SVT rapporterade · När har du visat eller sett någon annan visa civilkurage?

Stolt over henne! Onskar att jag hade hennes mod - att radda ett liv ar nagot att vara stolt over!

Tänkte på detta igår vid en situation på en buss, där vi vuxna hade behövt stötta en ung person. Jag gjorde det bästa jag kunde, men det blev en fjuttig reaktion. Önskar att jag hade tränat mer på den typen av situationer så jag hade känt mig redo. Har kikat på T ex Vardagens civilkurage, en organisation som tyvärr inte finns där jag bor (ännu), ett forum till för att just öva upp civilkuraget.

Jag säger till barn som uppför sig tokigt eller riskfyllt om jag inte ser att föräldrar är i närheten. Riskerar ilskna kommentarer, men vad gör det. Barnen är allas ansvar.

Hjälpte en man som föll ihop mitt i stan en gång. Han började krampa så jag hittade ett halsband som visade att mannen hade epilepsi. Jag satt hos honom och övervakade anfallet, det slutade inte så till slut fick jag ringa ambulans. Folk kom fram och ville titta och jag fick hjälp att mota bort dom, jag förstår att det är intressant att se vad som händer men det är viktigt att ge folk utrymme vid akutsituationer. Ambulansen kom och det tog med honom till sjukhuset. Fick ett stort tack från både mannen och sjukhuspersonalen efteråt.

Jag och ett par andra resenärer brottade ned en knivbeväpnad och drogpåverkad man på T-centralen. Rättegång blir om några månader där han står åtalad för bl.a. misshandel i samband med vårt ingripande.

Jag har ADHD så jag brukar rycka in utan att direkt tänka mig för, jag har "lagt mig i" många gånger och fått skit för det, men jag tycker det är viktigt att våga lägga sig i. Jag har jobbat på många pubar och en gång var det en man som var rejält full som skulle ta bilen hem, ingen reagerade när jag sa till så jag gick helt enkelt ut och brottades lite och tog bilnycklarna ifrån honom, tur var så var han ett "snällt fyllo", så han kämpade inte emot så mycket och blev inte arg eller våldsam och min chef skjutsade hem honom istället. När man ser par bråka och knuffa lite på varandra så brukar jag bara gå fram och säga nåt "Vad håller ni på med?" eller liknande, då brukar de bli så paffa så de lugnar ner sig. Våga säga till!!

Civilkurage är en plikt för precis alla människor. Om man är feg, blir man dömd till brinnande Helvetet (Joh 15:10-14; Upp 21:8, 22:15).

I det här landet om du ingripper så kommer du antigen råka ut för det som Katarina råkade ut för eller du blir du själv skyldig en massa pengar till den jäveln som bryter mot lagen.

Såg en man som sparkade och slog en kvinna vid busshållplatsen för flera år sedan. Hon skrek högljutt av vad som lät som smärta så jag gick mot dem och ropade på mannen att sluta. Då han inte reagerade med en gång gick jag närmare för att rent fysiskt avbryta hans misshandel. Döm då av min förvåning när kvinnan skrek åt mig att jag inget hade med det att göra. Tydligen för att ge kraft åt det hon sagt spottade hon mig i ansiktet och markerade ytterligare med en spark på mitt smalben. Jag gick därifrån rejält fundersam!

Jag och två vänner stoppade en gång en gängmisshandel utav en äldre man på stan, det blev rättegång och fängelsedomar. Jag själv stoppade en gång en annan gängmisshandel av en ung kille på Malmöfestivalen men den gången var det ytterst nära att jag själv fick hela gänget på mig. Det enda som räddade mig var att polisen just därefter råkade komma patrullerande.

