SVT rapporterade · Hur drabbas du av stress i din vardag?

Jag blir stressad av att ens arbete förväntas vara en del av ens personlighet och livsstil.

Prestationsångest, hög krav gör mig deprimerad, sover dåligt, gnisslar tänder, ont i nacken.

Jag blir stressad när jag ska upp tidigt och försöker sova. Vilket gör det svårt att somna och så blir jag ännu mer stressad och då blir det ännu mer omöjligt att somna. En ond spiral helt enkelt.

När jag inte får sova under långa perioder

Stora byråkratiska organisationer där 90% av arbetet går ut på att fylla i formulär och tvingas nyttja tröga system som tappar vad man fyllt i och där man tvingas logga in på nytt var 15e minut och börja om. Känner sig som Sisyfos.

Sen vill jag också tillägga att det verkar extremt svårt att som man bli sjukskriven pga stress. Trotts att jag har alla symptom(ett 20-tal) på utbrändhet vill mina läkare inte sjukskriva mig. Tydligen skall en man tåla vad som helst medan kvinnor runt mig blir långtidssjukskrivna på löpande band.

Jag minskar stressen genom motion och bastubad.

Blir väldigt stressad eftersom jag blir trakasserad på jobbet nästan dagligen av två personer. Sover väldigt dålig och får ångest attacker gruvar mig att gå på jobbet men måste

Jag har utmattningsdepression. Kvinna, 30 år, två små barn, sjuksköterska med specialistkompetens. Jag har mått dåligt sedan 2015, hösten 2018 brakade jag ihop totalt med en nyfödd och en treåring. Återhämtning, stöd, förståelse och medkänsla för sig själv har hjälpt mig. Är idag ca 40% bättre men jag får hela tiden räkna med ett steg fram och två steg bak.

Trots att arbetsdagen är 8h, tvingas jag lägga 11-12h på jobbet p.g.a. åkandet till kontoret och obetalda lunchpausen. Efter jobbet måste jag välja att antingen lägga tid på mina hobbys eller på hälsan (d.v.s. få 8h sömn, äta bra middag) och fika eller TV pauser känns som slöseri på den fria tiden jag har

Stressad blir jag av att se andra människor stressa - vi duger som vi är, jag lovar!

Jag blir oerhört stressad av arbetsmailen. Många gånger per dag funderar jag på vad jag egentligen arbetar med, är det att svara på mail?!?

Jag blir stressad av att det konstant ska jagas minuter, man ska skapa effektivare arbetssätt utan att man får bra förutsättningar till att lyckas. Det får helst kosta något att göra förbättringar. Att konstant trolla med knäna och släcka bränder är dyrt för hälsan och även företaget.
Anonym

Lite ironiskt att ha en chatt om stress öppen (enbart?) under majoritetens arbetstid kan jag tycka. Urvalet av svar kanske blir lite skevt tänker jag?

...av att ha gått in i väggen för många år sedan (vid 39 års ålder) för att jag alltid varit en "duktig flicka", inte få något jobb, snurrat runt hos AF i mängder av år, deltagit i projekt, fått praktik ett halvår i taget, aldrig kunnat planera mitt liv mer än 6 månader i taget, inte få förståelse för den sjukdom jag dragit på mig pga av stress hela mitt liv och inte bli sedd som en människa med ett värde. Har sedan ett halvår tillbaka en anställning med lönebidrag hos en förening och innan dess en extratjänst på samma ställe. Är nu orolig för att anställningen inte ska förlängas efter årsskiftet då det inte är någon ordning på våra politiker och deras tyckande kring af etc. Jag har blivit bollad med i så många år att jag inte orkar mer. Något "riktigt" jobb får jag aldrig mer då jag ses som förbrukad.

Social media-användning+ mindless internetkonsumtion gör dig så sjukt stressad så du har inte en aning. Ta bort det och meditera 20 min varje dag och kolla skillnaden.

I dagens samhälle är allt extremt det som var vardag bara för ett decennium sedan!

