SVT rapporterade · Var du illamående under graviditeten?

Mitt illamående gick aldrig över. Jag kräktes aldrig bara hulkade jämt och kunde inte äta. Gick ner i vikt istället för upp de första 5 månaderna. Mediciner hjälpte tillfälligt bara. Illamåendet kom inte på morgonen utan senare på dagen så hade jag tur kunde jag få i mig frukost.

Hade också hg och låg till sängs större delen av graviditeten. Trots att jag kräktes med kanske 2 timmars mellanrum och hulkade i princip hela tiden så fick jag ändå i mig mat, vilket gjorde att mitt tillstånd inte syntes på vågen. Det gjorde att jag blev behandlad som att det inte var ”så farligt” trots att jag kände mig dödssjuk och blev spyfärdig av minsta doft (kände dofter oerhört starkt jämfört med normal uppfattning). Orkade inte någonting. Min man fick i efterhand en depression vilket jag tror berodde på stressen av att vi inte fick någon hjälp av samhället trots att jag tedde mig som en gravt sjuk person som inte orkade knappt gå till toaletten utan att kräkas. Samhället måste ta detta på betydligt större allvar då det påverkar familjens livskvalite extremt, och också det nyfödda barnet då föräldrarna är så oerhört slitna efter graviditeten. Och fler kvinnor borde stå upp för vår rätt att få den vård vi förtjänar. Fler forskare borde intressera sig då det kan hindra kvinnor från att våga/ i mitt fall ens klaras av att skaffa två barn då jag måste räkna in att min man ska vårda både mig och mitt barn i 9 månader.

Jodå, första 3 månaderna va extrema 😓 Behöll som mest 4 små knäckebröd på ett dygn..! Gick ner 12 kg.. Nu spyr ja inte lika ofta men mår fortfarande ofta illa både innan eller om eller efter ja ätit (3,5 månad kvar) 😅 Skulle kunna skriva en bok om vad man VILL spy upp och inte 😂

Med sonen mådde jag bra och tyckte det var mysigt att vara gravid. Med dottern var jag illamående från början till slut, det var som att ha maginfluensa i 9 månader. Inga mediciner/matrutiner eller andra goda råd hjälpte mot det. Jag hade lättare att knyta an till sonen och kände lycka direkt, med dottern kände jag mest att det var skönt att graviditeten var över.

Jag var jättedålig under båda mina graviditeter. Spydde många gg varje dag ända fram till samma dag jag födde. Jag hade bristningar i ögonen tack vare att jag inland spydde så kraftigt. Att jobba var en plåga eftersom mitt medvetande hela tiden fokuserade på att försöka förtränga att jag mådde dåligt o inte spy. Fick ingen hjälp mot illamåendet. Det var bara något man skulle gå igenom.

Jag började få extremt illamående och kräkas innan jag visste om att jag var gravid redan i graviditetsvecka 3 eller 4. Var inlagd vid flera tillfällen på sjukhuset med dropbehandling under mina graviditeter, provade flera mediciner. En medicin gav effekt och minskade kräkningar. ( den finns inte längre att ordinera i Sverige) men illamåendet släppte inte förrän mitt barn föddes, eller förrän menstruationen kom igång 2-3 mån efter missfallen. Otroligt viktigt med forskning som kan skapa kunskap och bättre bemötande om HG.

Blev inlagd med dropp redan i v 7 efter att ha fått tjata om hjälp. Normalt får en inte ens träffa barnmorskan så tidigt och de trodde att jag bara överdrev det "vänliga graviditetsillamåendet". De sa att det säkert skulle gå över i v 12 vilket kändes som en evighet- en månad till med ständiga kräkningar... Men det fortsatte till 7e månaden! I två dygn hjälpte det att tugga tuggummi- vilken befrielse att få äta och orka gå! Men det var kortvarig lycka. När det var som värst vaknade jag av att jag kräktes i sömnen. Jag gick ner i vikt och folk trodde jag hade canser, orkade ingenting! Skulle jag hamnat i samma situation igen skulle jag begärt rollator för att orka gå och hemtjänst för att klara vardagen.

Två barn - har vid ett tillfälle vid varje graviditet känt mig osäker på huruvida jag skulle överleva till nästa morgon.
Oförmåga att inta både vatten och mat har lett till upprepade täta sjukhusbesök där jag bemöttes med ”Det här är inte så farligt, det finns dom som har det mycket värre”.
När jag var återkommande besökare kände jag mig snarare ovälkommen på Kvinnokliniken och saknade att någon la upp en vårdplan för att förhindra att jag skulle behöva söka akut återkommande när de nu upplevde mig som belastning.

Har 3 barn och varje gång har jag kräkts ända fram till förlossningen. Kräkningar dygnet runt gjorde mig matt, huvudvärk, orolig och deprimerad. Gick ut med hunden och kräktes efter gångbanorna. Vid tredje graviditeten fick jag dropp och det gjorde Stor, stor skillnad och de sista tre månaderna mådde jag bra och kräktes bara ibland.Rekommenderar verkligen gravida att söka hjälp. Jag blev sjukskriven men att ligga hemma och kräkas gjorde mig ledsen, ensam och deprimerad trots lyckan att vara gravid.

