SVT rapporterade · Hur upplevde du tiden efter förlossningen?

Jag hade turen att få världens bästa personal vid förlossningen. Och barnmorskan följde upp även efter hemgång till annan kommun! Personalen på Förlossningen på Ryhov i Jkpg är fantastisk och de förtjänar att få höra det!

Jag kan i efterhand säga att jag hade lite spår av ptsd efter Mitt första barn då jag vart lämnad många timmar på förlossningen och inte hade någon Tillgänglig barnmorska under födseln och inte fick smärtlindring. Även efteråt kände jag mig bortprioriterad på ett fullt bb där min partner inte fick stanna och jag ensam ensam kämpa med amning utan någon sömn. Allt kände så läskigt och otryggt då man inte visste ens namnet på en enda person ens öde var lämnat till. Ingen inom vården frågade hur jag mådde förrän efterkontrollen 6 v senare.

Är glad att det inte utvecklades till förlossningsdepression.

Jag frågades om hur jag mådde, men inte min man, som så småning om utvecklade en svår depression. Som han i sin tur fick kämpa för att få hjälp med.

Jag fick PTSD efter en mycket traumatisk förlossning. Först nu, efter drygt 6 (!) år ska jag få hjälp på Centrum för Traumatisk Stress. Mitt lidande under dessa 6 år går inte att beskriva. Men kortfattat kan man konstatera att INGEN inom vården har tagit mig på allvar.

Jag grät oavbrutet och kände en stor tomhet i hjärtat. Kunde inte glädjas av min lilla son. Jag var som en zombi på dagarna. På vårdcentralen ignorerade de mitt tillstånd och sade att jag inte kunde medicineras eftersom jag ammade. Värsta tiden i mitt liv.

Jag tror förlossningsdepression handlar om att den nyblivna mamman glömmer bort att ta hand om sig själv. I början är det många långa stunder av amning och inaktivitet. Redan när jag var gravid sa jag till min sambo att vi så fort barnet kommer ska se till att komma ut och röra på oss varje dag. Vi lyckades hålla det. Första månaden blev det en promenad varje dag och efter det har jag kunnat öka stegringen i träningen successivt. Jag ser även till att äta bra mat. När jag har tränat och duschat på morgonen kan jag fokusera hela dagen till att vara en pigg, glad och hälsosam mamma till min lilla flicka. Fysisk aktivitet på recept är verkligen någonting att ta på allvar. Vill du må bra? Höj din puls! Rör dig!

Jag upplevde hela första året efter förlossningen som mycket jobbig psykiskt, med ångest, ånger, skuldkänslor och känslor av misslyckande och otillräcklighet. Jag har ingen negativ kritik att ge vården. All personal från MVC till BVC har varit fantastiska, och jag ”fångades upp” av BVC som remitterade till psykolog.

Min förlossning slutade i ett akut kejsarsnitt. Det var ju inte riktigt hur jag hade tänkt mig att det skulle bli. Jag fick träffa mitt barn i ca 1 min efter förlossningen och sedan skulle jag slussas vidare till uppvaket där jag låg i 4 h- utan kontakt med mitt barn. Min man var tvungen att klara sig ensam med henne och hon fick ingen mat. Dagarna på BB var hemska, ny personal varje dag, alla gav en olika information, sömnbrist, amningen ej kom igång, vår dotter var hungrig men de vägrade ge henne mat för att jag skulle prova att amma, bröstvårtorna var sårigs Allt detta var en traumatisk upplevelse för mig. Jag påtalade redan då att jag mådde dåligt, de sa att det är normalt att må dåligt efter förlossningen- att det är hormonerna. Jag ville träffa någon att prata med när jag väl var där- de bokade besök till kuratorn. Hon sa samma sak, det är normalt att må dåligt efter förlossningen. Mitt illabefinnande normaliserades av alla. Till slut bad jag om att få besök till den läkare som förlöste mig för att få klarhet i vad det var som hände- varför det blev ett akut kejsarsnitt. Först då kom vi fram till att remiss ska skickas till psykolog som är specialiserad inom förlossning etc. Men det var jag själv som pushade och då hade jag ändå kraft till det- men om jag hade mått så pass dåligt att jag hade varit handlingsförlamad? Eller vad händer med andra kvinnor som inte klarar av p.g.a. förlossningsdepressionen att stå upp för sig själv?

