Hur gör man en skilsmässa så smärtfri som möjligt för barnen?

Välkomna till vår chatt. Här kan du dela med dig av dina åsikter kring ämnet.

Det är svårt, men varannan vecka och att ha en bra kommunikation sinsemellan är det absolut bästa. I alla fall det som fungerar för oss.

Först bodde jag bara med mamma men sedan med båda varannan veckan. Det kändes mycket bättre att bo växelvis.

Mamman i vårat fall bryr sig inte och därför är det bästa för oss att ha barnen hos mig hundra procent.

Själv började jag bo varannan vecka men när jag blev äldre valde jag att bo bara hos mamma då det var mer rutiner där och det kände jag att jag behövde.

Barn ska inte behöva känna skuldkänslor. Lyssna på dem.

Planering och åter planering. Gå ner i arbetstid och se till att hitta nya och fungerande rutiner som passar för barnen. I mitt fall bor barnen hos mig på heltid och den andra föräldern varannan helg vilket fungerar bra för oss.

Forskning visar snarare att barn mår ännu BÄTTRE av att föräldrarna inte separerar. Glorifiera inte skilsmässor som något positivt. Barn mår sämst av att föräldrarna går skilda vägar. Och ja, det finns såklart de fall där det är bättre att föräldrarna separerar.

Hej Yuh.
Det finns även studier som tyder på att det inte finns någon skillnad i hälsa mellan barn som bor i en kärnfamilj och barn som har växelvis boende.

Funkade kanon mellan mitt ex och mig och våra barn med varannan vecka...tills han gifte om sig och fick nytt barn och den nya frun krävde att han skulle klippa banden till mig.
Tyvärr, blev våra barn lidande till slut ändå...
Kommunikationen försvann helt 😟

Man gör ju iaf inte som mina föräldrar... skiljde sig när jag var 11 och har sedan dess inte kunnat vistas i samma rum överhuvudtaget. Jag är idag 29 år gammal. Vi bodde varannan vecka i början, men jag och min syster fick göra lite som vi ville. I båda hushållen talades det aldrig om den andra föräldern. Idag kan jag känna ett otroligt agg mot mina föräldrar som under 18 års tid inte betett sig som vuxna människor. Min far kom inte på mitt bröllop eftersom min mor skulle vara där. Idag drabbar det till och med deras barnbarn. Så, ärligt talat, så länge man beter sig hövligt och normalt tillsammans och faktiskt gemensamt kan delta på barnets viktiga händelser i livet har man fasen kommit en bit på vägen.

Vi har växelvis boende varannan vecka. Har väldigt svårt att förstå folk som inte vill ha sina barn varannan vecka eller åtminstone lika mycket tid som den andra föräldern. Har man satt ett barn till världen så är det väl ens ansvar att barnen ska känna sig trygga och älskade.

Vi försöker att inte blanda in barnen i evt konflikter om ekonomi, kläder, utan väljer hellre en tredje väg i så fall.Sedan undrar jag också, korrelation är ju inte samma sak som orsak? Att barn som bor hos båda föräldrarna mår bättre generellt är positivt och viktigt. Men det kan ju vara så att dessa grupper skiljer sig åt från början?T ex att det är mkt konflikter, mer våld, dåliga relationer, psykisk ohälsa och annat som GÖR att växelvis boende ej fungerar. Sen tycker vi det är viktigt att lyssna på barnen också. Är tveksam till att jag som vuxen skulle vilja byta boende varje vecka, så vi försöker underlätta så mycket det bara går och ha en god dialog.

Bodde varannan vecka i några år efter skillsmässan. Först så bodde vi barn i huset och våra föräldrar kom varannan vecka, så vi slapp "flytta". När min far sedan gifte om sig så flyttade vår mor permanent ut och vi hade två hem.
Vi barn hatade det. Fanns inget värre än att flytta fram och tillbaka, vår mor gick med på att endast ha oss på helger så fick vi bo hos far på heltid. Från åldern 11 till 15 bodde jag hos far.
Sedan valde jag att flytta till min mor då det låg bättre till för gymnasiet.

Skulle aldrig vilja sätta mina framtida barn igenom en skillsmässa, men ifall det händer så kommer jag att lyssna på dem och göra det som är bäst för oss alla.

Glöm inte bort att man kan ha växelvist på 1000 olika sätt. Det måste inte vara varannan vecka. Det kan vara både kortare eller längre beroende på barnets ålder. Min son mådde jättebra av att ändra till tvåveckorssystem när han var i 12-årsåldern.