Jag kräktes varje dag under hela min första graviditet, men jag fick ingen hjälp och blev inte ens sjukskriven.

Födde sonen 1972, en pina varje morgon på väg till arbetet, kräktes dagligen, trodde det var normalt. Födde dotter 1976, inga som helst besvär.

3 barn, 4 graviditeter och HG samtliga, kräkts från v 4 och det har lättat vid ca. v 20. Slutade hålla räkning efter 20 ggr/dygn. Hade svårt att få hjälp och bli trodd första gången trots att den var den längsta sjukperioden, tyckte det var mycket bättre med de senare, då jag har fått komma in för dropp och medicin och få ett par timmars respit från kräkandet och illamåendet. Har upplevt gott samarbete och bemötande från kvinnokliniken som gravid.

Så bra att hon fått med att det här är inte vanligt illamående, det här är ett sjukdomstillstånd. För precis så är det. Och det kan bli farligt både för foster och mamman. Har två hg-barn och förlorat en graviditet till hg. Min andra var värst rent medicinskt, men det var också då jag fick adekvat vård. Låg inne 14 dagar och fick sond - men kräktes upp hela sonden. Tillslut piccline så att jag kunde komma hem med hemsjukvård, dropp dygnet runt, och 3 besök om dagen direkt till min säng. De räddade både mig och barnet. 470 liter dropp! Var enormt vidrigt och hemskt och saknade min son under hela den tiden. Sviterna efter är ju också kvar - förstörda tänder av alla kräkningar, fick även blodpropp mm, så hg är mer än ”bara illamående som går över när barnet är fött”. Tack för att detta lyfts!

Drabbad av Hyperemesis gravidarum denna graviditet och blir så glad och tacksam över att läsa om denna forskning. Mer kunskap och vård om detta fruktansvärda tillstånd behövs, tack!

Jag blev akut sjuk, vi trodde att det var vinterkräksjukan.. men jag blev aldrig bättre utan var HG. Det började runt vecka 4 och höll i sig hela graviditeten. Allt jag fick i mig kom upp igen. Var inlagd på sjukhus i många omgångar, sjukskriven, kunde i perioder inte gå eller duscha mig själv. Orkade inte hålla upp armarna för att torka håret. Med en bättre medicinering blev jag stadigare ett tag. Mannen fick vara vårdare i månader.. det är först några år efteråt jag börjar förstå hur illa det var. Ändå mådde jag inte sämst.. och kunde inte få vård i hemmet. Fick bäst vård när jag var akut dålig, bra vård när jag bad om den - men den var okoordinerad, utan plan och klart ansvar (MVC - VC - Sjukhus). Efteråt ingen vård eller plan för någon typ av rehab.

Jag mådde väldigt bra under mina båda graviditeter. Mådde inte illa någon gång. Så där hade man tur

Jag har blivit fruktansvärt illamående i mina graviditeter. Jag kan inte göra någonting bara ligga under täcket och sova (kräktes så fort jag reste mig och hade inget att spy upp...). Det är en mardröm att gå igenom. För mig har det hållit i sig i över halva graviditeten.

Mådde fruktansvärt illa med första dottern. Kräktes dygnet runt till och med v22. Sista veckorna bara morgonen kändes lindrigare. Med sonen blev det inte lika drastiskt. Mådde illa men kräktes ett fåtal ggr fram till v13/14.

Dottern är 3,5 vecka gammal nu och jag var sjukskriven från v. 14 - förlossningen. Började kräkas i v. 4 ungefär och det fortsatte till förlossningen, gick ner i vikt. Har mått illa alla graviditeter men den här fjärde gången var värst. Har så törstig en period men knappt att dricka. Fick en medicin som inte fungerade, vet att många får andra som jag inte fick. Jättebra att det forskas om detta tillstånd.

Jag kräktes hela dagarna. Kunde inte äta, dricka, känslig för alla lukter, kunde inte borsta tänderna, tandköttet svullnade och blödde. Ibland ville jag dö.

Hade hyperemisis första graviditeten, kräktes upp allt jag svalde, till och med saliv när det inte fanns mer i magen. Kunde inte ens se på tv, kräktes om det var något med mat på tvn, reklam mm. Fick dropp och då blev det bättre en stund, det gick över i vecka 17.

Håller med Karin, när det var som värst ville jag nästan dö. Medicinerna som finns tålde jag inte, fick kraftiga biverkningar så det var bara stå ut.

Var svårt illamående m båda barnen. Massiva kräkningar från V5-6 till v25. Sedan illamående hela vägen ut. Bedrövligt omhändertagen av vården. Några år efter yngsta barnet fick jag veta att jag hade glutenintolerans. Vid diagnosen hade jag brist på vitamin B12, folsyra och järn. En B12-brist tar åratal att utveckla så detta hade jag uppenbarligen haft länge. Forskning visar att kvinnor med brist på b-vitaminer mår mer illa under graviditet. Detta var det ingen inom vården som överhuvudtaget tog upp med mig och ingen annan jag känner (som lidit av besvärligt graviditetsillamående) har heller fått sina vitaminnivåer kontrollerade och därmed ingen behandling. Här finns ett stort förbättringsutrymme.

