Chatta om komplicerade familjerelationer

Jul är tindrande barnögon och mysiga familjemiddagar - men också sorg över relationer som inte är så bra som man önskar. I dag har vi en chatt med experter från Minds föräldralinje. De kan man fråga om allt som har med barn att göra. Klockan 14-15 idag.

Hej och välkomna till chatten. Jag heter Tina Enström och är reporter på SVT Nyheter Öst. Om ni vill vara anonyma kan ni mejla berättelser och frågor till tina.enstrom@svt.se så lägger jag ut dem här i chatten. Vi börjar om en halvtimme men ni kan redan nu skriva inlägg och frågor. Vi måste godkänna dem innan de syns så det kan dröja en stund.

SVT Östs reporter Tina Enström sitter beredd vid datorn!

Hej! Nu startar vi chatten.

Med i chatten är också Eva Bellander från Föräldralinjen och Karin Schulz från föreningen Mind, som driver Föräldralinjen. De kan svara på alla typer av frågor som handlar om barn och relationer inom familjen.

Här i chatten finns också Susanne Aldestam, vice ordförande i föreningen Saknade barnbarn. Det är en förening för far- och morföräldrar som inte längre har kontakt med sina barnbarn. De försöker ge råd och stötta andra i samma situation.

Så här skriver en läsare:

"Vi träffade vårt barnbarn från den dagen han föddes till hans 5-årsdag. I stort sett varje dag. Vi bodde grannar och vårt kära barnbarn kunde själv gå mellan våra hus hur han ville. En dag bodde de inte kvar och vi förstod ingenting. Där stod vi undrande, försökte ta kontakt, utan att få något gensvar. Helt tyst blev det. Ingen kommunikation."

Det är en sorg att inte ha kontakt med sina barnbarn. Men det är barnen som är de största förlorarna i det här. De kan inte själva påverka situationen förrän de är tillräckligt gamla. Jag hoppas att det ska ordna sig för dig på sikt.

Storhelger är värst, skriver en annan: “Jag har inte träffat mina barnbarn på fem år. Den yngsta såg jag bara som hastigast när han var nyfödd. Det är hemskt, framför allt vid sådana här storhelger, vid julen. Då tänker man på dem och undrar hur de har det.”

Förstår att det känns svårt så här i juletid. Banden mellan föräldrar och barn och barnbarn är starka. Det kan därför vara värt att fortsätta visa att man vill ha kontakt, även om man inte får respons. Det kan vara viktigt för barnen att veta att man som far- och morförälder försöker. /Karin på Mind

Många har skrivit till oss om sorgen när man inte har kontakt med barnbarnen. Delar av de berättelserna kan ni höra i det här klippet:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/nar-kontakten-med-barnbarnen-klipps-av

Många far- och morföräldrar skriver att de önskar att lagen skulle ge far- och morföräldrar umgängesrätt till sina barnbarn.

Vad tycker du? Borde far- och morföräldrar ha umgängesrätt till sina barnbarn? Ska det vara upp till barnbarnen att välja själva? Eller ska föräldrar ha rätt att bestämma vilka barnen träffar och inte träffar?

Välkommen till chatten ! Det vore ju ett bra lagförslag kanske att mor och farföräldrar skulle ha umgängesrätt till sina barnbarn, men tyvärr tror jag det är

svårt rent juridiskt att få det att fungera. Det är ju föräldrarna som är barnens vårdnasdhavare. Ofta handlar det om andra känslomässiga låsningar som ingen lag kan tyvärr kan ändra på.

Så här skriver en mormor:

“Visst, kolla först att barnet skulle må bra av att träffa oss. Att inget ligger bakom som gör att de inte bör träffa oss. Men i de flesta fall är vi vanliga människor som älskar våra barnbarn och skulle göra precis allt för dem bara vi fick möjlighet. Varför tillåter lagen då att föräldrar får göra så här?”