Kvinna, 50+. Blev sjukskriven under våren då jag som chef hade två kaotiska projekt jag ansvarade för, med för lite mandat i förhållande till budgetnivå i projektet = systemfel stressade mig då jag inte kände att jag kunde påverka situationen, och en chef som inte hade tid och stöd för mig på det sätt som gagnade situationen. I samma veva gick min mor bort, och min tonårsdotter visade tecken på psykisk ohälsa som påverkade skolgången. Andra områden av 24-timmarsmänniskan som är kritiska i livet där det är svårt eller omöjligt att påverka. Även för lite praktiskt stöd av min partner i vårt hem där jag är projektledare och den som tänker ut vad som behöver göras och hur, samt ofta(st) genomför det också då jag inte orkar tjata. (Hen har väldigt svag startmotor, och jag går på högvarv och skulle egentligen må bra av att backa undan. Resultatet nu blir att hen gör sig ”medvetet inkompetent” och lassar över allt på mig. Det är så jag upplever det)
Ny är jag på väg tillbaka, och känner mig lite stressad av att min chef troligen inte vill ha tillbaka mig på min tjänst, utan vill hitta annat område för mig. Planen för tillbakagång och till vad är just nu oklar, vilket stressar mig, eftersom jag känner att jag inte kan påverka denna situation heller, men försöker att ta dagen som den kommer.
Alla måsten och borden stressar mig, och det jobbar jag nu för att släppa taget om för att jag ska må bättre framåt.

Att ha en kronisk ledsjukdom är en stress i sig, med allt det drar med sig. När man förväntas göra saker snabbt när jag helt enkelt inte kan pga att jag måste tänka på hur jag rör mig, bär eller lyfter, då blir jag stressad. Eller om jag förväntas gå upp tidigt trots att kroppen MÅSTE starta mjukt.

Lägg ner telefonen, stäng av sociala medier och bry dig mindre om vad andra tycker om dig. Sen är det väldigt viktigt att veta sina egna gränser och inte välja yrken man inners inne vet man inte är skapad för. Det jag märkte direkt i ug filmerna var att alla var beroende av sina telefoner, typ non stop

Jag har tre ledord för dagen stillhet, frid och sinnesro. När jag blir irriterad försöker jag påminna mig om innebörden av orden. Det blir en slags "självhypnos" och verkar lugnande.

Själv lever jag sedan 15 år tillbaka med en konstant hög stressnivå efter mina 1½ år sjukskrivning för utmattningssymptom. Jag kommer troligen aldrig bli bra, men ska ändå kunna arbeta som alla andra tycker FK. Resultatet har blivit att jag fått leva på små tjänster och korta kontrakt under alla de här åren med en genomsnittlig inkomst på ungefär 10.000 efter skatt, och då jag inte mår bra så har jag inte orkat träffa någon och lever därmed också själv. Jag ska dessutom tvingas arbeta till 72 års ålder, något jag inte ens klarar i dag vid 40.
Vissa människor i samhället räknas helt uppenbart, men lika uppenbart är att vissa människor inte räknas alls.

Jag blir mer och mer stressad av att man skär ner inom vård och omsorg och samtidigt ökar dokumentationen och de administrativa uppgifterna. Har mailat Lena Hallengren om alla dokumentationskrav som får folk att stressa ihjäl sig och inte hinna med klient/patient arbetet. Vill att regeringen tittar på det snarast men ministern har inte ens brytt sig om att svara!!!! Glömmer politikerna att de är folkvalda!!!!

jag tänker på alla mina år inom svensk industri. Elaka, rädda och orättvisa chefer som själva var pressade av sina chefer. Det var många chefer utan ryggrad. Det räcker att jag tänker på hur läget pressades för varje år så drar stressen igång.

Jag blir stressad när det ringer mycket på telefonen

Drabbades av utmattning bara 26 år gammal efter att ha jobbat i ett kontaktyrke med alldeles för hög arbetsbelastning i dålig arbetsmiljö där hot var vanligt förekommande. Jag är långt ifrån den enda som blivit sjuk på den arbetsplatsen och det är ledsamt att arbetsgivaren knappt tagit ansvar utan nyanställer så fort någon blivit sjukskriven...
Mår idag bra och är på ett nytt jobb och kommer aldrig arbeta med den typen av socialt arbete igen.