Har alltid gjort vad jag kan för att visa ett civilkurage. Tyvärr har jag det allra sista tiden sett att rättssystemet klandrar de som gör så. Att anmäla exempelvis en läkare till IVO, och få rätt hos IVO. Gav mig problem i domstolen eftersom läkaren fick kopior. Kallas ofredande.
Därför är tyvärr inte civilkurage att rekommendera överhuvudtaget. Ta hand om dig själv. Sitt still i båset, är rättsväsendets absoluta krav.

Jag lider med Katarina Borgström

Skulle man råka ta i för mycket åker man på skadestånd till skurken.

En gång var det ett bråk på en båt i ån och jag ringde polisen. När jag såg en kille, som kom med kniv bakom ryggen på en annan, var polisen helt nära, så jag lämnade över.

En annan gång var tre killar rätt hotfulla mot en tjej. Den gången ställde jag mig en bit ifrån och iakttog dem rätt demonstrativt. Snart lät de henne vara.

Kanske inte fullt ut civilkurage, men det fungerade ändå de gångerna.

Jag tycker man ska tänka sig för både en och två gånger innan man agerar. Man kan råka väldigt illa ut och de är detta ett exempel på. Du har även i Sverige ett väldigt dåligt juridiskt skydd när du agerar.

Bevittnat misshandel på gata där flera ungdomar misshandlat en liggande ung dito. Jag ringde polisen som skulle skicka en patrull. Tyvärr vågade jag inte själv ingripa.

Jag var på klassresa och var i Berlin på tågstationen när en grupp nynazister hindrade en mörkhyad från att posta ett brev. Så jag klev fram, förklarade för dem på tyska vad jag tycker om nazister, deras ideologi osv. De hade tidigare på kvällen pratat om oss svenskar som ariska och vackra, så jag var redan småirriterad. Jag blev omringad, hotad, en man drog kniv och sa att han skulle skära upp mig för att jag inte skulle få någon avkomma med samma idéer. Det var knutna nävar med tatuerade hakkors som hölls framför mitt ansikte, men de gjorde inte mer än att bara hota. Jag fortsatte att hålla kvar vid min åsikt, och uttrycka den. Sen blev jag räddad av poliser med kravallsköldar och automatvapen.

En annan gång har jag gått emellan på stan, blivit intryckt i ett skyltfönster och hotad till livet. Men blev räddad av förbipasserande.

Gått emellan när folk har slagits ett par gånger, och fått isär dem utan konsekvens för min del.

Nu som vuxen och förälder är jag mer försiktig än vad jag var i tonåren. Men jag ingriper fortfarande.

Innan du ingriper,ring 112 direkt så att samtalet spelas in och hjälp tillkallas vid behov.Ingrip helst inte om du själv är påverkad,skadas du så gäller oftast inte försäkringar.Händer nåt inom SLs område i Stockholm,så ring Trygghetscentralen,så kan dom kolla i kamerorna och skicka ordningsvakter.Dom har även direktkontakt med polis och ambulans.Vid händelser som leder till polisanmälningar begär att polisen säkrar bevismaterial i form av inspelningar,materialet raderas ganska fort,så det måste plockas ut nära händelsen.Om du filmar en brottslig händelse,lämna bevismaterial till polisen istället för att lämna det till media.Filmer utlagda i media kan göra vittnesmål värdelösa.Civilkurage är att våga vittna !

När jag besökte torget Parvis vid Notre Dame år 1992 och såg ett gäng ligister stjäla en mask från en pantomimiker. En man steg in i sällskap med andra och förklarade för ligisterna att det var fel att göra någonting sådant och pantomimikern fick tillbaka sin mask.

I ett möte med aggressiva eller påverkade personer bör man vara flera. Fråga ett gäng i närheten om de vill hjälpa till. Är man ensam så är det en stor risk att man inte klarar av att hantera situationen.