Tappade nyligen kontakten med mina 2 små barnbarn.
Min dotter sa upp kontakten när jag påpekade hennes ohälsåsamma bantning och överdrivna träning.
Men jag accepterar läget.
Visst saknar jag barnen men känner samtidigt lättnad slippa fira jul med min dotter och hennes man.
Älskar mina barnbarn men inte deras föräldrars snobbiga attityd.
Skönt nu få julfrid och kunna ha på julbordet vad vi vill utan att tänka på deras bantnings menyer och diverse andra krav de brukar komma med :)

Välkommen till chatten. Jag förstår att det känns jobbigt att inte ha kontakt med sina barnbarn. Som jag förstår har det hänt nyligen och

det innebär förhoppningsvis att det kanske kan finnas en lösning. Kan du försöka nå barnbarnen på något annat sätt t.ex. genom att prata med hennes man ? Ibland brukar också tiden hjälpa.

Många beskriver just den här sorgen över att inte ha den relation man önskar: “Det inträffade en dispyt mellan mig och min svärdotter för drygt två år sedan. Sedan dess har jag inte träffat eller hört något från min son och hans familj. Detta gör så fruktansvärt ont. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och den övriga familjen."

Det är en förfärlig sorg när man inte får träffa sina barn och barnbarn. Kan du försöka hitta något annat sätt att närma dig familjen. Skriva ett brev/mejl och berätta hur mycket du saknar familjen. Kanske kan du föreslå barnen någon aktivitet som du tror att föräldrarna kan acceptera.

Det är många far- och morföräldrar som har skrivit till oss. Men problemet kan också vara det motsatta. Vuxna barn som sörjer att deras föräldrar inte vill ha kontakt. Så här skriver en mamma:

“Mina barn har en farmor som inte var en särskilt varm eller empatisk mamma. Hon är relativt ointresserad av våra barn och vi ses sällan, trots att vi inte bor jättelångt ifrån varandra och hon är nybliven pensionär. När vi ses visar hon inte något intresse för att vara med barnen eller lära känna dem. Hon skickar aldrig presenter eller kort till barnen och när minstingen fyllde år senast så ringde hon inte ens. De är ledsna och besvikna på farmor och varje gång vi träffas så blir de mer besvikna. Sorgligt.”

Har ni uttryckt en längtan efter att hon visar mer intresse? Ibland kan det vara lättare att ta emot en önskan eller uttryckt längtan än besvikelse. Skulle man kunna fråga henne vad hon skulle vilja göra med barnen som farmor? Om hon hittar sitt eget sätt att umgås med barnen kanske hon kan bli mer engagerad? /Karin på Mind

Vilka reaktioner får ni på Föräldralinjen på det här temat?

Hur ser ni på frågan om umgängesrätt i föreningen Saknade barnbarn?

Ett av föreningens huvudsyften är just att verkar för en förändrad lagstiftning på den här punkten. Far- och morföräldrar är helt rättslösa och det är en märklig lagstiftning som skiljer sig från övrig lagstiftning. Men vi behöver bli fler medlemmar för att ha en chans att påverka myndigheterna. Dock finns en EU-dom där en farmor fick umgängesrätt med sitt barnbarn

Jag är för en ny lag som ger mor o farföräldrar rätt att träffa sina barnbarn. Har det gjorts en bedömning att mor o farföräldrar är "godkända", så ser jag inget hinder. I vissa fall är det mor o farföräldrar som är det närmaste man kan komma det biologiska nätverket.

Det finns också många föräldrar som sörjer att de inte får träffa sina barn. En pappa beskriver hur hans del av släkten aldrig fått träffa barnen efter en infekterad vårdnadstvist. Han känner sig misshandlad av rättssystemet och beskriver hur han förlorat hela sitt liv: "Jag får inte ens veta om mina barn lever då jag inte har vårdnad eller umgänge."

Jag blir ledsen för din skull. Hoppas det löser sig!

Hur ska man göra för att återuppta relationen till barn eller barnbarn? Hur ska man ta kontakt?

Ett sätt kan vara att visa att man verkligen bryr sig om. Man vill uppriktigt göra vad man kan och säger att man är beredd att anpassa sig. Fråga om det finns något du kan göra för att ni ska få en bättre kontakt. /Karin på Mind

Föreningen saknade barnbarn blev min första hjälp till att ta tag i detta med att få hjälp med hur jag skulle agera och gå vidare i processen att få till ett umgänge med mitt barnbarn.

Det kan vara väldigt svårt. Man måste givetvis ha respekt för föräldrarna men det är barnen som blir straffade. Hur man ska gå till väga varierar från fall till fall.

