SVT rapporterade · Chatt: Särskilt stöd vid högre studier

Fick dyslexi diagnosen sent i livet och försökte plugga vidare. Gick sådär. Förlängd examenstid tog enbart tid från nästa kurs så man påbörjade den redan eftersläpande. Att hitta studiehjälp fick man göra själv vilket tog tid man saknade, från studierna och gå runt för att fråga kursare om hjälp tog emot. Inga lärare visste hur dom kunde anpassa moment så det fick man komma med förslag själv. Att hitta rätt nivå där mellan vad läraren tyckte var för mycket stöd och man själv tyckte var för lite var helt omöjligt och tog också mycket tid i anspråk.

Har läs och skrivsvårigheter.
Jag tycker att det är ett hån att mitt funktionsnedsättning heter Dyslexi. Varför detta svåra ord. Ett ord jag inte kan stava till utan att skriva av och har då svårt att uttala. Jag har svårt att uttala och säga mitt eget funktionsnedsättning. Är det bara jag som tycker detta?
Själv läser jag mycket böcker för att hålla min ordblindhet i schack. Utbildar mig nu till robot och PLC programmerare. En härlig utmaning ;)

Jag fick min "diagnos" i gymnasiet och läser nu till svensklärare. Det går om man vill.

Jag läste juridik och hade enorm hjälp av dels få en utredning sen skriva tenta på dator, anteckningshjälp, och uppläst litteratur. Hade jättebra stöd av mitt universitet.

Det som är otroligt tråkigt är att csn är som dom är. Man får inte ha en utredning som är äldre än 5 år och man har väldigt liten chans att få godkänt nedsatt studier om man läst en termin. Jag är i sluttampen nu och jag har flera gånger längst vägen blivit utbränd för att jag måste hålla ett mycket högre tempo än mina klasskamrater.

jag känner mig inte trygg med att våra läkare har lässvårigheter/dyslexi.

Jag fick min diagnos när jag var 22 år (idag 30) och börjat studera till lärare på högskolan. Grundskolan hade vägrat utreda mig för jag var för ”duktig” i skolan. Men dyslexi hänger inte ihop med intelligens och som tur är tar man större hänsyn till den aspekten idag.

Jag har en adhd-diagnos och går en konstnärlig utbildning på universitetsnivå. När jag sökte studiestöd fick jag kommentarer från lärarna att jag nog borde söka mig till ett annat yrke eftersom jag inte skulle klara av yrket med min diagnos. Det kändes väldigt knäckande. Eftersom studiestödet utgick från läraren så blev det inte så mycket stöd heller. Jag klarade utbildningen ändå men blev utbränd och deprimerad på köpet.

Dom dyslexier kan jag nästan inte skriva för hand. Jag glömmer direkt vad jag ska skriva samt det går långsamt. Jag blir även trött i handen nästan direkt.. När jag skriver på en dator finns knappt några problem. Får man idag använda dator på Universiteten vid tentor? Måste man skriva för hand skulle jag aldrig att klara av en utbildning.

Fick diagnosen dyslexi vid 21, läser idag läkarprogrammet och har fått en del hjälpmedel som underlättar exempelvis att skriva tentor på dator. Det som underlättar mest är att ha en anledning och förklaring till att man läser långsamt och har nedsatt läsförståelse. Krävs ändå ett ständigt arbeta med att acceptera detta för sig själv och inte jämföra sig med andra för mycket.

Ramzi: Ytterst blekt att döma andras förmåga enbart på att titta på sig själv.
Dyslexi är inte på eller av utan en nyans.

Jag ska bli grundlärare och har dyslexi, de finns de lärare som anser att universitetet inte ska hålla på med "daltande" av elever. Dyslektiker inkluderas lätt i den kategorin av elever. Problemet är att den attityden lätt smittar av sig på eleverna vilket gör att nya lärarstudenter lätt tar med sig de tankesättet i skolan varken de vill eller inte, att hjälpa elever som behöver stöd är inte ett daltande av elever.

