SVT rapporterade · Ensamhet i Stockholm

De är ju ensamheten samhället vill skapa allt mer för vanligt folk idag. Ju mer opersonligt desto bättre!

Är ofrivilligt ensam, sedan snart 10 år, änka.
Ja, man tänker ofta på det att bli sjuk och dö ensam, nu när man blivit äldre. Tänk om man visste, att när den dagen kommer, få vara på en trygg och palliativ vård.
Är också förespråkare för att själv bestämma över mitt liv, i slutskedet.

Utomlands är det lätt att få vänner. Varför vill inte svenskar utöka sin vänkrets? Är det rädsla eller bekvämlighet?

Jag är ung men jag är inte rädd att dö ensam eftersom jag har blivit van vid ensamhet. Att skapa nya vänner kan man i princip bara göra via grundskola, gymnasium och universitet. Det är svårt att upprätthålla relationer ju äldre man blir eftersom alla blir mer och mer upptagna. Och om man inte har relationer från början kan man inte upprätthålla dem.

Jag är rädd för att bli bortglömd. För att inte det ska finnas någon som bryr sig om hur jag mår. Jag är också rädd för att mina barn ska bli ensamma kvar om jag och min man dör. Men det är en annan ensamhet.

Genesis: förstår inte vad du menar med ditt inlägg skulle alla singlar vara gay eller feminister? Nej nu får du nog tänka om. Vi behöver överbrygga generationstänket mer, själv har jag alltid haft både yngre och äldre vänner och bekanta.

Jag är redan ensam. Saknar familj och släkt. Min ensamhet syns inte utanpå och är svår att ta in för utomstående. Det finns ingen att ge och få julklappar av, ingen att få födelsedagshälsning av. Egentligen skulle det inte vara så svårt för de som har att dela med sig och bjuda in men det glöms bort eller så passar ensamheten inte in i tvåsamhetsmallen. Jag vet inte. Värdelöst när frågan kommer om närmast anhörig i olika sammanhang.

Jag hatar nyårsafton. Ljudet av fest och smällare, medan jag sitter ensam. Midsommar likaså. Det går inte att bjuda in sig själv. Många är otroligt blinda för var vi utan familj är på högtiderna. Det borde inte vara så omöjligt att bjuda med en till. Men ingen ser oss. Vi liksom finns inte.
Har redan ångest för jul och nyår. :(

Ensam är stark men Sign Genesis har fel och verkar insnöad.Vårat klimat gör att folk sitter inomhus i större utsträckning och naturliga mötesplatser är begränsade.
Anhöriga som inte bryr sig klipper man banden med.

J har en intressant infallsvinkel, - det är lättare att etablera kontakter mer människor i andra länder. Lennart Koskinen uttryckte 1988 att "Mänskligt sett är Sverige ett U-land", vilket tydliggjorts den senaste tiden, med bl.a. en död man som upptäcktes efter tre år och även i ovan nämnd artikel.
Samma intryck om Sverige har mina kontakter i Östeuropa; - Sverige är ett humanitärt sterilt land, vilket jag också upplever.

Jag förvärvsarbetar fortfarande och har en del vänner via jobbet, men även privat så för närvarande är jag nöjd med mitt sociala umgänge. Däremot tänker jag mycket på vad som kommer hända när jag blir äldre eftersom jag varken är intresserad av att skaffa barn eller partner. Personligen skulle jag tycka det var roligt om kollektivboende var mer utspritt. Jag skulle också kunna tänka mig att bo "sambo" med en likasinnad som jag inte har en kärleksrelation till. Jag hoppas det finns fler som har liknande tankar den dag jag går i pension. Jag tror att det blir allt viktigare att ha bra relationer med personer som inte är släkt eller kärlekspartners i framtiden.

Ensam kan vem som helst bli. Nära vänner kan försvinna på olika vis tex sjukdom. Kontakt med närstående kanske dröjer någon vecka, det kan vara tillräckligt för att ingen lägger märke till att något hänt. Måtte det alltid finnas människor som bryr sig, som har ett varmt hjärta.

Helena: Det är nog som du säger att många är blinda för dem som är ensamma. Men det är ofta möjligt att träffa andra ensamma på helger eller högtider, åtminstone i en storstad. Föreningar ordnar många aktiviteter. Men då måste du ta steget själv.

En sjuk vän, pensionär, utan anhöriga har blivit av med sina trygghetsringningar via kommunen. De tycker att larmarmbandet ska räcka. Men det kan man inte trycka på om en blir akut sjuk/medvetslös. Nu törs knappt personen sova i sin lya och söker sig istället till nattöppna platser för att inte bli liggandes ensam och osaknad om döden kommer. Stöder så gott jag kan med 2-3 sms/samtal i veckan. Men bor ju en bra bit bort. Har heller ingen reservnyckel om något skulle hända.