En kvinna berättar hur hon har försökt nå fram till sitt barnbarn. “Jag gjorde en sagobok med bilder från den tid jag fick med honom. Jag tryckte den i två exemplar och skickade en till honom. En behöll jag så att han kan få den om han tar kontakt med mig som vuxen.”

Vilket fint exempel! Tack!

Flera beskriver att de skickar presenter och vykort med enkla hälsningar. Som ett sätt att överleva och orka med tillvaron. Men också som ett sätt att visa att man finns där och vill ha kontakt.

Har ni fler tips och exempel på hur man kan försöka att få kontakt?

Vad kan man mer göra för att få till ett kontinuerligt umgänge med sitt barnbarn ( som är placerat i familjehem), mer än att ligga på och tjata hela tiden på socialtjänsten?

Prova att skicka vykort till barnen så det vet att du tänker på dem.

Flera av dem som skriver har försökt återuppta relationen. En kvinna berättar att en väninna skrev ett brev till dottern: “Jag träffade henne första gången efter fyra år, tack vare en väninna som skrev ett brev till henne. Vi träffades på ett kafé, men hon blev arg och gick. Jag har gråtit jättemycket, men de stora förlorarna är inte jag, det är barnen. Jag blir inte en mormor för dem, utan bara en okänd tant”

Det är oerhört sorgligt. Det kan vara svårt eller omöjligt att nå fram. Önskar dig varmt lycka till i framtiden.

En del har gett upp att ha en bra relation, men önskar att åtminstone kunna träffas en eller några gånger om året, få visa barnbarnet att man finns där:

“Det känns som om det är för sent nu. Jag saknar min dotter alldeles förfärligt. Jag älskar henne innerligt. Vi behöver inte vara bästa vänner, men jag önskar att vi kunde ha en relation och åtminstone träffas några gånger om året. Jag vill få finnas i mina barnbarns liv.”

Kärleken till barn är så stark. Många gånger kan det vara bra att försonas med det som är i relationen och inte vad man saknar. Att kanske ställa frågan; vad kan vi göra för att jag ska kunna behålla en minimal relation till mina barnbarn? Vad skulle vara okej för din dotter och börja bygga därifrån? /Karin på Mind

Hur kan man göra för att försöka förbättra relationen till sina barn eller föräldrar om det har skurit sig?

Tycker det är märkligt att soc lägger ansvaret på familjehemmet att bestämma vem barnet ska få träffa. I detta fall gäller det mitt barnbarn, där jag under mer än 2 års tid fått vänta.
Barnet i fråga har ännu ej fått träffa sina syskon. Får det gå till så?

Hur ska man göra för att återuppta relationen till barn eller barnbarn? Hur ska man ta kontakt?

Det är ju så individuellt, beroende på vad som är orsaken. Hur gammalt barnet är osv.. Bor det hemma eller i familjehem, har barnet LVU mm

Hur ska man göra för att inte barnet ska tro att man har övergett honom eller henne? Den känslan är värst, enligt en läsare:

"Min dotterson och jag var oerhört nära varandra. Vi umgicks flera gånger i veckan och var med oss vissa helger. Nu tror han att jag övergav honom och den känslan är så hemsk. Ofta känner jag panik över all tid som gått och som aldrig någonsin kommer tillbaka. Men jag har inte berättat det för så många för man känner en skam. Vad ska folk tänka? De tror nog att jag var en hemsk mamma eftersom min dotter har sagt upp bekantskapen."

Jag tror inte att du är en hemsk mamma, Alla föräldrar gör så gott de kan utifrån sina olika förutsättningar. Det är aldrig försent. Idag finns det många olika sätt att

kommunicera, kanske skicka vykort, mejl eller kanske barnet har en telefon. Vad har du själv för tankar om orskaken ?

En man har försökt lösa konflikten genom att träffa sin son tillsammans med en psykolog:

"Mina barn avsade sig all kontakt med mig. Det innebar att jag inte heller fick träffa mina barnbarn. Alla mina gratulationer och presenter till mina barnbarn skickades tillbaka till mig. Jag fortsatte att skicka sms till mina barn vid olika högtider. I vintras svarade en av mina söner att han aldrig ville höra av mig mer. Jag svarade på det sms:et och efter några turer resulterade det i att min son kunde tänka sig att möta mig tillsammans med en psykolog. Under mötet frågade jag min son om vi inte bara kunde gå ut och fika tillsammans. Mötet slutade med att jag fick lova att ligga lågt och inte skicka några sms. De skulle ha bollen och höra av sig. Någon kontakt har inte skett sedan dess."