Hemsk förlossning som slutade i kvaddat underliv. Amningen kom inte igång då jag hade såna hemska smärtor. Fick nån försynt fråga om måendet på bvc men höll ihop. Känslan var att om jag börjar gråta nu så slutar jag aldrig och vem ska ta hand om barnet då? Irrationellt, men vem är vid sina sinnens fulla fulla bruk efter veckor av smärta, sömnbrist och ångest? Sonen dessutom autistisk, så den där "kontakten" funkade inte heller.
Vården efter förlossningen var bara koncentrerad till mitt sargade underliv och var hemskt smärtsam och bidrog till mitt dåliga mående.

Tiden efter förlossningen var mestadels tråkigt. Att ta hand om ett spädbarn totalt beroende av en är liksom inte roligt eller stimulerande efter ha jobbat heltid. Psykiskt mådde jag bra, hade en traumatisk förlossning men personalen på förlossningen, BB, BVC och MVC hade rutiner och bra uppsikt om mitt psykiska mående kontinuerligt. Fick berarbeta det och ofc låta tiden läka/glömma.

Tre veckor innan beräknad födsel fick vi lov att åka till sjukhuset 10 mil bort för storkoll eftersom dottern rörde sig så lite. Alla koller som fanns gjordes och beskedet vi fick med oss hem var: allt vi kan se ser bra ut, MEN den borde ska röra på sig mer. Jag insåg att det är fel på barnet i magen och började trösta mig med att vi ju redan har en perfekt son som tur är. Där började distanseringen som jag inte kunde hantera. När hon väl föddes var allt jag kunde tänka vad det var för fel på henne. Jag letade fel på henne och insåg efter drygt två veckor att jag är i en förlossningsdepression. Fick fantastisk hjälp av BVC, men det tog ändå tills hon var 14 månader tills jag kunde uppskatta henne och njuta av vår härliga dotter och känna stolthet över henne. Undrar då och då hur läkarna kunde skicka hem mig från sjukhuset med den oron. Hade någon fångat upp mig där hade vårt första år varit så mycket bättre.

Min förlossning gick utmärkt och bebis mådde bra. Fick ändå en släng av depression förstår jag nu efteråt. Låg i soffan hela dagen utan att orka röra mig och ansåg att allt måste vara min mans fel. Lite var säkert hans fel :-), men efter en förlossning så är man delvis tömd på näring som gått till barnet. Då blir man helt slut och hjärnan funkar inte. Mer och bättre näring, innan, under och efter graviditet hjälper! Tex också extra omega 3.

Min förlossning hösten 2018 var okomplicerad, däremot fick jag ingen bra stöttning i amningen, vilket ledde till svåra ångestattacker när jag ammade. Min dotter ammade i timmar men gick ändå inte upp i vikt som hon skulle. Dessutom sov hon inte. Jag fick order om att amma varannan timme - dottern ammade i en timme, sen tog det 30 min innan hon somnade och på den resterande halvtimmen innan jag skulle amma igen skulle jag försöka sova, vilket inte gick för att jag hade sån ångest inför nästa amning, ångest för att hon inte gick upp i vikt, ångest för att jag inte var en bra mamma. Det tog sex veckor innan jag vågade berätta för min man och familj hur jag kände och bröt ihop totalt. Trots det tog det 8 månader innan jag förstod att det var en förlossningsdepression eftersom jag inte tyckte jag hade "rätt symtom", hade t ex inga tankar på att skada mig eller dottern. BVC har hjälpt till viss del med kontakt till psykolog men deras fokus har alltid först och främst varit barnet. Jag har fått dra mycket själv. Jag kan fortfarande inte tänka tillbaka på det första halvåret utan att få stora ångestattacker.

