SVT rapporterade · Har du fått hjälp av sjukvården med din långvariga värk?

Jag lider av långvarig smärta .tycker läkarna på vårdcentralen bara vill ta bort smärtlindring så att man inte kan få lindring mot den höga smärtan som är en förutsättning att orka med dagen.är det bättre att man avslutar livet för att livet blir outhärdligt. Tycker att det är helt fel att inte en specialist har hand om medicineringen.vi med kronisk smärta blir behandlade som missbrukare.

Har haft smärtor i kroppen i mer än 1;5 år. Alla utredningar, all ångest för vad smärtorna berodde på innan att man till slut kom fram till att jag varit utsatt för långvarig stress under lång, lång tid. Jag fick hjälp av min läkare på min VC. Går idag till arbetsterapeut, sjukgymnast och håller på med ACT. Det har verkligen varit en vändpunkt i mitt liv. Och det bästa av allt: jag äter ingen mediciner eller smärtlindrande mediciner idag! Min läkare har varit otrolig duktig att fånga upp alla de olika faktorerna som påverkade min kropp. Idag mår jag otroligt bra. ACT har varit en bidragen orsak till att jag mår så bra som jag mår idag.

Lever med kronisk värk sen många år. Vc behärskar inte det området alls.
Har fått hjälp genon smärtrehab. Det hjälpte inte mot värken men
det var ändå kanon bra ur den synpunkten att jag träffade folk i min
situation o även personalen som var duktiga. O simträningen ger mycket.
Saknar någon speciell person att tas om hand om efter smärtrehab
för även om vc skall ta över den biten klarar de inte av den o man får
vänta väldigt länge om något händer. Skulle vara fantastiskt med en typ
Smärtrehab som kunde funka som en typ av vc där man kunde få
den hjälpen o stödet man behöver snabbare o säkrare än på ett vc.
Säkrare i sådan mening att läkare o sjuksköterskor är specialister just på
smärta... smärtrehab i Varberg är jätteduktiga men det varar bara i 3 månader o
sen står man där med sin värk.... saknar också någon som kan hjälpa en med
papper som skall fyllas i. Hjälp med försäkringskassan osv....
Det är tufft att strida mot fk, af o läkare ensam. Det funkar ett tag sen orkar
man inte mer...

Jag väntar på en ny operation och knäprotes, står i kö för detta. Man måste vara mkt framåt som patient, skriva egenremisser mm. och försöka få egna landstinget att gå med att betala för op. och behandling i annat län, men hittills har det gått bra. Jag har heller inget att välja på, kan snart inte gå. Mycket svår värk under lång tid gör att man också blir deprimerad. Just den saken skulle jag också vilja ha hjälp med.

Hej alla goa människor. Jag har i många år kämpat mot min diabetesneuropati med utskrivning av Alvedon från min VC ,CAPIO . Vid förfrågan om hjälp frän smärtrehab. replikerades " dom tar inte emot dig ".

Hej!
Jag lider av kronisk spänningshuvudvärk och lever med smärta dagligen sedan 2,5 år tillbaka. Periodvis är huvudvärken så kraftig och intensiv att jag knappt orkar leva. Jag är mamma till två barn och kämpar för att orka för deras skull. Jag har varit på Smärtrehabiliteringen, fått en utredning sen har jag i stort fått klarat mig själv. Har en bra läkare på vårdcentralen men han är rådvill. Provat mängder med mediciner men inget hjälper. Går på botox-behandling men får bekosta den själv och åka till en privat klinik på annan ort. Hade jag haft migrän kunde jag fått hjälp av Region Halland. Fel sorts huvudvärk. Men mina smärtor är verkligen horribla och jag har provat allt, yoga, midfullness, akupunktur, naprapat, mediciner m.m. Och tidvis har jag fått kämpa mot FK vilket ökat stressen och ångesten markant. Att inte bli förstådd är det värsta.

Det finns ingen som helst samsyn inom sjukvården när det gäller långvarig smärta. Man är helt godtyckligt utlämnad till läkarna med eller utan empati. Journalister eller krönikörer gör också sitt för att racka ner på värktyngda människor som om det handlar om människor med dåliga karaktärer och meningslösa pillerätare. Varbergs smärt rehab är mycket bra start men för få och obetydliga i det större sammanhanget för att få en enhetlig förändring när det gäller behandling och bemötandet av människor med långvarig och kronisk smärta.