Födde i juni -18. Led av hyperemesis gravidarum hela graviditeten. Kräktes upp till 30 ggr per dygn och hade flera stycken sjukhusvistelser. Gick ner över 10 kg.

Min andra graviditet med illamående utöver det vanliga, men ändå räknas det inte som HG. Har haft ett ihållande illamående hela graviditeten (liksom förra graviditeten) men kräkts mindre eller inte alls. Men för att inte kräkas har jag varit tvungen att bli nästan helt sängliggande vissa veckor, undvikit saker som att borsta tänderna, duscha, inte röra mig hastigt, inte prata i telefon etc. Viktigt att inse att det finns olika "grader" av hg. Om man inte kräks så mycket så tar vården en på ännu mindre allvar. Men att "bara" må illa hela tiden och känna att man kan kräkas när som helst, ex. om man bara böjer sig ner lite hastigt är också otroligt psykiskt påfrestande. Har även fått mycket ångest under andra graviditeten vilket gått ut över mitt barn sedan tidigare. En av medicinerna man tar mot illamående har som vanlig biverkning depression så det kan ha spelat in. Har fått hjälp av privat psykolog eftersom vanliga vården inte verkar tycka att det är prioriterat.

Ja, och på jobbet hade jag en spyhink bredvid mitt skrivbord de veckorna när det var som värst. Jag kände press att fungera som vanligt eftersom ”graviditet är ingen sjukdom” som man fått höra 100 gånger.

Dagliga, intensiva kräkningar till v.18 (varje förflyttning orsakade kräkningar, en tanke var att det första jag skulle göra när jag blev bättre var att unna mig att gråta(att gråta orsakade kräkningar) därefter kräkningar varje morgon till v. 24, därefter illamående resten av graviditeten med kräkningar ibland. Jag försökte vara känslomässigt neutral till allt, alla känslor orsakade mer kräkningar. Tv gav kräkningar, mobil gav kräkningar. Jag låg bara på mitt vardagsrumsgolv och tittade på björkarna utanför fönstret och djupandades genom det oavbrutna illamåendet - de stunder jag inte kräktes vill säga.

Jag hade kraftigt illamående från vecka 4 till vecka 16 ungefär. Jag kräktes inte mycket men hade mycket svårt att få i mig mat och kändes som jag hade influensa så trött var kroppen. När jag väntade på bussen kändes det som att jag skulle svimma varje dag. Tack vare en förstående chef och flexibelt kontorsarbete klarade jag mig med enbart två veckors sjukskrivning. Annars hade jag antagligen behövt vara det framtill vecka 16. Åt lergigan comp som jag tror hjälpte lite med inte speciellt mycket. Kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig känt mig så dålig i hela mitt liv, och när det dessutom var så lång period så tog även psyket stryk. Då är jag även en person som inte blir sjuk särskilt ofta. Men jag skulle tro det är genetiskt för min mamma hade likadant med första barnet om inte värre, hon blev inlagd med dropp.

Det är länge sen nu men min första graviditet led jag av detta. Jag minns det med fasa. Det var som att ha vinterkräksjuka 3 månader i sträck innan det lättade något. Gick ner 8 till 10 kilo på 2 månader. Jag har aldrig någonsin känt mig så sjuk. Konstant kändes det som om jag skulle kräkas inom någon minut. Även på natten vaknade jag av detta och frös omåttligt hela tiden.
Fick ingen hjälp av någon alls. Jobbade och kämpade mig igenom det.Det är ett tillstånd av ren tortyr när det varar så länge.
Mådde även illa de 2 följande graviditeterna men då var det hanterbart eftersom jag flera timmar på em varje dag mådde ok och kunde äta.

Hade HG under bägge mina graviditeter, i övrigt fullt frisk så vill gärna veta bakomliggande orsaker. Startade i vecka 7 samt vecka 5, höll i sig hela graviditeten och under förlossningarna. Sjukskriven under bägge graviditer. Var nästintill helt sängliggandes, kräktes dock inte utan kunde mota kräkningar med konstant intag av typ söta drycker (nypon och blåbärssoppa). Vilket innebar en viktuppgång på 25 kg respektive 37 kg. Tycker det är fantastiskt att forskning påbörjas, för mina graviditeter är de värsta perioderna i mitt liv.

Önskar alla som lider av HG all styrka de kan få!

Jag har haft otrolig tur båda mina graviditeter och har inte mått illa alls. Särskilt uppskattat då jag har en otrolig kräkfobi. Jag kan inte ens tänka tanken hur det skulle vara att känna sig konstant magsjuk i nio månader som Anna berättade i videon. Heja alla som genomlever det! Och alla som är gravida överhuvudtaget, såklart! Jäklar vad vi kvinnor kan!