Jag har tre barn och reagerade olika efter alla förlossningar. Jag måste berömma alla barnmorskor på Mvc under graviditet och under förlossning i Huddinge Sjukhus. Men däremot efter jag kom hem med mellersta barnen blev jag mer och mer dåligt, på kvällarna började få ångestattacker och lillan fick svårt kolik. Vilket var först vet vi inte men efter 5 månader gav jag nästan upp allt. Vårdcentralen/Mvc kollade mim blodvärde och skickade till psykiater som erbjöd medicin...jag tackade nej och kämpade vidare tills i slutet via min mans psykolog träffade jag en familjerådgivare en äldre dam! Finaste människa som har förstått att något trauma längre bak ligger i botten, och förlossning som var en sista dropp. Vården såg inte helheten och ville ordna ”quickfix”, snabbt lite medicin.
Allt historik stod i journal och med efter min tredje förlossning har Mvc ringde mig nästa varje dag. De har aldrig frågar eller sa rakt ut att de ser ”tendens” till nedstämdhet. Aldrig frågat hur mår jag...bara såg att mim yngsta väger för lite enligt statistik för sin ålder...så i slutet fick jag säga ifrån och säga att det bättre om de fråga...jag mår bra, aldrig mådde bättre efter en förlossning. Sen det var tyst från deras sida.
Synd att antingen har du möjlighet efter 3 månaders väntetid att få svar från en psykiater att finns medicin eller inte ens fråga rakt ut ”hur mår du?”
Men förstår att byråkratin och den stela ramar i vården gör det omöjligt att en patient kan behandlas som en individ i varje fall.

Mitt andra barn födde jag i bilen. Jag hann inte till BB. När jag ringde på morgonen kl. 5 och berätta att vattnet har gått blev jag ifrågasatt: är det verkligen vatten? Är du säkert? Etc. Ingen kollade mitt journal där det stod att jag hade en snabb förlopp även vid första förlossningen. När jag till slut fick starka värkar 40 min senare vad det redan för sent. Barnen föddes medan min man körde bil och jag skrek i baksätet. Även efter förlossningen hade jag svåra smärtor som kändes som värkarna. Det visade sig att det var en bit av moderkakan sin var kvar och som jag födde dagar senare. ingen tog mina smärtor på allvar. Hur ska jag lita och föda barn igen?

Jag har tre barn och upplevde en så stor lycka. Jag svävade på små moln av glädje i flera månader efter förlossningarna.

Oj.
Hade hemskt mycket mardrömmar i en månads tid innan bebisen nr1 var född. Att den dog. Så när barnet fötts var jag livrädd att hon skulle dö hela tiden så jag hade svårt att riktigt ta henne till mig första tre månaderna. . Plus att jag blev hemskickad snabbt efter svår förlossning från BB utan att känna mig trygg i den nya situationen. Skadad i underliv utan uppföljning. Dessutom ordentligt sjuk i mjölkstockning när hon var en vecka gammal. Och när det släppt fick jag influensa. Så jag var ordentligt låg..Tills jag ruskade om mig själv. Bättre att älska och dela livet fullt ut än att gå och va rädd för att mista barnet och därför inte ta det till sig fullt ut. Tack och lov sov bebis 1 längre stunder så jag fick sova och ta igen mig.

Efter barn två blev det lite sömn. Hon åt dygnet runt och sov högst tre tim i sträck första året. Då ville jag under en period lämna allt och gå. Enligt bvc inte ovanligt men otrevligt för mig...Tack ock lov har jag en underbar släkt att prata med och så fick jag 'prata med mig själv' eftersom jag visste att jag älskade min familj och egentligen inte alls ville lämna dem. Men att tröttheten gjorde det så. Blutsaft till mig och mer sömn och motion blev min räddning.!