Jag lider av smärta i kroppen samt karpaltunnelsyndrom sedan graviditeten för sju år sedan. Ingen som har varit intresserad av att utreda det och ingen vill ta helhetsbilden (”vill du att vi ska fokusera på händerna eller fötterna idag?”) Den enda ”hjälp” jag fått är sjukgymnastik. Känns som ett hån...

Jag har haft smärta i min fotled i 20 år och opererat fotleden 6 gånger. När smärtan inte gått över efter en operation så har jag kommit tillbaka efter minst ett år och har bara fått till svar att vänta några år till..
Jag har kämpat mig till operationen med en konstant ovilja från läkare att vilja göra något. Smärtstillande är det ända lösningen de har.
Jag träffade en fotledsexpert i göteborg för ca 1 år sedan som slösade hela 20min på mig och konstaterade att han inte vet vad han ska göra.
Fick efter några månader ett brev från samma expert där det stod att jag skulle sluta söka hjälp för mina fotledsbesvär för det går inte att fixa. Nån smärtlindring förutom piller har det aldrig vart tal om.
Min erfarenhet av vården är att det inte finns något intresse av att lösa människors problem.
Man får alltid ett gäng smärtstillande och beskedet att gå hem o komma tillbaka om ett år om problemet återstår. När man återkommer så får man träffa en annan läkare som säger samma sak osv.

För 5 år sedan fick jag en hälsporre och blev behandlad med kortisonspruta. Ca 2-4 ggr per år får jag en stor böld, ca 3x3cm, på det stället där dr satte in sprutan. Jag har blivit röntgad på alla tänkbara sätt flera ggr, ingen vet vad de ska göra bara att nåt uppenbarligen är i foten men som de inte kan se! Kom tillbaka om det blir värre, säger de också. Fast jag ÄR hos dem när det är som värst! Numera brukar jag självoperera mig, sticker hål med kniv när det är så spänt att jag inte kan gå, dax igen i veckan misstänker jag, sköljer noga ur med alsolsprit och lägger bandage.
Detta med foten har gjort mig mkt handikappad! Är djupt besviken på sjukvården

Hej! Hårt sportande tonåring som blev vuxen och heltidssjuksskriven med smärtor. När väl i 20-års åldern fick remiss till 'Smärtrehab' på Sunderby Sjukhus i Luleå så rörde de knappt i mig och gav sedan domen; 'Det finns ingenting att göra, du kan ej göra någonting åt det, du kommer ha smärta i resten av ditt liv, psykiatrin får hjälpa dig.' Det sa dom till en ung 20-årig människa som såg fram mot att fortsätta sitt liv och drömmar om att studera vidare som nu gjordes heltidssjukskriven med ord utom räddning/hopplöst fall. Detta utan remiss till psykiatrin, utan att kolla med röntgen/ undersökningar om vissa specifika smärtor eller att ens visa/informera/vägleda/ pröva med hjälpmedel, övningar eller mediciner som kunnat minska lidandet. Vilket jag idag vet att det kan visst finnas saker och ting och mediciner som visst kan hjälpa eller avlasta en! Men de bara totalt stängde dörren. Psykiatrin har aldrig hjälpt med smärtan då de menar att det är somatiska åkommor. När jag i senare i livet hamnat under sjukhusvård och även besöker andra vårdmottagningar där man bla fyller i listor om sitt hälsotillstånd; så hör en bunt av olika läkare (som jag möter under åren framöver från alla olika mottagningar) mig och skriver därefter helt korrekta remisser dit enligt praxis hur och var man hjälper en patient med stor smärtproblematik i detta landsting. Men alla läkarna blir konfunderade då de totalt avvisar deras remiss just av denna patient; mig i detta fall. Jag fick testa en 'smärtmedicin' för första gången efter 30-ålder av en läkare som ej hade inriktning på smärta; Men ville hjälpa mig. Tyvärr fungerade den ej på mig och iom att jag ej hörde till den läkaren så blev det inga vidare tester av olika läkemedel. Hälsocentralen menar att de ej har kunskapen som krävs för att hjälpa mig med mina smärtor; Fast deras remisser får även de 'avslag' hos 'smärtrehab' på Sunderby Sjukhus. Psykiatrin har sagt till mig att de ej hjälper mig; Fastän vården, jag o närstående har sagt till om att min akuta depression har tagit över mitt liv. Det jag har, förutom allt våld jag utsatts för (trauma, våldsutsatt/ psykisk och fysisk misshandel, bilolycka, olyckor, sportskador, vårdskador) är total utmattning och på somrarna när andra är ute; Ligger jag med svåra smärtor och har tappat hela mitt liv, vänner etc. Ingen orkar med att veta om att jag mår såhär dåligt så det blir att man undviker mig för att slippa uppleva det. Men jag kan ej välja bort min smärta; Hur mycket jag än önskar och hur många olika 'hjälp dig själv- moment' och ansökningar att få hjälp. Jag orkar ej vara sjuk. Jag orkar ej bli behandlad som att jag värdelös. Jag har sökt och försökt så mycket och bett om att få hjälp; Men jag är beroende av andra för att få hjälp att hitta lösningar så man kan minska mitt lidande. Tack till alla underbara vårdpersonal som har stöttat och flertalet gånger försökt att få mig till mottagning som är till för att hjälpa dem som har sådan funktionsnedsättning av de smärttillstånd jag lever med. Hoppas Ni andra därute får hjälp och stöd Ni har rätt till och behöver. För min del är det kört. Ni som är funktionella; Snälla var lite mer vänlig mot Era Medmänniskor som ser eller icke ser ut att vara sjuka; Vi har nog att hantera än eventuella elaka ord Ni kan he ut Er för att just Ni harbehov för det. Var vänligen rädd om Er allihopa därute. Med vänlig hälsning / Trasdockan i Norrbotten