Trivs med att vara ensam.har varit omtänksam mot andra människor och bara fått skit tillbaka.då är man hellre ensam och undviker människor.

Till dig som önskar att du blev medbjuden på högtider. Jag önskar också att vi vågade va lite mer öppna och se efter varandra lite mer. Jag försöker tänka på att bjuda in exempelvis utländska kollegor som kanske inte har ett lika naturligt socialt sammanhang i Sverige. Men det är svårt att bjuda in också. Om någon säger nej kan man känna sig dum som trodde att den ville fira nån högtid med en. Fattar att det är svårt, men försök bjuda in dig själv ändå! Ge andra en chans att få vara öppna och välkomnande liksom.

Håller med Eva som skrivit längre ner i tråden. Det är när en äldre person får svårt att gå, är sjuk osv som det blir svårt att ta sig ut och själv söka upp andra människor och sammanhang. Alla är ju inte såna att de bjuder hem folk mer än famljen heller. Jag är själv sån att jag oftast umgås genom att gå på bio, gå ut och äta osv. När jag blir gammal kommer jag troligen bli sittande hemma ensam.

Jag är och kommer att vara ensam. Ohyggligt skrämmande.

Det finns många föreningar och organisationer som anordnar träffar för ensamma, jag är 81 år änkeman för att inte känna min ensamhet så går jag ut på olika akviteter som finns men jag blir förvånad över att det är så lite besökande vid sammankomsterna. Jag ställer mig frågan var finns de ensamma. Det är viktigt både fysiskt och psykiskt att gå ut på olika aktiviteter som anordnas.

Till Jan Lundberg: Du verkar ha ett bra liv, grattis! Men alla är inte som du som jag skrev nedan. Alla gillar inte föreningar och gruppsammankomster. Kanske är man trött och känner att man måste klä upp sig osv. De hurtiga människorna klarar sig såklart bäst men även mindre sociala personer borde kunna få ingå i t.ex. sån där telefonservice som nämnts. det skulle också kunna finnas nånstans att ringa och prata om man inte orkar ge sig ut

Intressanta inlägg här.. Viktigt att prata om samt reflektera över..
Jag arbetar inom akutsjukvård på ett stort sjukhus.. Träffar folk varje dag..
Har faktiskt tänkt på det där som tas upp här..
Och Jag har kommit på för länge sedan.. Jag har i gen kontakt med vare sig föräldrar/syskon..
Jo känner en stor sorg 🖤
Jag ger av mig själv till alla omkring mig.. Har ändå kommit på att Jag kommer att dö själv.. Brukar ofta känna och tänka.. Att få människor bryr sig om.. Dom andra Är bara nyfikna..
På mitt jobb hör man ofta.. Allt bra med dig!?
Den värsta fras enligt mig. En ren hälsningsfras.. Värt att tänka på när man slänger ur sig dessa fraser..

Jag blev själv änka för snart sex år sedan, min bror sa till mig att jag själv måste visa att jag vill bibehålla mina kontakter och det har jag gjort.
Jag har inga egna barn och min släkt är väldigt liten. Jag har bildat en egen " familj " bestående av nya och gamla vänner , kolleger och grannar mm.
Jag träffade en ny kärlek genom en gammal kollega som jag gick ut med. Jag går ofta ut ensam fortfarande och får ofta kontakt med olika människor. Man måste själv vara öppen och hjälpa till och skapa kontakter medans man kan.

Människor kan bete sig väldigt osympatiska och därför uppskattar jag oftast ensamheten.

Jag bor själv & är kroniskt sjuk med funktionshinder, det gör att jag har mkt begränsade möjligh att ta mig ut MEN jag har många kontakter via telefon/internet som vet om min situation. Det går att tala om för kommunen/vården redan innan man blir akut sjuk vem man vill ha som anhörig- det behöver INTE vara släktingar som många tror. Jag & min fd sambo blev tillfrågade av vården att vara anhöriga till vår äldre granne tills dess han fick god man mm ( vi kom till sjukhuset med honom akut, efter det här vi båda sett till så vi har lagt in vilka vi vill ha som anhöriga, då fick vi veta att man kan välja en granne eller vän).