Ja det var jag. Behövde dropp. Hemskt

Varenda vaken minut mellan vecka 6 och vecka 22+5, efter de fortsatte yrsel och spontana kräkningar hela vägen in på förlossningen. Det var en mardröm. Det gick inte att fungera normalt. "Graviditet är inte en sjukdom" är ett jävla hån mot oss som inte kan gå från sängen till köket utan att kräkas. Jag har hög tröskel för att kräkas men jag gjorde det dagligen flera gånger när de var som värst. Över allt. Varje gång i panik. Jag hade tur som studerade, så jag i lugn och ro kunde sabba en tenta eller två. Jag låg mest i sängen. Kunde inte prata, kunde inte sitta. Inte bli exalterad eller arg, för då kräktes jag. Kunde inte laga mat eller gå ut och gå. Gör yoga eller simma sa barnmorskan. Hade jag kunnat hade jag gjort nått över huvud taget, vad fan? Gick upp i vikt istället för ner. Idiotiskt mycke. Var helt imobiliserad och lyckades få i mig kallorier geom svartvinbärssaft, snabbnudlar och potatis.

Började må illa i v6. Spydde till v 23. Gick ner 12 kg.
100 liter dropp under flera olika sjukhusbesök.
Åt olika mediciner mot illamåendet, inget hjälpte utom en. Ondencatron tror jag den hette. Den gjorde så att jag slutade spy. Mådde dock tokills i 7mån dygnet runt. Sätt o sov kunde inte dricka vatten eller duscha i vatten? Tvingade mig duscha en gång i veckan. Aldrig igen.

Jag har haft hg i båda mina graviditeter från v 6 och fram till förlossning. Kraftigt illamående och kräkningar dygnet runt. Inga mediciner hjälpte nämnvärt. Min man fick hjälpa mig att duscha en gång i veckan och göra allt praktiskt hemma. Jag var helt utslagen. Jag tyckte att mycket luktade så fruktansvärt illa och minsta lilla doft av mat, tvål etc utlöste kräkningar. Under hela graviditeten var jag hemma utslagen eller på sjukhuset. Det var en helt vidrig tid, hoppas verkligen att det kan tas fram behandling som hjälper i framtiden!

Kräktes varje dag under första graviditeten och genom hela förlossningen. Andra graviditeten var med tvillingar och då mådde jag ännu sämre. Presterade max 50% på jobbet, men fick ingen sjukskrivning, så arbetsgivaren fick sponsra resten Det kändes inget vidare. "Graviditet ingen sjukdom utan ett tillstånd", var det enda man fick höra. Efter ca 20 veckor blev det bättre, samtidigt som ultraljudet visade tvillingar. "Nu förstår vi att du mått illa", sa de på mödravården och ville helt plötsligt sjukskriva mig på halvtid. Då blev jag förbannad och vägrade, jobbade på i stort sätt som vanligt tills en månad innan förlossning.

Jag var illamående och kräkts hela graviditeten. Blev sjukskriven väldigt tidigt och fick vara det under hela perioden för att illamåendet och kräkningarna aldrig gick över. Jag kräktes mellan 7-10 (minst) gånger per dag. Dom dagarna som var bäst kräktes jag bara 3-4 gånger. Jag var yr och kunde knappt gå så låg mest hela dagarna. Tur att jag hade en förstående familj. Jag kräktes under förlossningen också, så det var inte fören två dagar efter förlossningen som jag äntligen slapp illamåendet.

Det är så hemskt att vara med om. Om hopplösheten och känna att man ger upp och vill dö för att få ett slut på eländet. Det med som en av de värsta magsjukor man kan ha men som inte går över stämmer så väl in. När vikten rasar och man kräks så går det ut över hela familjen. Jag har haft hyperemesis båda mina graviditeter och varit inlagd med dropp. När man inte kan vara i köket för att man vet att man kommer att kräkas när man går in där. Maten man äter väljer man från hur de känns när den kommer upp igen. Att försöka leva normalt går inte. När maken skulle laga mat till dottern under andra graviditeten så gällde att stänga alla dörrar mellan mig och dem och öppna fönstren till max. Min syster hade mellan mina barn cancer och både hon och vår familj sa ju att de behandlingarna var ju så som jag mådde under graviditeten. Skillnaden var att hon hade sitt illamående i ca 1 vecka per kur, för mig satt det i mellan v4-v30 så 26 veckor utan tid för återhämtning. Även när hon stamcelltransplanterades var den tid hon mådde så dåligt att inget behölls mycket kortare än min hyperemesis. Skillnaden är att cancer tas man om hand ordentligt, vid hg så är man ju bara gravid och ska vara glad för det så man ska liksom klara sig själv på ett helt annat sätt.

Var groteskt illamående från vecka 5 till vecka 20 och låg praktiskt taget i en soffa 24 timmar om dygnet. För att överleva åt jag endast banan, bröd och yoghurt i mycket små mängder och tittade på allt skit jag kunde hitta på Netflix, SVT för att distrahera mig själv från illamåendet. Åt jag en vanlig portion mat var det bara räkna med att stoppa huvudet i toan några timmar. Fick illamåendepiller. Den hade den horribla effekten att den inte tog bort illamåendet utan gjorde mig fysiskt lamslagen och dåsig. Det var som att vara levande död. Jag tänkte ofta att döden hade snarare varit en befrielse.