Efter lång tid av hög stress är jag nu så stresskänslig så jag stressar upp för minsta lilla.

Jag blir stressad av min vardag på jobbet. Som Marknadsansvarig är det många projekt som ska hållas i styr och som pricken över i:et tillkommer flera ad-hoc uppgifter som "bara måste göras helst till imorgon". Det värsta är nog att min chef sällan uppskattar allt jobb jag lägger ner. Det gör mig irriterad och i kombination med stressen blir jag helt sinnesrubbad. Minnet sviker och humöret skiftar på grund av detta. Men vändningen kom när min dotter föddes. Och nu njuter jag av min föräldraledighet som är en avkoppling i jämförelse med hur min skeva vardag på jobbet såg ut.

Betala hyra, att hinna få barnen på idrottsaktiviteter, ett fungerande kärleksliv med min fru, ha tid att träffa mina vänner. Man kan blir stressad för mindre

Jag tror Alen är inne på något intressant här. Efter att ha tagit bort flera sociala medier har jag aldrig tittat tillbaka och mår mycket bättre. Ett tips kan också vara att skaffa en hobby som innebär att man är bortkopplad från mobilen.

Utan inkomst sedan flera år eftersom Försäkringskassan inte godkänner sjukskrivningen trots flera utredningar, intyg, objektiva fynd och kompetenta specialister. Försöker studerar på halvtid men det tar all kraft jag har. Jag behöver fördela studietiden över ”hela arbetsdagen” för att klara av att fokusera, återhämtning mm. När och hur ska jag klara av att försörja mig på de andra 50% som FK anser att jag ska göra? Trodde att jag kunde lita på att Socialförsäkringsbalken följdes men nuvarande och tidigare regeringar vill att sjuktalen sänks. Att det sker på bekostnad av oss sjuka - det hoppas de tydligen att vi medborgare tycker är ok! Vad tycker du? Är du beredd att kräva och genomföra förändringar - vi är tyvärr många som inte orkar kämpa längre! Orkar du?

Stress är, enligt min uppfattning, något vi skapar själv. Vi har en familj som kräver sin uppmärksamhet, vi har(ett jobb, inte alla) som kräver sin uppmärksamhet, och sedan har vi sociala medier som, enligt min uppfattning, alltför många, väljer att följa. Livet är fullt av val, och det är upp till oss att göra valen. Jag anser att det är ganska enkelt, om jaget mår bra, mår omgivningen bra, sluta härma, var dig själv, det mår du bäst av i slutändan.

Textmeddelanden och notiser på mobilen är värst för mig, så som sms, chattar, meddelanden från sociala media. Både att ta emot dem (vilket inte händer särskilt ofta längre då jag blivit "dålig" på att svara enligt min omgivning) och att försöka ta mig orken till att svara stressar mig. Får alltid en klump i magen när ett meddelande kommer och jag inte vet vem det är ifrån. Har nu stängt av de flest notiser, men allt kan jag inte ta bort iom. att jobb och familj kan behöva nå mig.

En studiemiljö där mätbara prestationer är det enda som värdesätts skapar en rusning mot högre prestationer då (uppfattad) konkurrens uppstår. Samtidigt som vi säger att vi värdesätter mångsidighet uppfattar vi betyg som den största sanningen. Själv ser jag att inte vara stressad som nyckeln till en framgångsrik karriär men denna typ av miljö kan påverka mig en hel del ändå.

Jag blir stressad på jobbet , jobbar som projektledare med många projekt igång samtidigt mycket möten och uppföljningar. Som pricken över i så är det nedskärningar och sparkrav, ( jobbar i offentliga sektorn). Vi är betydligt färre både yrkesarbetare och projektledare än för tio år sedan men vi ska omsätta mer.

Otydliga chefer om målet med verksamheten. Olika personalkategorier inom vården får inte respekt för sina specifika kunskaper.

