SVT rapporterade · Har någon i din närhet drabbats av cancer - vad fick du för stöd?
Hej! Syskon och föräldrar och andra närstående glöms ofta bort när en familjemedlem drabbas av cancer. Har någon i din närhet drabbats? Hur upplever du att stödet var? Dela med dig i vår chatt.
Något stöd fick jag inte, vare sig vid min fars tid som cancersjuk eller vid makens hjärtinfarkt. Man är helt ensam.
Inger stöd alls. Min man har drabbats. Inte ens han fick något direkt eget stöd. Ett samtal, nästa ställdes in. Han försökte få en ny tid men orkade tillslut inte tjata.
Flera släktingar har drabbats. Även där har stödet till dem och vi i omgivningen varit lika med noll.
Mina barn fick besked om en annan allvarlig sjukdom förra året som kommer förkorta deras liv. Ingen i våran familj har fått någon psykologisk stöttning efter det.
Det är så här vården ser ut.
Vi bor i Västernorrland.
Flera släktingar har drabbats. Även där har stödet till dem och vi i omgivningen varit lika med noll.
Mina barn fick besked om en annan allvarlig sjukdom förra året som kommer förkorta deras liv. Ingen i våran familj har fått någon psykologisk stöttning efter det.
Det är så här vården ser ut.
Vi bor i Västernorrland.
Jag fick spridd prostatacancer och från samhället fick eller erbjöds inget alls
Min mamma fick levercancer och hade en utdragen och smärtsam dödsprocess som varade i 6 månader. Hon var då min enda förälder och min syster och jag som var i 20-årsåldern fick ingen hjälp alls. Vi fick sköta hus och ekonomi bäst vi kunde. Ingen frågade någonsin om vi behövde hjälp med något. Jag drabbades till sist själv och fick en mycket bra läkare men något stöd i övrigt var det aldrig tal om.
Min mamma fick levercancer och hade en utdragen och smärtsam dödsprocess som varade i 6 månader. Hon var då min enda förälder och min syster och jag som var i 20-årsåldern fick ingen hjälp alls. Vi fick sköta hus och ekonomi bäst vi kunde. Ingen frågade någonsin om vi behövde hjälp med något. Jag drabbades till sist själv och fick en mycket bra läkare men något stöd i övrigt var det aldrig tal om.
Morsan fick livmoderhalscancer som spred sig. Cola efter 3 månader. Syrran fick ta hand om hus och ekonomi, plus sin egna familj. Hon fick efter ta hand om begravningen. Och försäljning av huset via kronofogden. Banken bara skicka massa papper på krav om pengar.
Och att hon skulle sälja det själv för att få in så mycket pengar som möjligt till banken. Till slut gav hon upp och kronofogden fick ta hand om allt. Och banken gick med förlust på ett par hundra tusen. Men det kvittar ju för banken. Men detta tjat via brev och telefonsamtal från bank och kreditgivare. Ingen hjälp eller förståelse fanns. Alla ville bara ha så mycket pengar tillbaka som möjligt.
Och att hon skulle sälja det själv för att få in så mycket pengar som möjligt till banken. Till slut gav hon upp och kronofogden fick ta hand om allt. Och banken gick med förlust på ett par hundra tusen. Men det kvittar ju för banken. Men detta tjat via brev och telefonsamtal från bank och kreditgivare. Ingen hjälp eller förståelse fanns. Alla ville bara ha så mycket pengar tillbaka som möjligt.
Vår son avled av leukemi 1970 efter 3 års sjukdom. Hur han behandlades finns inga ord för. Vid mötet med läkare efter provtagning och undersökning sa läkaren direkt : Han har leukemi och kommer att dö det här klarar han inte. Fruktansvärda smärtsamma behandlingar han plågades och ingen talade om vad som skulle hända. Plötsligt kunde ett gäng läkare med sprutvagn komma in på rummet. Han hölls fast o fick sykostatika som
gav stora brännsår eftersom han kämpade..helvetet på jorden säger jag ingen att prata med.
När han skulle dö kom dom in med lustgas och sa att det var dags sen lämnade dom oss ensamma. Efter ingen kontakt från sjukhuset och ett liv i kaos för familjen. Trauman skapas nog många gånger just i vården sviterna lever alla vidare med. Att
det nästan 50 år senare är likadant här uppe är skandal!!!
Är det någon som forskar på konce-
kvenserna efter såna här trauman
Och det bemötande som funnits i vården (och finns) . Det finns väldigt lite insikt om trauman över huvud taget i vården fortfarande.
Trauman går ju dessutom i arv.
Överfyllda sjukhus idag sttityder behöver förändras.
gav stora brännsår eftersom han kämpade..helvetet på jorden säger jag ingen att prata med.
När han skulle dö kom dom in med lustgas och sa att det var dags sen lämnade dom oss ensamma. Efter ingen kontakt från sjukhuset och ett liv i kaos för familjen. Trauman skapas nog många gånger just i vården sviterna lever alla vidare med. Att
det nästan 50 år senare är likadant här uppe är skandal!!!
Är det någon som forskar på konce-
kvenserna efter såna här trauman
Och det bemötande som funnits i vården (och finns) . Det finns väldigt lite insikt om trauman över huvud taget i vården fortfarande.
Trauman går ju dessutom i arv.
Överfyllda sjukhus idag sttityder behöver förändras.
En psykolog som diskuterade en annan person, än den närstående, med mig. Det blir ju sådär förtroende för vården, så jag gick därifrån bara.
Vår mamma fick myelomcancer när jag var 18 år. Vi hade ingen kontakt med pappa och fick absolut ingen som helst hjälp av vården. Läkaren kom in i rummet och meddelade att vår mor hade ca. 6 månader kvar att leva. Min mormor och min styvpappa var med så de fanns såklart som stöd men ingen i vården hjälpte oss.
Min mamma lever dock forfarande (hon har även genomgått bröstcancer under denna period) efter snart 13 år!!!
Men har tänkt på det i efterhand - att vi bara blev lämnade med beskedet........
Min mamma lever dock forfarande (hon har även genomgått bröstcancer under denna period) efter snart 13 år!!!
Men har tänkt på det i efterhand - att vi bara blev lämnade med beskedet........
Därmed stänger vi chatten och tackar för de tankar och erfarenheter ni delat med er av.
/Redaktionen