Jag har sökt till högskola iår. Har autism och ADD och är livrädd hur det ska gå, men hoppas på det bästa.

Jag fick min dyslexi diagnos när jag var 22 år. Jag upplever att universitetet inte kan/vill ge den hjälp som de med funktionsnedsättning behöver detta på grund av brist på resurser och kunskap om just dyslexi. Har svårigheter att ta mig igenom min utbildning på universitetet eftersom jag inte får de hjälpmedel min logoped beviljat mig.

När jag började på Chalmers 2000 fanns inget upparbetat arbetssätt för att möta elever med dyslexi. Då fick jag beskedet att det var upp till varje föreläsare att avgöra om jag skulle få förlängd tentamenstid eller inte. Det medförde att jag fick lägga mycket energi på att motivera varför jag behövde extra tid. Vilket påverkade mitt välmående negativt.
Efter några år förändrades inställningen på Chalmers och det var självklart att teknologer med dyslexi fick förlängd tid på tentor. Då samlades dessutom alla som hade förlängd tentamenstid i en tentamenssal.
//en som gått före och ställt krav

Kul att det fungerar , själv har jag fått lära mig kunskap med olika färger och fungera för mig

Instämmer Med Niklas.
Känner inget förtroende för en läkare med dyslexi.
Som patient är det viktigt att få rätt diagnos och medicin.
Vid felbehandling kan det kosta liv.
Anser att en dyslektiker bör välja ett annat yrke med inte lika stort ansvar.

Funktionsvariation. Funktionsvariation. Funktionsvariation heter det. Det är variationer på i verkligheten inte undantag. Monica i artikeln benämner det till och med så. SVT och annan media måste sluta utgå ifrån att ett visst sätt och en viss förmåga är norm och att allt som inte är det är lika med nedsättning. Sättet skolor och andra instanser i samhället hanterat detta är så otroligt fobiskt att jag inte vet ordet av men bra att variationer börjar få komma in i samhället också och att förtrycket minskar.

Jag har gått olika program på KTH. Där funkar allt kanonbra, de har en avdelning som bara sysslar med att ge hjälp och stöd till funktionsvarierade. För min sambo som också har dyslexi och går på SU är det dock raka motsatsen. Ingen är intresserad av att hjälpa och varje ny kurs krånglar det. Flera av hennes kompisar upplever samma sak. Vi har varit i kontakt med diskrimineringsansvarig på SU och kåren men de är inte intresserade av att ta tag i problemet.

Tänk om dessa möjligheter funnits när jag gick i skolan.
Senior 74 år

Jag har en funktionsnedsättning efter en trafikolycka 2005 som medför att jag inte kan sitta vid dator länge och skriva. Efter lång rehab skrev jag mitt examensarbete på flera terminer istället för en termin med hjälp i form av skrivhjälp från Uppsala Universitet (mina tankar med någon annans händer). Nu läser jag till speciallärare på Mdh och även där får jag anpassningar och stöd tex anteckningshjälp, inspelning av föreläsningar osv Både lärare och skola har ett fantastiskt förhållningssätt och hjälper till med små saker som gör stor skillnad

En undersökning i England visade att många som fått diagnosen dyslexi egentligen har brist på korttidsminne som oftast är en normal variation. En ”svaghet” som inte kan jämföras med hjärnskador, utvecklingsstörningar eller genetiskt grundad sjukdom. Det räknas liksom många av de övriga kortidsminnesdiagnoserna dyslexi och dyskalkyli som ett av de dolda funktionsnedsättningarna. Arbetsminnets kapacitet spelar en stor roll. De flesta kan lagra 7 ±2 objekt (t ex saker, anvisningar, information) i arbetsminnet. I en värld där alla andra haft en kapacitet på 15 objekt hade du och jag varit i deras situation.
Jag vill tillägga att funktionshinder per definition inte är något som en person har, utan något som uppstår i en miljö som inte är anpassad till funktionsnedsättningen och därför är funktionshindrande. En skola är värderande och utpekande genom sin funktion. De med dessa diagnoser arbetar långsammare för de måste placera all information i långtidsminnet. Det tar bland annat tid, koncentration och vilja men är inte omöjligt. Dessutom missar många det positiva med den vinst att ha sina kunskaper väl förvarade i långtidsminnet. Det de en gång lärt sig, glömmer de inte. De har ett otroligt kunnande och är som levande uppslagsböcker.