Många mammor vill ha längre föräldraledighet och får ångest pga det.
Många har ångest över att måsta lämna bebisarna på dagis. Det börjar ofta när bebisen är ca3månader när endel bvc börjar tjata om att sätta barnen i dagiskö. Många jag känner vill inte det men känner att de måste. Att de inte anses goda nog att fostra barnen efter ett år. Att de inte skulle ha råd fast de har det om någon skulle hjälpa dem gå igenom ekonomin.
Jag mådde själv jättedåligt av alla människors tjat om att dagispersonal är bättre än föräldrar. Tack och lov sa våra bvc sköterskor tvärt om. Föräldrar är det bästa för barnen! Vill man ta hand om barnen själv så är det jättebra! Så tacksam för dem. Det gjorde mig trygg som förälder.

Jag var deprimerad under nästan hela min graviditet. Ingen i vården tog det på allvar eller såg mina solklara symtom. Det resulterade i en rejäl amningspsykos och därefter ytterligare en depression. Jag var 19 år gammal.

I just mitt fall brast mödravården, de tog helt enkelt inte sitt ansvar. Och det är enligt mig 100 procent oförlåtligt.

Mådde dåligt och kände mig likgiltig efter förlossningen. Kände mig otillräcklig och orkeslös. Växlade mellan gråt och irritation. Eftervården för mammor efter förlossning är nästintill icke-existerande. En barnmorska som ber en om att skatta förlossningen mellan 0-10 innan man skrivs ut från BB då man är hög på lyckohormoner. På återbesöket på MVC hos BM som följt hela graviditeten veckor senare togs måendet inte upp alls utan gynundersökning med rådet ”hem och knip mer” utan att boka in något återbesök. På BVC läggs till slut en enkät fram med frågor om måendet av BVC-sköterskan som man knappt träffat och som ska följa barnets hälsa, hur kan man svara ärligt på de frågorna? Är nu gravid igen och blir bara arg och ledsen när jag tänker på att gå igenom detta igen. Förväntar mig inte en bättre upplevelse trots lovord om att det ska vara lättare med andra barnet.
”Var glad att ditt barn lever och är friskt”.... Sveriges fantastiska mödravård

Efter första förlossning som i sig var bra utvecklade jag en depression, men själv insåg jag inte det. Jag kände mig helt överlämnad med ett stort ansvar, min största stöd när det gäller barn var min BVC sköterska. Men ingen fångade mig och det fins inga rutiner i Sthlm på Söder att upptäcka förloslingsdepression hos mamman. Några frågor räcker långt: hur må du? Får du någon stöd?

Jag tyckte det var hemskt. Fram till och med förlossningen var allt super, trots att jag mådde fysiskt dåligt mådde jag bra psykiskt. Förlossningen gick bra, bra personal. Sen kraschade det. Jag tyckte BB var hemskt och det var sagt att jag skulle vara kvar då jag har haft depressioner. BB var mest förvaring och den där amningshysterin... hjälp... Det gjorde ont och min dotter fick inte i sig så mkt. Jag trodde att blodet på hennes huvud var rester från förlossningen men det var från mina bröstvårtor. Väl hemma var det väl kanske en bubbla eller snarare en isoleringscell. Ångest, grät dygnet runt, kunde inte äta. Jag fick ingen direkt hjälp med psykolog eller liknande men vår BVC-sköterska fixade in mig i en mammagrupp för mammor som hade det tufft.
I efterhand önskar jag att föräldrautbildningen tog upp lite mer om det som sker efter förlossningen...

Kände mig nedstämd och ensam efter min första förlossning men sökte aldrig hjälp. Bra om rutiner att upptäcka förlossningsdepression blir bättre

Jag håller till 100 % med Elisabeth som skrev : "Många mammor vill ha längre föräldraledighet och får ångest pga det. Många har ångest över att måsta lämna bebisarna på dagis. .Jag mådde själv jättedåligt av alla människors tjat om att dagispersonal är bättre än föräldrar..".
Allt detta stämmer med mig.
Och jag känner att återigen får kvinnor inte bestämma över sitt liv, sina barn och sitt jobb. Förut bestämde politiker att vi ska stanna hemma, nu bestämmer politiker att vi ska arbeta och lämna ifrån barn. När får egentligen kvinna bestämma över sitt liv och sin ekonomi? Och när inser vi alla och erkänner att föda och tar hand om sina barn är ett arbete som måste belönas och inte bestraffas?! Och då pratar jag inte up till 1 års ålder och under 1000 förutsättningar!