Jag var spydde ett halvår och kände mej sjuk, men det konstiga är att jag känt mej sjuk efter graviditeten, som om jag aldrig blivit frisk, har återkommande feberkänsla, det känns som om mitt huvud har drabbats av något virus/bakterie.
Jag blir sjuk av ansträngning och tål inte stress.
Det känns som jag fick en kronisk sjukdom av graviditeten.

Jag kräktes hela tiden första halvåret, jag fick hoppa av spårvagn för att kräkas när jag skulle ta mej till MVC.
Jag blev inte sjukskriven utan fick höra att det var normalt under graviditeten och att graviditet inte är någon sjukdom..
Jag tappade i vikt och ökade endast sista tiden.

Var extremt och konstant illamående under båda mina graviditeter. Oerhört doftkänslig, fick gå av t-banan om där var någon som doftade parfym, svett, matos eller annan stark doft. Tålde inte doften av blöta skärbrädor, klädresårer, kylskåpslister, mm, mm. Kräktes mycket och det eskalerade till att jag kräktes av att svälja min egen saliv, så fill slut fick jag åka in till sjukhuset och sluta äta och få dropp i några dagar istället. Detta hände flera gånger. Konstigt nog gick jag ändock upp i vikt, riktigt mycket, runt 35kg.Vid andra graviditeten hade jag dessutom foglossning. Att skjutsa syskonettill och från dagis varen kamp, fick skynda mig för att inte kräkas i bilen eller inne på dagis

Jag blev riktigt riktigt dålig. Vården trodde mig inte och jag kunde inte fysiskt ta mig dit. Jag bodde på toaletten med en handduk mellan benen då jag kräktes så starkt att jag kissade på mig. Tillslut kräktes jag av det lilla lilla saliv jag hade i munnen, och eftersom det var helt tomt i magen så blev det bara extrema hulkningar som jag nästan kvävdes av tillsammans med blod. Jag tappade hår, huden var så äcklig och torr så det går knappt att beskriva, mina tänder blev lösa i nederkäken pga allt kräks+inte tandborstning på månader. Ingen dusch på månader heller och man kräktes av att röra sig, så det var omöjligt att bli avduschad.

Jag trodde verkligen att jag skulle dö! och ingen hjälpte mig.

Blev lite bättre efter v. 20. men var fortfarande låst hemma och fick verkligen kämpa för att behålla det lilla jag drack.

Efter ett tag kunde jag äta. och det vände sedan till att äta HELA tiden. så fort jag mådde illa så åt jag någo r som magen skyler godkänna, för "hunger" gjorde att jag kräktes.


efter graviditeten mådde jag skit. för att ingen hjälpte mig under detta, när jag själv levde med dödsångest och kroppen la av.
Vågar aldrig skaffa ett barn till i dagen läge, då mamma hade HG med alla 3 barn.
+att jag har ätstörningar idag och när jag väl kräks, så kräks jag som då, och kan inte längre kräkas "normalt". Låter som att jag halvt skriker, krampar, får ingen luft, kissar på mig osv