Jättebra att möjligheten till anpassningar såsom inlästa läromedel och förlängda tentatider finns så att fler människor kan nå sina drömmar via högre studier. Problemet är att detta inte verkar gälla inte om man har dyskalkyli. Kunskaperna kring dyslexi (och acceptansen kring densamma) tycks vara större än kring dyskalkyli. Okunskapen och fördomarna kring dyskalkyli är enorma! Ett annat problem är att universiteteten vägrar låta de som vill få ta del av den inlästa kurslitteraturen. Man undervisar blivande pedagoger i lärstilar så att de kan låta de blivande eleverna få prova på att lära via både tryckta och inlästa läromedel. Studenterna själva får dock inte ta del av kurslitteraturen på det sätt som gagnar dem bäst. Gäller inte särskilda anpassningar på universiteten? Även studenter med dyskalkyli kan gynnas av att få ta del av inlästa läromedel. Jag betalar gärna för den tjänsten men får tyvärr inte...

Började studera till arkitekt samtidigt som jag var sjuk med ME/CFS. Önskade förlängd studietid eller andra medel för att minska den enorma stress och press som var där. Jag tänkte att någon hjälp skulle finnas, på universitet och allt. Fick till svar ett blankt nej, det gick inte :-/

Hoppade av gymnasiet mitt tredje år för jag inte ”fick till det” fast jag kände instinktivt att jag hade kapacitet. 10 år senare får jag en adhd diagnos som öppnat en värld av möjligheter genom små och stora anpassningar. Duckade då systemet för att bli sjukpensionär för det var samhällets lösning. Fick för första gången i mitt liv rätt förutsättningar och läste in gymnasiet och en kandidat i rekordfart. Älskar nu livet & har ett helt vanligt heltidsjobb där jag i stor utsträckning jobbar med de som är som jag själv var: i det outhärdliga glappet mellan att verka vara som alla andra men inte riktigt klara det men strävar efter meningsfullhet på gränsen till att ge upp. Ge inte upp! Hitta nån person du litar på, vem som helst, som kan visa dig vilka vägar som finns. För de finns! Kram

Det finns hjälp att få för dyslexi! Besök www.dyslexi.org där hittar du våra kontakt uppgifter för bästa hjälpen ring Inger Rålenius på 08 665 17 08 Mail: inger.ralenius@dyslexi.org välkommen .

Är student på masternivå, fick min dyslexidiagnos i högstadiet, blev diagnostiserad med adhd under mitt andra år på universitetet. Jag har fått och får bra hjälp med mina studier, får ofta extra tid vid inlämningar, vid salstentor använder jag möjligheten att skriva enskild och på dator. Efter kontakt med ansvarig på universitet, institutionens studievägledare och berörda lärare brukar det funka hyfsat smärtfritt, men det krävs alltså rätt mycket arbete för att komma dit.

Jag har aspergers syndrom, har studerat till civilingenjör och hade i början pedagogiskt stöd. Det finns inget bra stöd när man har aspergers syndrom, alla stödinsatser som jag erbjöds var anpassade för personer med dyslexi eller ADHD. Det sociala i skolan var väldigt jobbigt för mig men pedagogiskt stöd gjorde det bara värre eftersom de inte förstod vad jag behövde hjälp med.

Jag har medfödd EP och fick genomgå 2 operationer efter gymnasiet, samt plugga upp en del av mina ämnen, idag har jag klarat utbildningen som Undersköterska. Jag fick tips av min neuropsykolog om att använda min praktiska sida av hjärna som bilder och färger till studierna för att komma ihåg svåra ord vilket hjälpte enormt. Lärarna gav mig extra tid på proven och jag fick sitta ensam i lugn och ro vilket jag uppskattade, även så fick jag extra tid när det gällde att lämna in läxor.