Många som drabbas av detta och liknande drabbas också av psykisk ohälsa. Det är svåra känslor av förlust och misslyckande. Att dessutom känna att barnen tror att man svikit gör det inte lättare. Det finns tyvärr inga lätta lösningar och alla fall är unika.

Sverige behöver professionella utredningsinstanser, utanför socialtjänsterna. Socialtjänstlagen 11:2 ger möjlighet att utreda med referenser, men är inte tvingande. Domstolarna dömer i många fall barn att bo med den förälder som har stulit barnet egenmäktigt, undanhåller barnet i strid med Föräldrabalken.

Domstolarna är med och förstör barnens liv genom att döma utan "objektiva professionella referenser".

Det är inte Barnets Bästa att leva med den förälder som har förmåga att ta barnet och undanhålla det och/eller dessutom ha insatser i hemmet för att klara ut situationen.

Har själv blivit expert på systemfelen efter att ha hjälpt många. Sorgen är fruktansvärd och saknaden efter de egna barnen kan aldrig repareras. Att mista levande barn skapar psykofysiologiska ärr.

Du beskriver svåra situationer som verkligen drabbar alla inblandade svårt. Referenser är ju ett viktigt sätt att bedöma föräldrarnas lämplighet. Det är barnets bästa i de allra flesta fall att ha kontakt med båda föräldrar. Vi önskar utredningar som verkligen leder till barnets bästa!

Jag skickar både paket och kort, men får aldrig veta om det når barnbarnet. Jag fotar och filmar det jag ska skicka innan, så har jag det kvar i framtiden. En tanke bara, om man senare skulle få höra att man inte brytt sig.

Då har du verkligen gjort det du kan. Du kan inte veta om barnen får korten och presenterna men du har gjort ditt bästa.

Julen är en svår tid för många. Så här skriver en person:

“Vi hade en fantastiskt fin relation med vår dotter och vårt barnbarn var hos oss nästan varje dag. Eftersom vi bodde nära hämtade vi på förskolan för att underlätta för föräldrarna. Och naturligtvis för att det gladde oss att vara med vårt barnbarn. Han är vårt allt. Så träffade vår dotter en ny kille. Vi fick reda på saker i hans bakgrund och ifrågasatte det. Efter det fick vi inte träffa vårt barnbarn. Vi lever nu med stor sorg och undrar: Hur kan det bli så här? Nu ska vi försöka klara oss över den jäkla julen."

Ni är tyvärr inte ensamma om att uppleva just den situationen. Det kan bli konflikter när familjen förändras. Barnen blir oskyldigt straffade och sorgen över detta är tung. Storhelgerna kan kännas extra jobbiga.

Just den här skammen skriver många om, att de själva trodde att man liksom “förtjänat” att inte ha kontakt med sina barnbarn - innan det hände dem själva: "Jag hade ingen aning om att detta över huvud taget existerade förut. Och om man hörde talas om att vissa far- och morföräldrar inte får träffa sina barnbarn så tänkte jag: “Ingen rök utan eld.” Jag tänkte att det fanns nog säkert en anledning till att deras barn tar avstånd. Men så fel jag hade. Detta kan tydligen hända vem som helst.”

Tyvärr är det ett vanligt problem men det talas väldigt lite om det. Många skäms och känner skuld. Skuldkänslor leder inte framåt. Men det kan vara mycket svårt att nå en lösning.

I det här reportaget berättar en farmor hur det känns att sörja sina barnbarn - fast de lever:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/som-farmor-har-man-inga-rattigheter

Johan:
Det är inte Barnets Bästa att leva med den förälder som har förmåga att ta barnet och undanhålla det och/eller dessutom ha insatser i hemmet för att klara ut situationen.

Det samma gäller familjehem, där de undanhåller delar av det biologiska nätverket för barnen.
Låter barnet träffa alla i "familjen" utom sina syskon och mormor med familj.
Och sedan har uppbackning av soc i detta.