Så här efteråt har jag insett varför sådana som jag inte klarar av detta samhällets press och krav.
De enda som har det underbart är de som kan spelets regler, som är;
Prioritera dig själv, uppträd som en vinnare, fuska och ljug så mycket du orkar, skratta åt alla och se ner på dem! Detta klarar bara vissa typer av människor.

Den rehab som erbjuds utmattade kan vara mer stressande än hjälpande, då okunskapen fortfarande är skyhög. Bra att ni tar upp detta ämne. Jag hoppas det blir mer granskning av alla rehabföretag.

När jag skickar ett SMS och de svara genom att ringa upp... :-D

Fick mitt i livet en svårt sjuk make med grava handikapp och behov av assistans och avancerad sjukvård i hemmet. Bristen på fungerande resurser i glesbygdens Hälso och sjukvård, den lilla kommunens bristande kompetens samt Försäkringskassans jakt på assistans timmar ledde till grava sömnstörningar med allt vad det innebär. Dubbeljobb och vakna nätter under flera års tid har gett mig minnesproblem, infektions känslighet, koncentrations svårigheter, värk och panikångest. När det är som värst får jag dubbelseende och utslag i munnen.

Min arbetsplats Arbetsförmedlingen gör sig av med 1/3 av sin personal samtidigt som kundunderlaget är detsamma som tidigare. Jag arbetar för 3 och förväntas jobba med "allt", matchningsbara, funktionshindrade, inom Jobb/utvecklingsgarantin, mot arbetsgivare. Det är inte hållbart i längden. Vi blir sjuka.

Jag är forskare och blir stressad av bristen på fasta tjänster. Man drar in miljonanslag men får aldrig Erbjudande om fast tjänst. När pengarna är slut åker man ut. Och man kan sällan höja sin lön eftersom den betalas av egna anslaget som är begränsat och skall gå till forskning.

Mest stressande är försäkringskassans orubbliga fyrkantighet och brist på respekt för läkarnas bedömning av behovet av sjukskrivning. För mig blev det långt värre än att vara sjuk, eftersom jag inte fick fokusera på det som bidrog till hälsa i den situation som uppstod.

Jag blir stressad typ varje dag på jobbet. Chefen stressar en, aldrig nöjd, aldrig ett fint ord, alltid är vi försenade, man är värdelös på allt man gör. Jag drömmer om jobbet och alla problem därifrån. Katastrofläge !!!! Man blir sjuk av situationen.

Överfull kollektivtrafik i Stockholm. Varmt, ståplats och irriterade människor.

När jag ser klippen ni har ang utmattning! För en som har utmattningssyndrom eller hjärntrötthet är det värsta sortens info. Flash, blink, hopp, massa färger och former i ett hejdlöst tempo, snabba textmeddelande, en mängd stimuli på kort tid. Hjärnan hinner inte med och hjärntröttheten
triggas än mer. 😳

Jag yogar, försöker tänka positivt och konstruktivt och följa alla antistressråd, men blir stressad av min svårlösliga livsekvation - höga krav på mitt jobb, lång restid, och ensamstående mamma på heltid. Men också av den sänkning i social status jag upplevde när jag blev ensamstående och av att känna mig annorlunda i ett hav av kärnfamiljer och varannan-vecka-föräldrar. Av att inte ha en trygg ursprungsfamilj att luta mig mot, utan en förälder med svår psykisk ohälsa att hantera. Av att mina barn inte har en pappa i sitt liv. Av utvecklingen i samhället med skjutningar och klimathot.
Jag älskar mina barn över allt, vi har så kul tillsammans och de verkar harmoniska som tur är, men jag är helt slut av att inte ha någon avlastning. Har haft mkt stress i mitt liv innan, men aldrig varit nära den stressnivå som jag upplever.

Jag måste va snyggast, säga smartast saker, ha mest pengar och vara bättre hela tiden detta är så himla jobbigt jag är 23 år hur blev det såhär

Allt ska vara perfekt hela tiden, fantastiska måltider, semestrar, fina bilar. Har numera stängt ner Instagram osv för att slippa se det. Har det rätt bra själv, men blir missnöjd ändå konstigt nog.