HG är en mardröm, och det enda man blir här ifrågasatt

Jag blev gravid första gången 2011, spydde dygnet runt och fick inte behålla något. Vände mig till min barnmorska som bara viftade bort det och sade att jag bara var gravid, ät lite frusna bär så mår du bättre. En dag spydde jag så mycket att benen inte ar mig och jag grät floder över att ha det så här. Då sade min dåvarande sambo åt mig att stanna hemma från jobbet vilket jag gjorde. Tre dagar senare så hittade han mig avsvimmad på golvet och det blev ambulans in till sjukhuset. Väl där upptäcktes att min kropp var så uttorkad att alla balanser i kroppen var då dåliga. Blev inlagd och där började en resa dom var utan dess like. Ingen läkare visste vad jag hade och då det var sommar så bytes det läkare hela tiden och alla gav olika medicineringar och olika husmorstips. Inget hjälpte och vikten rasade (gick ner 24 kilo under tre månader). Spydde dygnet runt och låg bara i min säng då kroppen inte orkade gå mer än några steg för och de använda jag för att ta mig till toaletten vid behov. För efter varje ansträngning spydde jag i flera timmar. Ingen visste något, ingen ordentlig hjälp sattes in och vikten rasade och jag låg och glodde in i väggen hela dagarna och mådde så psykiskt dålig att jag ville abortera mitt barn dom var så efterlängtad. Efter närmare tre månader på sjukhus kom det in en kurator som blev min kontaktperson och då vände det lite. Fick en läkare som var ansvarig över alla medicinska beslut,Näringsdropp (tpn) sattes in och en plan för hemsjukvård startades. Dock var min kropp i så dåligt skick att kärlen sprack så det var omöjligt att ge mig näringsdropp. Ändå skickades jag hem och hemsjukvården skulle ta hand om mig och piccline beställdes det remiss på.
Då kärlen sprack så blev det oftast så att jag inte fick någon tpn hemma utan var utan näring ofta. Den dagen jag skulle sätta piccline hade manövern bokat in ett ultraljud. På ultraljudet såg man att barnet hade dött (veckla 22) och man tror att kroppen stängde av graviditeten för min överlevnad. Så idag ligger min lilla tjej begravd på kyrkogården.
Graviditet två (2015)var jag bättre förberedd och stålsatt men långt ifrån kunnig och trots att jag fick bättre mottagande inom vården så var den ändå väldigt låg. Då jag var lika dålig som första gången så kände jag att det var dags att ta reda på saker själv, googlade därför på lite olika saker och kom då i kontakt med ordet Hyperemesis Gravidarium och när jag läste inser då grät jag, det var ju det hår jag led av. Hittade därefter HG gruppen på FB som var ett stort stöd och där jag fick stöd och även hjälp som inte sjukvården kunnat ge mig. Dock var det försent för mig denna gång också och trots port a cat och näringsdropp (som det visade sig att jag var allergisk emot) så upptäcktes det när ett ultraljud gjordes så hade mitt barn (en liten flicka) dött i magen i vecka 20 till följd av min sjukdom. Hon ligger idag begravd bredvid sin syster på kyrkogården.
Barn tre var jag påläst och förberedd och stålsatte mig och med FG gruppen som lärt mig mycket så visste jag vad jag hade rätt till. Så krävde en vårdplan och specislistmödravård.
Kom då kontakt med en läkare som var väl insatt i HG med en vårdplan och rätt vård från början så ledde det till att jag inte förlorade kilon denna gång utan låg på plus minus noll efter graviditeten, sjukskrivning samt medicinering sattes in från vecka sex, varje vecka var jag på ultraljud och varje vecka tigs prover på mig. Hon hittade vikten substans i tpn jag var allergisk emot och beställde en utan den substansen. Jag behövde sldtig ligga inlagd utan fick hemsjukvård från dag ett. Denna gång fick jag den hjälp jag borde fått från början, den kunskap min läkare hade om HG gjorde att trots psykisk jobbig graviditet, total isolering hemma i nio månader, hjärtfel på slutet pga uttorkning men vi nådde målet tillsammans och jag och min sambo fick äntligen vår efterlängtade lilla prinsessa som tyvärr inte kommer få några syskon till följd av tre svåra HG graviditeter.
Jag har den svåraste formen av HG, som gör att min kropp inte ens tar emot en droppe vatten och jag spyr 24 timmar om dygnet trots att det inte finns något att spy. Kroppen är i då dåligt skick att gå den soffan till toaletten (5 meter) tog över tio minuter och på vägen fick jag vila på en pall. All fysiskt ansträngning leder till att jag storvinst flera timmar ochbär så utmattad att jag får huvudvärk.
Ligger isolerad hemma firar inte jul, påsk etc. träffar inga människor för all psykisk stimulans leder till spyattacker. Tredje graviditeten få hjälp sattes in tidigare och då jag även behandlades med långvarig kortison och typ 20 andra tabletter per dag var det dom gjorde att min dotter överlevde.
Så HG ätningen bara en sjukdom som gör att man mår illa, msn tappar livet helt och hållet och efterspelen när kroppen har varit i då dåligt skick ska vi inte tala om. 25% avvakta kvinnor som får HG väljer att göra abort trots att barnen är efterlängtade, många barn dör under graviditeten, många barn födds för tidigt, ska det verkligen behöva vara så. Nu är det dags att HG får ta sin plats i både forskningen men även inom sjukvården.

Det är Vidrigt att gå igenom en graviditet med HG. Jag drabbades första graviditeten och kräktes10-20 gånger per dag fram till v39, sen avslutade jag allt med inläggning och kraftig havandeskapsförgiftning. Har sedan dess haft två toppenbra graviditeter men nu med nr4 har jag drabbats igen. Fyra veckor kvar till BF och jag kämpar på. Har dessutom reumatism denna gång... Det värsta är att det drabbar alla närstående. Det var ju en sak när det bara var jag och min sambo, men med tre barn mellan 5-10 år, så är det tyngre för oss alla. Kan inte med ord beskriva tacksamheten när min sambo gör i princip ALLT medan jag har legat i soffan i 7 månader... vår hjälte! Jag tycker att det är otroligt jobbigt att prata om detta, just för att man inte får någon större förståelse. Den enda som verkligen kan förstå, är den som varit med om det själv. Visst har jag fått bra hjälp av vården, men man märker ju att ingen har någon större förståelse även där. Får jag höra ”testa ingefära, salta kex, vila” en gång till så spyr jag tammetusan ner den personen! Haha

Har fött två barn och inte mått det minsta illa någon gång, och det är väl också ovanligt. Jag fick göra en skrapning för myom och sedan kom inte mensen tillbaka. Tänkte att jag fick börja med ett graviditetstest, som visade sig vara positivt. Och inte bara det, jag var i fjärde månaden. Efter en underbar kort graviditet på fem månader födde jag mitt första barn, en dotter, vid 37 års ålder. 18 månader senare blev jag gravid igen men fick missfall i vecka 12. Fem veckor senare blev jag gravid igen och födde sedan en son, två veckor innan jag fyllde 40. Åt skogen med all statistik om svårigheter att bli gravid efter 35 års ålder, för min del i alla fall. Skriver detta som motvikt till alla bekymmer som kan drabba medsystrar.