Jag fick min dyskalkyli och dyslexi diagnos som 23 åring. Hade då studerat på universitetet i ett år utan särskild anpassning och hade svårt att hinna med och behövde läsa om mycket av litteraturen. Bytte senare utbildning på ett annat universitet och fick där bra hjälp med inläst litteratur, legimus och b.la längre skrivtid vid tentor. Upplevde bra stöd från universitetet.

Jag fick min dyslexidiagnos när jag skulle fylla 16 men vägen dit var var lång. Nu läser jag till förskollärare och jag har hjälp i form av ljudböcker samt har jag rätt till anteckningsstöd och diktafon. Hade jag inte fått det stödet kanske jag inte hade läst på högskolan

Hej,

Jag fick min dyslexidiagnos i årskurs 5 eller 6. Tyvärr hann jag inte lära mig alla studietekniker som min storasyster som fick sin dyslexidiagnos redan i årskurs 1 eller 2.

Detta gjorde att jag hade väldigt svårt för att läsa mycket text och länge. På Malmö Högskola, numera Malmö Universitet fick jag den bästa hjälpen sedan högstadiet. Jag fick prova att spela in föreläsningar med diktatorn, en klasskamrat som tog anteckningar på lektionerna, fick gratis tillgång till talsyntes- och rättstavningsprogram så jag kunde lyssna på avhandlingar och vetenskapliga artiklar. Dessutom fick jag tillgång till Legimus som hade nästan all min kurslitteratur inläst. Så med min dyslexi och hjälpmedlen klarade jag studierna och behövde inte betala så mycket kurslitteratur! Detta har varit första gången i mitt liv som jag har kunnat se dyslexi som något positivt. Nu har jag lyckats med en universitetsexamen.

Jag är ju inte korkad utan har bara lite handikapp.

Hej!
Gick igen hela grundskolan och gymnadiet utan att få hjälp, fick alltid höra att jag var slarvig och hade för bråttom, betygen blev därefter. Efter gymnasiet ville jag läsa upp mina betyg på komvux och där hade de projekt så alla fick göra läsa ocj skriv test. Efter de fick jag kontakt med läs och skriv center och fick sedan min dyslexi diagnos. Fick anteckningstöd och lyckades läsa upp mitt betyg och kom därefter in på högskolan och fick både anteckningshjälp på lektioner, längre tid på mig att skriva salstentor samt extra tid vid hemtentor. Vid c-uppsatsen fick vi hjälp av en lektor vi annan instution som läste vår uppsats och hjälpte oss med stavning och språkbruk. Klarade mina studier, tack vare all hjälp, har även nu läst specialist utbildning och skrivit magisteruppsats. Ser inte min dyslexi som ett hinder idag och skäms inte för de längre.

Har grav dyslexi och är svensklärare. Så allt är möjligt.

Tidningen Läs&Skriv har tidigare skrivit om Maria som är läkare och har dyslexi: www.dyslexi.org
Det är så inspirerande att se att man faktiskt kan bli det man vill trots läs- och skrivsvårigheter.

Just läkare bör ju kunna läsa tex journaler osv, så jag instämmer i det som någon annan skrev tidigare, jag känner mig inte trygg med en läkare som har dyslexi. Samma gäller om läkaren har språksvårigheter, tex inte kan ordentlig svenska. Jag tycker att patientperspektivet försummas helt i denna debatt. Det viktigaste inom sjukvården måste väl ändå vara patientsäkerhet?

Tack för Ni tar upp detta ämne, det glädje mig! Jag skulle gärna möta dig som läkare i framtiden Josefin, för du har både utbildning och empati.

Du som inte har förtroende för en läkare med dyslexi, läs på. Det är inte som gör du har sämre IQ. Att komma in och lyckas på läkarlinjen behöver man ha IQ för. Mer kunskap åt folket.