes med kejsarsnitt.

Jag födde mitt fösta barn 12 juni 2018, förlossningen gick väldigt enkelt och bra! Den enda komplikation ja fick va att min svanskota knäcktes. Eller sprack, eller vad dom nu sa,
Idag har jag fortfarande väldigt ont, jag kan inte sitta länge, eller sova i vissa ställningar, kan inte springa, ibland kan ja knappt ställa mig upp.
De sägs att de ska läka ihop av sig själv, men de har gått ett halvår år och fortfarande så ont! Finns de verkligen ingenting att göra åt denna svanskote skadan?

Jag födde mitt enda barn 2006. Förlossningen var svår och en epidural sattes som inte tog bort värkarna men försvårade krystningsarbetet. Pga av epiduralen krävdes värkstimulerande dropp och till slut dippade barnets hjärtljud. Eftersom barnet inte lyckades vända sig i födelsekanalen och mitt bäcken är väldigt smalt hände ingenting mer och förlossningsläkaren beslutade att sätta sugklocka. Den släppte två gånger, varpå en större maskin rullades in. Även denna släppte och läkaren tog då fram tången. Plötsligt sa han att nu klipper jag dig i mellangården, ingen bedövning lades. Barnet kom till slut ut och barnmorskan tittade på mitt underliv. Jag fick veta att jag skulle sys på kirurgen "för säkerhets skull" men ingen berättade för mig att jag i själva verket fått en sfinkterruptur grad 3. Jag fick påfyllning i epiduralen men när stygnen skulle sättas kände jag av dem eftersom epiduralen satts fel. Jag fick därför sövas för att sys. Efter förlossningen kunde jag inte sitta eller ligga på rygg på tre veckor och bara gå och stå korta stunder. Allting värkte från slida till ändtarmsöppning till svanskota men jag skickades hem med alvedon och trodde att det är så här det ska vara när man föder barn. Först många år senare när jag läste min journal och googlade på vad sfinkterruptur betyder gick det upp för mig att jag fått en allvarlig skada som krävde över 20 stygn. Ingen uppföljning gjordes på min skada och jag är fortfarande orolig för hur min ärrvävnad ska hålla över tid. Det blev bara ett barn och jag håller med kvinnan i inlägget att det handlar om att vi är kvinnor och att vi allihop är strålkärringar i vården.