Total panik. Inga stöd , inga familj i Sverige, det var bara jag och bebisen ...så hade jag en dag inte orkat stå på benen och amma honom så hade blivit körd. Inga fler bebisar för min del. Ingen frågade om jag har någon nära för att kunna be om hjälp när jag inte har fått sova 48 timmar ... ;(

I en skrift om vitamin B12 stod det att lustgas kan bidra till att man får brist på B12. Sedan undviker man solen för bäbisen skull och får D-vitaminbrist också. Givetvis kan man bli deprimerad av hormonellla skäl också och det är viktigt att det tas på allvar men jag tror sjukvården skulle tjäna på att screena de som känner sig nedstämda för vitaminbrist. Så att ingen får gå runt och må dåligt och tom bli kroniskt sjuka i onödan eller felbehandlas med psykofarmaka för den delen.

Jag tycker också att blodvärden, also järn-hemoglobin måste kollas upp senare i graviditeten (tredje trimester) och efter förlossningen. Jag mådde mycket dåligt, inget ork under tredje trimester i andra graviditeten. Jag var nära att svimma en gång i butiken, jag bytte barnmorskan pga flytten och hon kollade mina värden igen (skickade till labet). Och några dagar senare ringer hon och säger att mina värden är fruktansvärt låga trots att jag tog Hemofer. Jag fick utskrivet Duroferon omgående. Hon sa att jag måste fortsätta tar de efter förlossningen och 1,5 år senare tar jag den fortfarande. Denna gången hade jag inte förlossningsdepression.
Men i min första graviditet ingen kollade mina värden i tredje trimester, när jag mådde lika daligt. Då var jag deprimerad i 2 år.
Så även om depression har fler orsaker fråga efter extra kontroll av dina blodvärden (i laboratoriet). De hjälper att orka.

Så besviken på bristen av information om hur det kan vara efter en vaginal förlossning!
Jag hade enorm ångest efter förlossningen då jag inte hade en aning om att det skulle kunde vara svårt att gå, svårt att hålla sig upprätt, inte kunna hålla inne fisar, inte känna kontroll över att kunna bajsa normalt, läcka urin. INGEN talade om vad som ses som normalt och vad som är onormalt och när det är dags att söka hjälp.
Jag frågade flera barnmorskor i desperation men fick olika svar. Inget jag blev direkt lugnare av. Fick bara en känsla av att jag var den enda som ställde sådana frågor.

Hade jag bara fått skriftlig info om samtliga problem som kan uppstå och vad som anses vara normalt/inte normalt och när/var man ska söka hjälp så hade varit otroligt underlättande!
Hade också velat ha skriftlig info om hur jag spruckit/hur man åtgärdat detta och vad jag kunde förvänta mig framöver i läkningsprocessen.
Det är svårt att ta till sig muntlig info direkt efter en förlossning, därför så viktigt med skriftlig information som man kan titta på när alla frågor kommer.
Blir bara förbannad på argumentet "för mycket info kan skrämma kvinnan" Vi har väl banne mig rätt att få veta vad som kan hända med våra kroppar!
Otroligt att det är så här idag!

Jag var orolig. På BB och tiden innan hade jag inte fått mycket information om vad som faktiskt händer när bebisen kommer. När ska man amma, och hur ska man skydda huvudet, behövs mössa dygnet runt? Naveln! Vanliga frågor man har antagligen. Men troligtvis lätt för BB att se till att alla nya mammor förstår. Det är mycket onödig oro som byggs upp på grund av okunskap.