Hade ett fruktansvärt illamående innan jag äntligen blev tagen på allvar, fick hkälp/vård samt blev inlagd med dropp i ett par veckor tills det vände Innan dess kräktes jag dag och natt, några gånger i timmen som mest, i ca 5 veckor. Kunde varken äta el dricka, en klunk vatten innebar minst 10 kräkningar. Rasade i vikt och var tillslut så orkeslös att jag inte ens kunde gå upp för en trappa eller skruva på duschen. Och i allt detta skulle man övertyga försäkringskassan om att man inte var arbetsför (för graviditet är ju ingen sjukdom). När jag tillslut kom in för vård gav inte blodtrycksmaskinen utslag vid mätning av mitt blodtryck, det fick göras manuellt. Jag var så uttorkad att jag (mitt i sommarens värmebölja) fick ligga i timmar på uppvärmning för att de skulle kunna sticka mig och ge mig dropp. Magsjuka är en fis i rymden i jämförelse, detta illamående är från en helt annan planet, det går inte att beskriva eller förstå för någon som inte upplevt dess intensitet. Hur mycket man än spyr så finns det inget andrum emellan där man får må lite bättre en stund, det är bara konstant. Man vill bara bli nedsövd och drogad för att bara få slippa helvetet för en stund. Men, när man äntligen börjar må bättre, så är det ändå på något förunderligt vis som att minnet förtränger att det övertaget har hänt och....tur är väl det för annars hade man aldrig någonsinen övervägt att skaffa en nummer 2 för då började helvetet om igen......!!

Jag spydde i nio månader med alla mina tre barn, det ända som började hjälpa lite var akupunktur o åksjukearmband, mådde som bäst första 4 månaderna 😀

Mina graviditeter var inte rolig nån av dom två.
Första barnet ca 6 månader.
Andra barnet nästa från tillverkningen till födseln. Kräktes flera gånger om dagen.
Lillan föddes och jag kräktes inge mer.

Började plötsligt vrålkräkas i v 6 och det fortsatte ända in i kaklet. Helt vidrigt var det. Kollapsade på jobbet och blev inlagd och fick dropp. Fanns dagar jag hellre ville dö. Kaskadkräktes flera ggr per dag och det var så kraftigt så jag bara hängde över handfatet och kissade på mig varje gång. Kroppen kunde inte hålla emot monsterkräkningarna. Jag lärde mig vilken mat som var minst äcklig att kräkas upp. De värsta perioderna kunde jag inte få i mig ens en klunk vatten innan jag började vrålspy. Vågar inte ens tänka på hur det hade varit om jag redan hade ett barn under denna perioden. Livrädd för att få detta igen, men vill så gärna ha ett barn till iaf.

Det känns bra att någon vill ta tag i detta problem. Min första graviditet var för 41 år sedan. Jag kräktes och mådde illa mer eller mindre hela graviditeten. Vissa perioder kräktes jag upp allt jag åt eller drack. Försökte söka hjälp men med svaret att alla mår ju illa. Till slut hade jag ingen ork att vara uppe. Då först blev jag inlagd och levde på intravenös infusion i flera veckor. Sjukdomskänslan var kraftig. För 40 år sedan var det en era i sjukvården att det mesta var psykiskt så slutsatsen var att jag var allergisk mot min man. Detta vägrade jag att förstå. Mina andra graviditeter var lika eländiga. Jag mådde dåligt tills 2 timmar efter förlossningen och hade blött ur mig. Känslan var obeskrivlig när jag tittade mig omkring och kände på hur det var att inte må illa. Hoppas att man hittar orsaken. Äntligen någon som vill arbeta med detta kvinnliga problem.

Hej! Jag fick diagnosen hyperemesis gravidarum under min graviditet med min son under perioden feb-oktober 2018. Jag var sjukskriven heltid from vecka 7 tills förlossningen. Jag låg inlagd på sjukhuset under flera perioder för dropp och näring fram tills vecka 20. Abdra halvan av graviditeten åkte jag in för ”dagsdropp” för att hålla mig i balans, på så vis kunde jag vara hemma. Jag kräktes dock dagligen flera gånger och var otroligt känslig för dofter och smaker. Jag tog tre olika sorters medicinering (ondansetron, primperan, lergigan comp). Det tog ett tag men tillslut kom jag och läkaren fram till en kombination av dessa läkemedel som fungerade för mig. Kosten var enformig. Jag var mestadels sängliggandes under graviditeten, minsta lilla aktivitet triggade igång illamåendet. Jag hade mycket problem med bäcken-och ryggsmärta samt extrem halsbränna. Trots illamåendet och kräkningar gick jag upp ca 37 kg. Min son föddes 1 vecka innan BF. ALLT illamående och kräkningar var som bortblåst samma minut min son kom upp till mitt bröst

Mvh Benedictine Falk.