De flesta skyller på arbetsgivaren eller annan yttre faktor, men det är få som jobbar mer än 8 timmar per dag i Sverige eller får riktade krav på sig som är orimliga. Stressen i Sverige är nästan uteslutande skapad av dig själv och dina egna förväntningar på dig själv. Prioritera vad som är viktigt som förslagsvis: mat på bordet och tak över huvudet (därmed ditt jobb eller annan inkomst) och dina barn och familj. Strunta i allt annat som inte gör dig glad utan bara få dig stressad. Det är inte rimligt att göra allt och inte heller nödvändigt eller viktigt.

Kraschade för 2 år sen. Har fortfarande lång väg tillbaka. I dagsläget blir jag stressad av höga ljud, mycket ljus, ljuspunkter som blinkar, mycket folk, för mycket intryck, krav från omgivningen, oförstående personer, försäkringskassan, krav på att bli frisk och komma tillbaka till jobbet. Listan kan göras lång.

All press som egenföretagare i Sveriges höga skatte och avgifts samhälle är inte vettigt !
Man jobbar och jobbar men det mesta vinsten ser man ej röken av .
Plus att bostads marknaden gör det snudd på omöjligt att klara boende själv !
Stressen blir yrsel och utslag , spänning i axlar och nacke!!

Jag kan bli stressad av följande:

- Om jag får alltför många notifikationer (med signal)
- Om jag fokuserar på jobbet och kollegor snackar högt i närheten (öppen landskap).
- När chefen kallar till oplanerade möten då är det ofta någon nedskärning eller dåliga nyheter.
- När man planerar för sin semester och chefen inte ser till någon backup under tiden.
- När nån inte respekterar tidsfrister.
- När nån lovar något men lever inte upp till det.

Jag blir stressad av att plugga till körkortet och fixa en lägenhet och skaffa ett nytt jobb efter studenten

Jag blir stressad av att idealet inom arbetslivet är att man premierar folk som är villiga att bränna ut sig. Som pressar sig själva till max, är ”stresståliga” och smidiga, d.v.s. aldrig säger ifrån.
Ändra den attityden och uppmuntra istället anställda som prioriterar allas välmående och långsiktiga hälsa på arbetsplatsen.
Det idealet skulle göra att man inte kände sig tvungen att överprestera och motsvara höga förväntningar på alla plan. Osäkra anställningar och bemanningsföretag, som blivit allt vanligare, är också en enorm stressfaktor idag. Inte bara bland unga personer...

Alla korthuggna intetsägande sms konversationer. Vad hände med att prata i telefon !

Jag blev väldigt stressad när jag återgått till mitt heltidsarbete efter att mitt andra barn föddes Föräldraledigheten var då endast 7 månader och vabdagarna ca 10 per år ( 1983 ). Samtidigt läste jag på kvällstid in gymnasiebehörighet. Blev sjukskriven 3 månader för att vara ”utarbetad” som det hette på den tiden. Så detta är ingen ny företeelse man talade inte om det bara. Har varit nära att ”gå in i väggen” ett par ggr till under mitt yrkesliv som varat i 45 år, men lärde mig så småningom att hantera stressen på ett bättre sätt.

Försöker var alla till lags, vet ej varför. Kanske är barndomen som spökar. Fastnar i tankeloopar, vill göra bra ifrån mig tjäna massa pengar så man kan skaffa barn i framtiden, köpa hus, gå i pension osv...

Jag har gått in i väggen tre gånger. Har blivit sämre för var gång jag insjuknat i UMS och har nu varit sjukskriven i flera år. I mitt yrke som lärare hade jag väldigt lite tid för det som var mitt egentliga uppdrag, att planera och bedriva undervisning. Jag kände att det gång på gång lades på nya arbetsuppgifter och de skulle pressas in i den begränsade tidsram jag hade. Jag försökte många gånger med att få hjälp hos arbetsledningen och försökte få förståelse för att det inte går att lägga hur mkt arbete som helst på personalen. Svaret var alltid detsamma: Du får planera bättre och det finns andra skolor om inte den här passar... Det gav en ohållbar stress!