Jag tyckte forskningen mest sade att barn mår bra av vuxna som kan kommunicera. När mina barn var små hade det inte fungerat med varannan vecka då exet förnekade och fortfarande förnekar npf-diagnoserna de fått. Varannan helg hos den förnekande föräldern och resten hos mig fungerade relativt bra.

Hade växelvis boende från det att vår son var 2 år fram till 11 års ålder. Då ville han öka tiden hos mig och minska hos sin mamma. Han bor nu heltid hos oss sedan lite mer än ett år tillbaka. Har fungerat mycket bra att bo växelvis. Men i och med hans egna ökade vilja så började det märkas att han mådde sämre av att växla boende.

Mina föräldrar är fortfarande gifta och jag är gift med våra barns pappa, så jag har ingen direkt erfarenhet. Men hade vi delat på oss hade vi velat ha dom precis lika mycket. Samtidigt tänker jag att barnen måste väl få ha lite att säga till om med? Tänk om man som barn ska bo hos den ena föräldern fastän man inte trivs lika bra där, kan inte heller vara hälsosamt.

Ja det är inte lätt men har lyckats köra två ungar fram och tillbaka med deras packning varje lördag i elva år. I början var det jobbigt, nu är det liksom standard.

Som skilsmässobarn där vi i början bodde 2,5 dag hos varje förälder, och där mina föräldrar överhuvudtaget inte kunde vara i samma rum eller kommunicera så ger jag följande råd: Undvik att prata negativt om den andra föräldern inför barnen. Försök att ge barnen en känsla av att de bor i ”ett” hem, fastän det är två olika boenden. Kommunicera med varandra och försök ha liknande regler och rutiner. Ansträng er för att visa barnen mer kärlek!

Exet, mamman, tog barnen och sa att det var "hennes barn"! Jag, pappan, fick umgänge var tredje helg. När jag skulle hämta barnen för umgänget, skrek och gapade mamman på villatrappan varje gång. För att undvika bråk väntade jag i bilen medan barnen gråtande själva fick släpa sina väskor fram och tillbaka. Ständigt skitprat från mammans håll om allt. Nu när barnen är stora har de med hull och hår utan frågor köpt mammans version till 100%. Jag har inga barn och barnen har ingen pappa!

Jag tycker det är vår skyldighet att bortse från oss själva och se till barnen vid separation. En separation behöver inte vara något dåligt, många tror att det är mer lyckat och bra för barnen att bo i ett hem utan kärlek och kommunikation än att separera. Om man nu väljer att separera så får man se till barnen. Alla barn är olika, så även syskon. En del mår bra av tvåveckorsperioder för de har det jobbigt med bytet. Medan andra saknar hela tiden. Jag har barn med två olika män och jag skulle säga att det fungerar riktigt bra. Självklart kan jag irritera mig på mina barns fäder, men det har inte barnen någonting med att göra. Så länge som båda är överens om att vi gör det vi kan för att barnen skall må så bra som möjligt så får man avstå från att visa sitt agg mot sitt ex. Det är vi skyldiga våra barn.
Sedan uppstår situationer där barnen kanske ifrågasätter "Varför gör pappa si eller så?" Tillfällen som jag som mamma kanske inte alltid kan förklara. Men jag brukar svara "Ibland gör vuxna saker som inte alla vuxna förstår." eller "pappa har en bra förklaring men vi tar det när han är med" eller liknande. Därför att i 99% av fallen handlar det mesta om missförstånd eller dålig kommunikation. Låt pappa/mamma förklara själv så finns oftast en bra tanke bakom. Ta inte parti inför barnen även om det ibland är lockande att göra det pga egen historik med expartnern. Kom överens med ditt ex om hur ni vill att barnen skall uppleva barndomen och era gemensamma mål. Det är det viktiga. Att kräva samma regler i två olika hem känns dels som en omöjlighet, men också lite av att gå in på ett område som du som vuxen och separerar faktiskt inte får vara med och bestämma över. Det är jobbigt att släppa på den kontrollen. Men om man kan tänka sig att lita på att den andra förälder också älskar ert barn lika mycket som du, så vill den föräldern också barnen allt gott. Ni tänker bara olika. Därför ni också inte lever tillsammans.