Hej
Gud vad jag känner igen mig! Vart super illamående i v.9 fick inte behålla något till slut. Var in och fick dropp samt kombinera några mediciner för att ens kunna behålla vattnet. Om ens hunden luktade lite mer "hund" än vanligt så kräktes jag direkt. Mannen får inte ta hem ute mat för jag hatar den lukten. Tyckte det jobbigaste var att barnen vart lidande, orkade inte med lekar eller läxor.
Idag är jag i v. 19 och behöver bara ta postafen. Utan denna så kräks jag.
Så på gång mot de bättre när det kommer till illamående :-)

Jag har haft hg under graviditeterna med båda mina barn. Under andra graviditeten kräktes jag 30ggr om dagen under första halvan av graviditeten och 10ggr om dagen fram till förlossningen. Fick drop och mediciner. Den stora förändringen kom med kinesisk akupunktur och jag är evigt tacksam den fantastiska person som kom hem till mig och satte nålar eftersom jag inte kunde röra mig. Har haft svår foglossning också men smärtan går att utstå, kräkningarna blir en knäpp i huvudet av, det var vidrigt. Vinterkräksjukan känns som en västanfläkt i jämförelse!

Jag födde mitt första barn 2001 och var starkt illamående under nästan hela graviditeten. Fick både dropp och medicinering men det var verkligen inte självklart. Jag fick höra väldigt många elaka saker från vården. Först tog de mig inte på allvar. Sedan sas det att jag mådde illa för att jag hade ett dåligt förhållande med barnafadern. Andra saker som sas var att invandrarkvinnor mår mer illa än svenska, men jag är svensk så det kan inte stämma. Till sist kom jag till specialistmödravården och fick ändå rätt stöd även om jag inte tror att medicinen hjälpte särskilt mycket.

Istället fick jag mycket starka biverkningar med depression, mardrömmar och starka svettningar men fortsatt illamående. Inför nästa graviditet sa alla att det inte behövde bli likadant - men det blev det och nu hade jag ett barn redan som skulle tas om hand. Med barn tre var jag inställd på det men det var ändå lika jobbigt. Åt medicin till v. 32 men jag tror ändå inte att det hade någon effekt på illamåendet.

Dessutom påverkade det både de barn jag redan hade med en helt slutkörd mamma. Även om jag kunde vara sjukskriven nästan hela tiden så har det påverkat mina fortsatta möjligheter på arbetet det blev många år av sjukskrivning och föräldraledighet som försvann från min arbetserfarenhet. Slutligen hade jag en rätt oförstående barnafader som ansåg att det var så synd om honom som hade den ända kvinnan i världen som inte kunde vara gravid. Han skämdes så för mig.

Jag hade HG under båda mina graviditeter från v 6-40.. spydde minst 10-15 ofta 20 ggr per dygn.
Och dagen efter fl med båda var det som bortblåst och kunde äta som vanligt igen.

Jag drabbades av ulcerös kolit (inflammatorisk tarmsjukdom) under första grav vilket gjorde att jag även fick akut springa på toa ungefär lika många ggr som ja kräktes.
Blev ofta uttorkad och fick ligga inne med dropp och järndropp med jämna mellanrum.

Opererades mellan barnen och hade stomi under den andra graviditeten, det gjorde min HG ännu värre då jag blev uttorkad direkt iomed avsaknaden av tjocktarm. Då var jag hemma varannan dag och inlagd med dropp varanann.

Men jag har fött friska, något små barn som ätit upp sig utanför på en gång. Och allt har varit så värt det. Även fast man många gånger kände att man inte skulle överleva..

Hoppas verkligen forskningen leder till någon förklaring så fler slipper denna hemska period som för många andra är en längtan och lycklig period i livet. För oss med HG är det endast överlevnad..

Jag vill nämna att jag inte kan använda preventivmedel med hormoner i heller, blöder och får hormonrubbningar av det. Flera läkare tror sig det kan finnas ett samband mellan dessa ting. Vem vet?

Hade HG mellan v6-v18. Det värsta jag varit med om, vinterkräksjuka dag efter dag. Fick ingen dropp trots att jag v16 hade gått ner 7 kg, och inte kunnat äta annat än små bitar av salta kex, dricka lite nyponsoppa och ligga still i sängen. Kunde lukta vad grannarna lagade för mat, genom ventilationen, någonting som jag aldrig upplevt förut. Visste inte att dropp var ett alternativ, hörde senare fr andra drabbade att med hjälp av droppen kunde de bitvis äta riktig mat och hämta krafter. Lergigan gjorde mig trött så jag kunde sova bort stora delar av dygnet. Fick depression och när illamåendet lagt sig, samtalsterapi hos BPU som var väldigt bra.

Jag har ALDRIG någonsin MÅTT ILLA under någon av mina fyra graviditeter 😋