Lider av spänningshuvudvärk som slår över i migrän anfall vid fysisk ansträngning sedan tonåren. Jag tror det beror på att min byst är stor och tung. Jag är 1,60 och drar F i BH-storlek. Har försökt att få hjälp med en bröstförminskning men får inget gehör. Tidigare ville ingen lyssna, och nu ligger jag lite över 25 i BMI och får beskedet att jag inte kommer att få någon utredning om bröstförminskning om jag inte går ner i vikt och håller vikten i sex månader.

Det här låter kanske löjligt i jämförelse med andras problem, men tänkt dig att du står och diskar, eller dammsuger hemmet och sedan blir sängliggande i tre dagar med intensiv huvudvärk och illamående. Utan mamma hade jag inte klarat sköta hem och arbete. Så ser min vardag ut.

Har gjort två steloperationer .Har varje dag smärta i ryggen och benen. Benen är iskalla inuti samt krampar sticker domnar.Har träffat x antal läkare genom åren ,men upplever att när dom "kunde" se på röntgen innan operationen mina fel då förstod dom.Men nu när jag har kronisk smärta är det endast två läkare som hade empati. Man blir inte trodd och ibland känner jag mig gnällig .

Det vården inte kan diagnostisera existerar inte. Och även om det existerar så ska det finnas med på en lista över godkända sjukdomar/besvär, denna lista varierar från land till land. Finns ingen som helst förtroende från min sida för den svenska sjukvården. Den är nyckfull och det hela bygger helt och hållet på om du får en empatisk och engagerad läkare. Precis som när det kommer till myndigheter och handläggare, får du rätt handläggare går allt bra vice versa. Har sökt och undersökts i flera år men då läkarna inte finner något "godkänt" fel så hänvisar de till receptfria läkemedel och önskar lycka till, precis som tusentals andra medför det utförsäkring och ekonomisk misär, och ett betydande försämring av livskvaliten då du helt enkelt lämnas som avskräde av samhället.

Jag hade inte fyllt 35 när min sjukgymnast förklarade för mig att det är atros i ländryggen som gjorde att jag hade så ont. Kändes som att livet var över. Hur skulle jag kunna fortsätta jobba och utveckla odlingarna och djuren hemma på gården. Under 2 tuffa år var jag så begränsad så jag vissa dagar inte kom upp ur sängen. Värken tog mycket på psyket och det var svårt att se framåt. Jag fick hjälp av läkare med bla mediciner mot värken. Men mådde dåligt av dom och började lera efter alternativa lösningar. I ett år har jag nu använt jag mig av lasermassage och cbd-olja och mår bättre än någonsin! Idag har jag varit ute och grävt om en ny sparrisbädd, lastat fram brädor inför hönsgården jag ska bygga och har inte de minsta ont. Är så tacksam att jag började leta alternativa lösningar för mig, då min kropp mår så mycket bättre av det!