För mig var det lite jobbigt..... fick förlösas med kejsarsnitt på grund av babyns dåliga hjärtljud. Kände mig otillräcklig på grund av det. Men bara timmar efter uppvaknandet så satt jag vid min prinsessas kuvös. Satt där natt och dag. Pumpade mjölk och smörjde in hennes såriga kropp. Var sedan en vecka på sjukhus. Varje dag var himmelsk. När vi kom hem stärktes detta ytterligare. Så stolt att jag åstadkommit detta fantastiska under. Jag bara växte för varje dag som gick. Lycka till alla mammor. Ni är bäst

Jag är riskperson pga tidigare depressiva episoder, trots detta ingen särskild uppföljning efter förlossningen. Kände mig låg och ledsen men osäker på om det var normalt med tanke på alla hormonella omställningar. Väntade på återbesöket till barnmorskan men fick ingen riktig öppning att ta upp det där. Väntade på nån enkät som är rutin på BVC, där fångades det sent om sider upp att jag inte mådde bra men jag hänvisades bara till familjehälsan, inga följdfrågor, uppföljning eller annan stöttning av vår bvc-sköterska (som ju är till för barnet, jag vet, men gränserna mamma-barn är suddiga där i början). På familjehälsan tyckte de inte det var någon tydlig förlossningsdepression utan mina "gamla vanliga" besvär som återkommit, därmed inget för dem. Slutade med att jag hankade mig igenom större delen av föräldrarledigheten lite halvledsen med en stor känsla av ensamhet, hopplöshet och misslyckande. Det gick ju över, jag mår bra idag och jag tror inte att min dotter har farit illa på något sätt. Hon är en väldigt trygg och fin tjej och vår relation är just som den ska. Känns bara så väldigt tråkigt och onödigt, att vi i dagens Sverige inte kan fånga upp dessa mammor på ett bättre sätt. Inför nästa graviditet ska jag göra allt i min egen makt för att inte hamna där igen - motion, solljus, rutiner, avlastning då och då. Stor kram till alla nyblivna mammor som mår dåligt där ute, ni är inte ensamma!

Min andra graviditet och förlossning var superbra, men 6 veckor efter hamnade kroppen i kris och vågade inte vara ensam med barnet, att jag inte behövde knyta an då jag säkert skulle dö vilken sekund som helst. Men barnahälsovården fångade mig direkt och jag fick jättefin vård direkt.

Jag tänkte meddela att även män kan få depression i samband med att de blir föräldrar så jag tycker man ska hjälpa alla fall av förlossnings depression, inte bara fokusera på kvinnor. Män blir ofta glömda i dessa debatter, men de är också människor med olika svårigheter och känslor.

Jag fick ett akut snitt och ett planerat på 70- talet. Efter det andra snittet fick jag ångest, trodde jag. Men de var depression. Jag låg drygt ett år på Danderyd . Men trots att läkarna visste om mina snitt så var det aldrig tal om förlossningsdepression. Kanske det inte var upptäckt då. Det känns som om jag blivit bestulen på ett år av mina barns liv på grund av sjukvårdens okunskap. När dom sedan började prova depressionsmedicin blev jag sakta bättre. Men fortfarande ingenting om förlossningen.

Jag pressades hårt på BB att jag måste få igång amningen efter dotterns ankomst genom akut kejsarsnitt. Jag hade feber och fick en infektion i livmodern. Kunde inte röra mig utan hjälp på en vecka. Ändå var barnmorskorna ständigt in och stressade mig att få igång amningen. Trots att dottern åt ordentligt med ersättning. Det gjorde att amningen aldrig fungerade. Jag sörjde detta och kände mig otillräcklig i två år. Två hela år som jag inte kunde njuta av, som jag kände mig värdelös.
Jag fick ingen hjälp med amningen. Mitt barn visade sig senare ha autism och hade enorma svårigheter med all kost i många många år. Det var inte mitt ”fel” att hon inte ville ta bröstet. Så onödigt!