SVT rapporterade · Chatta om komplicerade familjerelationer
Jul är tindrande barnögon och mysiga familjemiddagar - men också sorg över relationer som inte är så bra som man önskar. I dag har vi en chatt med experter från Minds föräldralinje. De kan man fråga om allt som har med barn att göra. Klockan 14-15 idag.

Så här skriver en läsare:
"Vi träffade vårt barnbarn från den dagen han föddes till hans 5-årsdag. I stort sett varje dag. Vi bodde grannar och vårt kära barnbarn kunde själv gå mellan våra hus hur han ville. En dag bodde de inte kvar och vi förstod ingenting. Där stod vi undrande, försökte ta kontakt, utan att få något gensvar. Helt tyst blev det. Ingen kommunikation."
Många far- och morföräldrar skriver att de önskar att lagen skulle ge far- och morföräldrar umgängesrätt till sina barnbarn.
Vad tycker du? Borde far- och morföräldrar ha umgängesrätt till sina barnbarn? Ska det vara upp till barnbarnen att välja själva? Eller ska föräldrar ha rätt att bestämma vilka barnen träffar och inte träffar?
Min dotter sa upp kontakten när jag påpekade hennes ohälsåsamma bantning och överdrivna träning.
Men jag accepterar läget.
Visst saknar jag barnen men känner samtidigt lättnad slippa fira jul med min dotter och hennes man.
Älskar mina barnbarn men inte deras föräldrars snobbiga attityd.
Skönt nu få julfrid och kunna ha på julbordet vad vi vill utan att tänka på deras bantnings menyer och diverse andra krav de brukar komma med :)
Det är många far- och morföräldrar som har skrivit till oss. Men problemet kan också vara det motsatta. Vuxna barn som sörjer att deras föräldrar inte vill ha kontakt. Så här skriver en mamma:
“Mina barn har en farmor som inte var en särskilt varm eller empatisk mamma. Hon är relativt ointresserad av våra barn och vi ses sällan, trots att vi inte bor jättelångt ifrån varandra och hon är nybliven pensionär. När vi ses visar hon inte något intresse för att vara med barnen eller lära känna dem. Hon skickar aldrig presenter eller kort till barnen och när minstingen fyllde år senast så ringde hon inte ens. De är ledsna och besvikna på farmor och varje gång vi träffas så blir de mer besvikna. Sorgligt.”
En kvinna berättar hur hon har försökt nå fram till sitt barnbarn. “Jag gjorde en sagobok med bilder från den tid jag fick med honom. Jag tryckte den i två exemplar och skickade en till honom. En behöll jag så att han kan få den om han tar kontakt med mig som vuxen.”
Flera beskriver att de skickar presenter och vykort med enkla hälsningar. Som ett sätt att överleva och orka med tillvaron. Men också som ett sätt att visa att man finns där och vill ha kontakt.
Har ni fler tips och exempel på hur man kan försöka att få kontakt?
Flera av dem som skriver har försökt återuppta relationen. En kvinna berättar att en väninna skrev ett brev till dottern: “Jag träffade henne första gången efter fyra år, tack vare en väninna som skrev ett brev till henne. Vi träffades på ett kafé, men hon blev arg och gick. Jag har gråtit jättemycket, men de stora förlorarna är inte jag, det är barnen. Jag blir inte en mormor för dem, utan bara en okänd tant”
En del har gett upp att ha en bra relation, men önskar att åtminstone kunna träffas en eller några gånger om året, få visa barnbarnet att man finns där:
“Det känns som om det är för sent nu. Jag saknar min dotter alldeles förfärligt. Jag älskar henne innerligt. Vi behöver inte vara bästa vänner, men jag önskar att vi kunde ha en relation och åtminstone träffas några gånger om året. Jag vill få finnas i mina barnbarns liv.”
Barnet i fråga har ännu ej fått träffa sina syskon. Får det gå till så?
Det är ju så individuellt, beroende på vad som är orsaken. Hur gammalt barnet är osv.. Bor det hemma eller i familjehem, har barnet LVU mm
Hur ska man göra för att inte barnet ska tro att man har övergett honom eller henne? Den känslan är värst, enligt en läsare:
"Min dotterson och jag var oerhört nära varandra. Vi umgicks flera gånger i veckan och var med oss vissa helger. Nu tror han att jag övergav honom och den känslan är så hemsk. Ofta känner jag panik över all tid som gått och som aldrig någonsin kommer tillbaka. Men jag har inte berättat det för så många för man känner en skam. Vad ska folk tänka? De tror nog att jag var en hemsk mamma eftersom min dotter har sagt upp bekantskapen."