Det är fruktansvärt som det är för äldre 2019. Vi bor bra idag i de flesta fall som i gyllene burar. Men vi har förlorat den scociala biten efter alla äldre-reformer. Vet inte om det var mer eller mindre personalkrävande med ålderdomshemmen. Men en sak är säker: att de slapp vara ensamma , och att de fick lagade måltider varje dag. Tror nog att många äldre fuskar med kosten. Isoleringen gör nog också att många blir deprimerade,och får ännu mindre matlust, med glädjeämnena som försvinner, så också livslusten. Det är skrämmande,alla orkar nog inte hålla igång, som dom allra friskaste. Men det kanske är dags för politikerna att tänka på en ny äldre-reform, och beakta andra värden mer, än att allt ska vara högsta boendestandard. Är det den som vi behöver mest ? Allt var nog inte dåligt med ålderdomshemmen. Så vore det nog bra med scerviceboenden för de friskaste. Men idag ska du så sjuk, så sjuk för att få äldrevård och hemtjänst. Sedan kan man nog ifrågasätta samarbetet mellan sjukvård och äldrevård, där finns det ansenliga brister. Det är inte lätt att bli gammal....

Varför gick hon inte bara in på en nättjänst som t.ex. Ratsit eller Merinfo? Där står ju födelsetal/personnummer för människor...

Jag tycker att det är tråkigt att det är sånt stigma kring ensamhet. Det pratas om att det är fult och skamligt att vara ensam.
Jag har bra vänner och släkt men jag tycker om att vara själv också. Jag reser själv ute och vandrar osv. Ibland för att jag inte hittar någon som vill följa med och ibland för att jag vill vara i mitt eget sällskap.
Jag tror att man inte får vara så rädd för ensamheten men det finns såklart en baksida. Jag vill dela med mig med mina tankar och ideer med och vara i ett sammanhang
Jag kommer troligen att dö ensam men är inte rädd för det just nu i alla fall.

Tänker så här om ofrivillig ensamhet:

- Man organiserar boende med personal och med gemensamhetslokal/kök i huset. Samvaron efter eget önskemål. Då är man själv och ensam då man själv vill.
- Kommunerna står för byggnationen och driften av
husen/lägenheterna, och man betalar för hyra och drift. Lägenheterna är små och de gemensamma lokalerna är större.
Det finns säkert en benämning redan, och även i realiteten.
- Fram till dess måste det gå att organisera bort ensamheten genom möten mellan de ensamma, och andra, personerna.

Hörde just inlägget av Hanna Bennich, och kan inte annat än hålla med. Fantastiskt välformulerat och helt rätt i innehåll och angelägenhet.
Den ofrivilliga ensamheten måste upp på dagordningen i alla offentliga sammanhang. Vi kan inte lösa detta enskilt utan vi måste få det inordnat inom de offentliga förvaltningarna.
Hörde samtidigt också en intervju med huvudstadens äldreborgarråd där Henrik talar om att kommunen gör dessa saker, men inte tillräckligt, utav vi måste göra mer och bättre.
Tack, båda, då är vi på rätt väg!

Jag håller med ensamhet är det värsta som kan hända i det västerländska samhället och inte minst i sverige som inte går nå svenskarna på inget sätt och omgås.jag är läkare och jobbar mycket med äldre svenska familjer och ville ha mer grannkontakt för någon gång och dag kanske kan hjälpa till och varandra.tankesättet man lever i sverige måste ändras rädslan måste försvinna
folk umgås mer

Helt övertygad att jag kommer att dö själv hemma eftersom man tydligen inte skickar ambulans till folk som kan prata själva, och orkar man inte ta taxi eller ringa på hjälp så kommer ju ingen. Bor man ensam är det ganska kört. Min mamma dog så, hon orkade inte ringa någon och nådde inte larmknappen.

Det brukar låta: "Ensam är stark"...
Människan är ett flockdjur och ingen, absolut ingen sakll behlva vara ensam eller värre, dö ensamma. Det är så tragiskt, personen som låg död i 3 år. Det får ju bara inte hända.
Vad man skall göra åt det är svårt att säga. Det är olyckligt de som inte har några vänner...

Föredrar ofta mitt eget sällskap. Har barn, men de har sitt liv och numera sms:ar man till varandra istället för telefonsamtal. Har avtalat med min granne att om han inte får tidningen, som jag prenumererat på, ringer han på dörren. Detta för att jag inte skall ligga så länge innan jag upptäcks. Har absolut inga svårigheter med ensamhet. men tankarna går till mannen som låg död i 3 år.

Jag tror inte jag kommer dö ensam men sen 12 år tillbaka trivs jag med att vara ensam, föredrar ensamheten än att umgås med människor, jag vet att det låter konstig. Jag tycker de flesta människor är jobbiga på alla sätt. Samtidigt är jag social, trygg i mig själv, har lätt för att ta kontakt med andra och hamnar lätt i centrum men vill helst dra mig undan och vara för mig själv. Föredrar hellre att umgås med min hund än med människor. Brukar drömma mig bort att jag bor i skogen helt ensam mitt ute i ödemarken. Trivs bäst med mig själv.