Många beskriver det som en sorgeprocess:

“Jag undrar ibland hur man tänker, när man väljer bort dem som alltid funnits och hjälpt en sedan man tog det första stegen i livet. Det känns som en sten i hjärtat som skaver hela tiden. Det är som att några av våra kära har avlidit för oss. De finns, men inte för oss."

Sorgen är tung att förlora barn som lever men som väljer att inte ha kontakt.

Ofta finns det svåra sår att ta hand om för alla inblandade. Vägen till barnbarnen är framförallt genom ens egna barn. Vad kan man göra för att få tillbaka den relation man hade? Vad kan ha orsakat avståndet? Är det möjligt att söka försoning och visa att det vuxna barnet är värdefullt? Karin på Mind

Min bror har gemensam vårdnad om tre barn men nekas att träffa dom av sin f.d fru. Hon hittar på olika anledningar för att förhindra att de möts. Hon ljuger också och manipulerar genom att säga att barnen inte vill träffa honom. Har han ingen laglig rätt på sin sida? De har ju gemensam vårdnad. Hur kan den ena föräldern få förhindra den andre att träffa sina egna barn. Barnens perspektiv måste väl gå först? I min värld är väl detta att jämställa med människorov eller kidnappning...min bror kanske kan begära polishämtning av barnen men det blir ju ett trauma i sig. Tacksam för er synpunkter.

Eftersom de har gemensam vårdnad har han laglig rätt att träffa dem men att hämta barnen med polishjälp kan ge svåra trauman. Detta är en svår balansgång. Som alltid är barnen de som förlorar mest.

Det bästa är ju om de kunde samtala som föräldrar. Kommunen möjliggör ofta samtal mellan föräldrar som har gemensam vårdnad som handlar om hur man ska tillgodose barnens behov tillsammans. Kanske är det ett första steg att bjuda in till? Karin på Mind

En person undrar vilka rättigheter man har som far- och morförälder? Kan man be om hjälp hos socialtjänsten för att medla till exempel? Kan man driva frågan i domstol?

Som mor- och farförälder är man rättslös. Man har inte rätt att driva saken i domstol om inte socialtjänsten i barnets hemortskommun bifaller detta. Socialtjänstens beslut kan inte överklagas. Här anser vi i Föreningen Saknade Barnbarn att en lagändring behövs.

Många berättar också att det tar hårt på den psykiska hälsan, att inte ha någon relation med sina barnbarn: "Jag blev ovän med min son och därmed avstängd från att träffa mina barnbarn. Vid upprepade gånger har jag bönat och bett: Kan jag inte få ta med dem på bio eller fika? Mitt psykiska tillstånd har tagit hårt på mig och övriga familjen."

I föreningen Saknade Barnbarn hör vi mycket från dem som lider av psykisk ohälsa på grund av liknande. Det är svårt och när ingen lösning tycks möjlig kan sorgen bli förödande.

Finns det möjligheter att få en bättre relation till din son? Skulle det vara möjligt att du visade honom att han är viktig och att du gärna vill ha en fin relation till honom i första hand? Karin på Mind

Jag förstår att det är jobbigt och att det tär på den psykologiska hälsan. Kanske tiden kan hjälpa till. Fortsätt att uttrycka en önskan och en längtan efter barnbarnen och familjen.

Flera berättar att det har skurit sig i kontakten med svärdöttrar och svärsöner och att det har lett till att de också förlorat kontakten med sitt eget barn och barnbarnen:

“Min dotter träffade en man och allt gick väldigt fort. Hennes sambo är mycket kontrollerande och styrande. Min dotter tar bort sin profil från Facebook och avslutar helt en relation med sin bästa väninna som hon känt sedan skolåren. En efter en av hennes vänner tas bort.

En dag förstår vi att min dotter och hennes man har grälat och efter den dagen hör vår dotter inte av sig och när jag försöker ringa eller sms:a henne svarar hon inte. Inte heller när vi skickar brev och presenter.”

Jag förstår att du är orolig. Jag tror det är bra att du fortsätter söka kontakt med henne. /Varma hälsningar Karin på Mind

Hur kan man få till en lagändring? Susanne

Som mor- och farförälder är man rättslös. Man har inte rätt att driva saken i domstol om inte socialtjänsten i barnets hemortskommun bifaller detta. Socialtjänstens beslut kan inte överklagas. Jag anser att en lagändring behövs.