En man har försökt lösa konflikten genom att träffa sin son tillsammans med en psykolog:
"Mina barn avsade sig all kontakt med mig. Det innebar att jag inte heller fick träffa mina barnbarn. Alla mina gratulationer och presenter till mina barnbarn skickades tillbaka till mig. Jag fortsatte att skicka sms till mina barn vid olika högtider. I vintras svarade en av mina söner att han aldrig ville höra av mig mer. Jag svarade på det sms:et och efter några turer resulterade det i att min son kunde tänka sig att möta mig tillsammans med en psykolog. Under mötet frågade jag min son om vi inte bara kunde gå ut och fika tillsammans. Mötet slutade med att jag fick lova att ligga lågt och inte skicka några sms. De skulle ha bollen och höra av sig. Någon kontakt har inte skett sedan dess."
Domstolarna är med och förstör barnens liv genom att döma utan "objektiva professionella referenser".
Det är inte Barnets Bästa att leva med den förälder som har förmåga att ta barnet och undanhålla det och/eller dessutom ha insatser i hemmet för att klara ut situationen.
Har själv blivit expert på systemfelen efter att ha hjälpt många. Sorgen är fruktansvärd och saknaden efter de egna barnen kan aldrig repareras. Att mista levande barn skapar psykofysiologiska ärr.
Julen är en svår tid för många. Så här skriver en person:
“Vi hade en fantastiskt fin relation med vår dotter och vårt barnbarn var hos oss nästan varje dag. Eftersom vi bodde nära hämtade vi på förskolan för att underlätta för föräldrarna. Och naturligtvis för att det gladde oss att vara med vårt barnbarn. Han är vårt allt. Så träffade vår dotter en ny kille. Vi fick reda på saker i hans bakgrund och ifrågasatte det. Efter det fick vi inte träffa vårt barnbarn. Vi lever nu med stor sorg och undrar: Hur kan det bli så här? Nu ska vi försöka klara oss över den jäkla julen."
Det är inte Barnets Bästa att leva med den förälder som har förmåga att ta barnet och undanhålla det och/eller dessutom ha insatser i hemmet för att klara ut situationen.
Det samma gäller familjehem, där de undanhåller delar av det biologiska nätverket för barnen.
Låter barnet träffa alla i "familjen" utom sina syskon och mormor med familj.
Och sedan har uppbackning av soc i detta.
Många beskriver det som en sorgeprocess:
“Jag undrar ibland hur man tänker, när man väljer bort dem som alltid funnits och hjälpt en sedan man tog det första stegen i livet. Det känns som en sten i hjärtat som skaver hela tiden. Det är som att några av våra kära har avlidit för oss. De finns, men inte för oss."
Flera berättar att det har skurit sig i kontakten med svärdöttrar och svärsöner och att det har lett till att de också förlorat kontakten med sitt eget barn och barnbarnen:
“Min dotter träffade en man och allt gick väldigt fort. Hennes sambo är mycket kontrollerande och styrande. Min dotter tar bort sin profil från Facebook och avslutar helt en relation med sin bästa väninna som hon känt sedan skolåren. En efter en av hennes vänner tas bort.
En dag förstår vi att min dotter och hennes man har grälat och efter den dagen hör vår dotter inte av sig och när jag försöker ringa eller sms:a henne svarar hon inte. Inte heller när vi skickar brev och presenter.”
Som mor- och farförälder är man rättslös. Man har inte rätt att driva saken i domstol om inte socialtjänsten i barnets hemortskommun bifaller detta. Socialtjänstens beslut kan inte överklagas. Jag anser att en lagändring behövs.
Far- och morföräldrar har ingen umgängesrätt till sina barn, men man kan få hjälp via socialtjänsten att till exempel medla med sina barn för att försöka förbättra relationen. Men det är upp till varje socialtjänst att bedöma om de vill bidra till det.
"Vi gör olika bedömningar i olika fall. Vi gör bedömningen vad som är det bästa för barnen. Självklart ska det inte vara umgänge till varje pris", säger verksamhetschefen för socialkontoret i den kommun som det långa reportaget handlar om.
Läs mer om hur socialtjänsten resonerar här:
Lisa

Kram