Till Lica.. Gillar ditt inlägg.. Mkt bra i det..
Alla ni andra tack för reflektioner.. Behövs..

Jag tänker att det finns grupper som förbygger ensamhet där man kan ställa upp som volontär eller bidra med pengar. Bl.a. en grupp riktad till äldre där man kan hjälpa med skjuts, ordna fika osv. Ett problem är dock rädslan för brott som är så utspridd i samhället. Händer något får organisationen stå för det, vilket hindrar folk från att grunda frivillig organisationer. Visst måste ett skydd finnas men vår starka nationsfilsofi om att allt måste vara 100% säkert sätter käppar i hjulet för vår omtänksamhet. Dem flesta av oss är ju trots allt goda och okriminella. Som sagts tidigare är det vår kultur som skapat ensamheten till stor del. Man kan ju också ordna egna studiecirklar eller symöten på kafeer osv i sitt lokala grannskap utan att det mäste kosta. Många äldre sitter ju ändå hemma och stickar t.ex. Finns mycket man kan göra själv också. Äldre har ju så mycket kunsksp så det är troligt att man får mer än man ger.

Långt fler än vi kan tro dör i ensamhet. Jag vet, arbetar inom kyrkan. Tänk om vi kunde bry oss mer om varandra, ge av vår tid, ägna lite omtanke. Det behövs så lite för att skapa en positiv förändring för en annan människa.

Att det här ska ens vara en diskussion är skamligt.

Vår mest primala nödvändighet ska inte behöva vara lyx. Vi är flockdjur och ska bete oss som det.

Jag kommer med all sannolikhet dö ensam. Kan fundera över vem som kommer att ta hand om mina saker. Jag är inte rädd för detta. Iaf inte så länge döden får bli som den blir, utan att det öppnats för tidigare avslut av livet än det som sker av att kroppen inte orkar.
Min trygghet är kyrkans sammanhang. Där finns de som bryr sig och kommer att sakna mig. Ett sammanhang som håller i både liv och död.

Det finns många som inte vill erkänna att de är ensamma o vill inte störa sin omgivning. Skam o åter skam ,om man inte har socialt nätverk från arbetet eller arbetar så är situationen svår. Personligen så tror jag mycket på bogemenskaper ,där alla kommer in i ett sammanhang.
Finns mycket att göra inom boendefrågan o bilda nätverk för olika behov.
Tips : FB -grupp = Nätverket stoppa ofrivillig ensamhet
Tips : pensionärsorg har fått pengar från regeringen o gjort utbildningspaket ” Tillsammans mot ensamhet ” kolla upp föreningen på din ort.

Samhället fungerar tyvärr till stora delar så att man inte skall bry sig så mycket om sin omgivning. Socialen bör i alla lägen ha ansvar i sådana här fall och kunna kontaktas om nu sjukhus eller polis inte anser sig kunna göra något. Detta gäller inte bara äldre.

Jag tittar till en granne som inte har någon annan

Det går inte en dag utan, att jag tänker att dö ensam. Mina bästa vänner har gått bort och jag har ingen som skulle sakna mig. Är 81 år så det kan hända när som helst. Hoppas, att jag dör på gatan så någon kan ta hand om mina kvarlevor.

Jag håller inte med de som tror att ökad social kontroll, inblandning av myndigheter etc., skulle ha någon positiv inverkan på ofrivillig ensamhet. Tvärtom, då skrämmer man bort många människor. Den som lever i ensamhet kan ha valt det själv, eller, kan ha utsatts för övergrepp antingen från andra personer eller myndigheter. Tillit kan man aldrig tvinga fram. Omtanke är enbart positiv om den är villkorslös och inte har inslag av att någon ska känna sig ’god’, alt. att myndighetspersoner ska rota runt i, och kränka någons personliga integritet. Äkta omtanke är inte organiserad, den finns inte i någon föreningsstadga, inte heller policys och riktlinjer. Det handlar om att se sina medmänniskor utan fördomar, förväntningar och fasader. Att bry sig om, utan att vänta sig något tillbaka. Omtanke kan vara att sluta att klanka ner på någon, att börja tala med någon som är utfryst av andra, att lyssna och försöka förstå att någon annan kan leva i utsatthet. Hur många är det inte som vänder sig bort från hemlösa, som utesluter en arbetskamrat, som ignorerar en lidande människa? Tänk efter en stund.