Om vi kunde bli fler medlemmar i föreningen skulle vi ha större möjlighet att påverka lagstiftaren. Vi är alldeles för få eftersom många som sagt skäms över situationen. Vi borde gå ut öppet och tala om detta. Detta är ett samhällsproblem av stor betydelse.

Många gånger man känt att man kan inget annat göra än att vänta ut tiden, tills barnbarnet är så pass gammalt så man kan kontakta direkt.

Jag hoppas att du ska vara lyckosam i din framtida kontakt med barnbarnet och att barnbarnet inte är för påverkat. Det finns tyvärr en stor risk för det.

Far- och morföräldrar har ingen umgängesrätt till sina barn, men man kan få hjälp via socialtjänsten att till exempel medla med sina barn för att försöka förbättra relationen. Men det är upp till varje socialtjänst att bedöma om de vill bidra till det.

"Vi gör olika bedömningar i olika fall. Vi gör bedömningen vad som är det bästa för barnen. Självklart ska det inte vara umgänge till varje pris", säger verksamhetschefen för socialkontoret i den kommun som det långa reportaget handlar om.

Läs mer om hur socialtjänsten resonerar här:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/socialtjansten-vi-provar-alltid-orosanmalningar

Som ledamot i föreningen Saknade Barnbarn har jag fört ett antal samtal med förtvivlade och vanmäktiga mor- och farföräldrar. Slående är att de uteslutna många gånger inte ens vet vad som hänt och varför man stängs av. Många gånger har man även haft en nära och givande relation med barnbarnen. Detta är nog ett av de största trauman vi kan uppleva. Barnbarnet, som kanske inte vet vad som hänt... hur upplever barnet traumat, separationen och sveket från oss gamla? Vad gör det med barnet att inte få lära känna hela sin familj och identitet? I dessa tider med så mycket psykisk ohälsa vore de gamla en stor tillgång i barnens liv. Så snälla föräldrar som läser detta... låt barnen vara barn och låt de älskar den de vill... ta kontakt med den uteslutna äldre , även om det känns svårt... träffas tillsammans med en utomstående och prata, prata, prata tills ni förstår varandra. En konflikt ska lösas mellan de vuxna! Inte med passiv hjälp av barnen! Då är det barnen ni straffar mest! Ta kontakt med era föräldrar och svärföräldrar redan nu till jul... skänk glädje!!!

Inte PK direkt men måste ändå få uttrycka en åsikt. Kan denna undfallenhet som vår sida av familjen upplever när den f.d frun vägrar låta fadern träfffa barnen handla om att kvinnor har full rätt att skada sina barn men gud nåde om situationen varit omvänd. Frågan tas inte på allvar. Faderns svåra sorg tas inte på allvar. Barnens rätt till en far som finns till för dem tas inte heller på allvar. Det känns som att kvinnan har all rätt på sin sida trots att hon gör fel. Fadern är rättslös trots rätten på sin sida. Omvänd ojämställdhet vill jag påstå.
Lisa

Susanne: Vi har ju även föreningen Barnets bästa, de har väl en del medlemmar som kan vara med att påverka för ny lagändring. Hur många måste man vara?

jag vet ärligt talat inte hur många man måste vara men vi är alldeles för få. Som privatperson kan man ju alltid skriva till ansvarigt statsråd. De är skyldiga att svara och all skriftlig kommunikation diarieförs.

Chatten pågår: SVT:s reporter Tina Enström och rådgivarna från Minds föräldratelefon och organisationen Saknade barnbarn finns här några minuter till.

Tack Dagmar för fina råd
Kram

En far som inte år träffa sina barn kan vända sig till föreningen Pappa Barn.

Tack alla ni som höll i detta.

Stort tack alla ni som - trots kort varsel - deltog i chatten och delade med er av egna erfarenheter. Nu stänger vi chatten, men ni kan fortfarande mejla kommentarer och berättelser till mig på tina.enstrom@svt.se. Jag kommer att berätta om era erfarenheter och åsikter i morgondagens sändning i SVT Nyheter Öst klockan 18.30. Vi fortsätter att svara på redan publicerade inlägg en stund till.

SVT rapporterade · Chatta om komplicerade familjerelationer