Har separerat två gånger. Båda gångerna var barn inblandade. Barnen är födda 98 0ch 06. Båda separationerna skedde när barnen var två år (min äldsta var 10 vid separation nr 2). Äldsta barnets pappa valde att flytta till annan ort vilket gjorde att barnet bodde hos mig större delen av tiden fram tills hen var 11. Då flyttade pappan tillbaka och ville att vi skulle ha varannan veckas schema. Tror att det var tufft i början för mitt barn men i längden tror jag att delad vårdnad är den bästa. Är själv skilsmässobarn och det var lite si å så med var man bodde. Valde nog själv att bo mest hos min pappa därför han bodde i stan och var inte lika orolig som min mamma. Hon bodde på landet och var sjukligt orolig. Mitt yngsta barn har sedan två års ålder först bott varannan vecka, men fr o m att hen började 4:an så är hen två veckor i taget hos oss. Funkar väldigt bra!

Många kloka inlägg och tips här! Är själv skilsmässobarn. På pappret såg allt bra ut, vi bodde varannan vecka hos pappa. Vad ingen brydde sig om eller ville märka var dock att min pappa på intet sätt var lämplig att ta hand om barn. Vi grät och hade ångest varje gång vi skulle dit. Pappa saknade förmågan att bry sig om i vardagen, och visa empati. För våra föräldrar blev deras rätt till sina barn något som handlade om dem, inte om barnen. Jag tror det viktigaste budskapet är att våga se barnen. Det finns barn som mår bäst av kortare eller längre perioder hos varje förälder. Och det finns föräldrar, som av olika skäl, helt enkelt inte ska ha mycket eget umgänge med barnen!

Mycket bra inlägg av Emma🤗

Som vanligt i sådana här studier, så tar man aldrig med konsekvenserna för det barn OCH förälder som blivit utsatta för misshandel och kanske också övergrepp. Att tvingas lämna ut sitt barn till en misshandlande förälder, i fullkomlig otrygghet, det är ohyggligt. Det tvingades jag att göra, och det förstörde både mitt barns och mitt liv. Konsekvenserna blev så stora att de aldrig kan repareras. Hur ska en misshandlad förälder vara funtad för att acceptera att man ska tvingas lämna ut sitt barn till en misshandlande partner, som också ger sig på barnet? Studier och ’forskning’ som utelämnar sådana aspekter borde inte bli godkända.

Eftersom min f.d man hade ett jobb där han inte var hemma på veckodagarna fick barnen, nu vuxna bo hos mig. Inget av barnen ville bo växelvis när han senare träffade en ny kvinna. Vi pratade om det tillsammans och fortsatte som innan. Vi har alltid haft en väldigt bra relation och tycker fortfarande mycket om varandra. Självklart har barnen påverkats av att vi inte levt ihop som en familj. Men vi har alltid värnat om varandra även efter skilsmässan. Barnen har haft det fritt att bo hos pappa mitt i veckan om de velat och han varit hemma. Men även om han inte varit det för han träffade en jättebra kvinna och vi har alltid kunnat prata. Våra barn mår bra. Vuxna nu som sagt. Men hade vi inte haft den fina relationen vi alltid haft tror jag de mått mycket sämre. Tror inte växelvis alltid är bra. Jag tror snarare att det som gör att barnen mår bra är att föräldrarna kommer överens och respekterar varandra. Kan inte se att växelvis gör mer att man kommer överens. Sett på nära håll flera som strider som hund och katt vid växelvis boende. Väldigt många föräldrar borde skämmas. Inte för skilsmässan utan för hur de beter sig mot varandra och därmed även barnen.

Vid vår skilsmässa valde vi att låta barnen växla boende var tredje vecka. Alltså skapa längre sammanhängande perioder där normalitet kunde infinna sig för dem. Exempelvis fick våra två hundar också följa barnens schema och även om det fanns en hel del ilska och ouppklarat mellan oss så var överenskommelsen att vara ”vuxna”. Alltså inte gräla inför dem, visa att vi hjälper och underlättar för varandra även om det kanske inte var ” våra veckor”.
Vi vill ju att barnen skall växa upp med goda förebilder och då är det helt enkelt vår plikt att vara goda förebilder - även om det kostar på att svälja stoltheten ibland.
Ungarna har ju inte bett om att få tillhöra en trasig familj och det är vår plikt att göra allt vi kan för att de skall komma vidare så skadefria som möjligt i livet.

SVT rapporterade · Hur gör man en skilsmässa så smärtfri som möjligt för barnen?