För några månader sen bröt jag ihop och sökte hjälp. Detta efter att länge ha gått med psykiska problem utan att göra något åt det för jag hade varken tid eller ekonomi för att göra något åt det. Men då när jag bröt ihop visade sig att jag befann mig i en depression. Denna sjukdom är ett helvete att leva med ärligt talat och känna stressen och pressen som högskolestudent med adhd diagnos ovanpå det är rent utav för jävligt. Jag kan inte vistas i stora grupper, har svårt att komma ihåg viktiga saker som möten, telefontider, när jag är och handlar kan jag glömma hälften av grejerna på en lista som jag skrivit i förväg, jag har svårt och sova och får inte den återhämtning jag behöver. Men jag har ingen möjlighet att stanna upp just nu. Det går inte.

Slår upp ögonen på morgonen och första tanken är -Klarar jag av denna dagen också?
Ångest och oro inför att energi ska finnas för allt som förväntas av mig. Har barn och ansvar , kan inte backa - måste orka fast energi inte finns!
Det finns inte utrymme att bryta ihop!

Jag tänker såhär - Är vi så rika som vi tror? Vi sliter och stressar oss och lämnar barn på förskola innan de knappt lärt sig prata, och innan dom till och med förstår eller klarar av att hantera situationen. Tänk om vi bara levde enklare, utan våra inredningsprestationskrav, våra iphones, utan våra utlandsresor. Tänk om vi prioriterade det som var viktigt för oss och accepterade varandra, pratade med varandra istället för att kommunicera via det lömska Facebook och instagram som tog bort den direkta kommunikationen mellan människor. Och tänk om vi prioriterade våra barns trygghet och bekräftelse istället för denna standard av faktisk lyx. Kanske vore det frihet?

Jag gick mot väggen våren 2017 och har sedan dess stora problem med ljus, ljud, för mycket människor, överraskningar och oväntade händelser. Jag blir stressat när människor inte lyssnar, när jag inte hinner med jobbet, när jag ska göra något spontan. Jag undvikar filmer med mycket "aktion ", jag kan inte prova kläder i en butik, jag kör inte längre bil till stan eller inom stan. Men mest blir jag stressat när jag inte får sova. När min hjärnan inte kan vara tyst.

Känt av stress under flera år med bland annat panikattacker och tinnitus, nackont osv. Det bästa jag gjort hittills är när jag skippade Facebook helt för ett år sedan. Är endast på Instagram numera och känner en stor lättnad. Jag är ändå ”med” men slipper allt onödigt, alla tramsiga länkar, roliga filmer som dyker upp där i oändlighet. Jag har varit mycket noga med att bara ha vänner på Instagram som är intresserade av bilder och kultur. Det som jag brinner för. På så vis har sociala medier för mig skiftat från mardröm till en glädjekälla.

Å ena sidan blir vi lärda av arbetsgivare, skola, medier och politiker att hårt arbete är viktigast av allt och att vi ska konkurrera med varandra genom att prestera på topp hela tiden. Å andra sidan görs vi själva ansvariga för den stress som blir resultatet, och skulden för utmattning läggs alltför ofta på individen.

Jag är sjuk i utmattningssyndrom med depression sedan många år, förvärrat av en arbetsgivare (en kommun) som slängde ut mig från mitt jobb när jag varit sjukskriven en tid. Idag blir jag extra stressad av att ha en usel ekonomi och inte veta från en månad till en annan om F-kassan tänker godkänna mitt läkarintyg så jag får sjukpenning. Jag blir också superstressad av att det inte finns någon hjälp att få för mig som inte kan betala 1000 kr gången hos en psykolog etc. Jag blir också stressad av att skriva detta, men känner att jag måste. Det tar lång tid att formulera sig och stava rätt, får be en kompis korrekturläsa.
Tro mig, man väljer inte detta! Det är inget liv!