Hjälpte en kvinna som föll ihop mitt i stan en gång. Jag försökte hjälpa henne och ropade på hjälp. En grupp av tjänstemän sprang in till kontorsbyggnad och stängde bakom sig, när de såg oss. Jag sprang efter och ropade men jag kunde inte komma in, för de hade stängd dörren. En del folk gick förbi oss utan att stanna, även om jag bad de att hjälpa till. Till slut, när jag specifik pekade på en man, ”Du då i grå jacka, stanna och hjälp oss!” Då stannande han. Fast svarade direkt ”Jag har lite bråttom och måste hämta mitt barn”. Jag sa då ”Jag förstår, men du ser väl att hon är medvetslös. Så ring förskolan att du är med om en akutsituation och blir senare.”
Kvinnan friskade till senare och jag följde henne till bussen för att vara säkert att hon mådde bättre.
Jag blev väldigt chockat och besvikna hur vuxna svenska människor kunde bete sig.

Dystert att så många uppmanar, direkt som indirekt, från att ingripa. Kontraproduktivt sinnelag som bara kan göra samhället sämre. En grundregel vid alla former av ingripanden är "vad situationen kräver" i fråga om kraft och metoder. Är det otillbörligt ingripande så är det rimligt att lagen faktiskt sätter stopp för det. Något som är uppenbart av allt att döma är ju behovet av ett förtydligande om vad som faktiskt gäller så att folk vet när och hur det är skäligt att gripa in.

Hjälpte en ung kvinna som hade försökt ta självmord när hon skar upp armarna på en toalett Lund en gång, ambulansen och polisen kom lyckligtvis i tid, hon hade förlorat mycket blod och var inte vaken längre när de kom men jag hoppas hon klarade sig bra.

Det sitter i mig idag också, jag undrar ofta hur hon har det om hon fortfarande finns med oss.

Jag visade "omvänt civilkurage" en gång i tiden. En olycka hade hänt och en folksamling hade bildats kring offret. Jag såg att den skadade fick korrekt första hjälpen behandling. Så jag gick därifrån eftersom jag inte hade något att tillföra. Efteråt fick jag kritik för att jag inte stått kvar och kollat.

Jag skulle avråda mina barn från att visa civilkurage vid våldsbrottlighet. Situationen har helt enkelt blivit för extrem de senaste åren, och gamla värderingar och gränser tycks inte gälla längre. Jag låter inte mina barn åka tunnelbana sena kvällar eller nattetid.

Sorgligt att läsa här. Tänk såhär, hur hade du velat att omgivningen reagerade om det var du eller ditt barn eller någon du älskar som blev utsatt för någonting? Det värsta är när man står där själv, och ser att ingen runtomkring bryr sig. Eller om man står upp för någon annan, men andra ändå inte vågar ställa sig bredvid. Är det det samhället ni vill ha? Säg något, gör något, väsnas, hämta andra, ring polis. Snälla gör något. Ni vet inte hur ont det gör 💔

Jag var en ca 20-årig tjej från landet som hade flyttat till en ort norr om Stockholm. Satt på pendeltåget, mitt emot en ung pojke med invandrarbakgrund som kanske var ca 11-12 år. Vid en station klev tre killar, skinheads, på tåget och fick syn på pojken. De placerade sig runt omkring oss och började oprovocerat trakassera pojken som blev väldigt rädd. På tåget satt flera vuxna män och kvinnor. Alla tittade bort och låtsades inte se något. Jag blev så fruktansvärt arg!!! Ställde mig upp och skällde ut de tre killarna för deras feghet att ge sig på någon som både var yngre, samt att de var fler än en. Sedan skällde jag vidare på övriga på tåget och undrade varför ingen gjorde eller sa något för att hjälpa till. Alla fortsatte att titta bort men jag var rosenrasande. Pojken skulle av på nästa station så jag blängde på skinheadsen, klev också av, tog pojken under armen och följde med honom en bit på vägen tills jag var säker på att ingen av dem följde efter. Jag kände mig så otroligt besviken på de som satt tysta på tåget. Kunde inte förstå hur man kan välja att titta bort när någon blir utsatt. Nästa gång är det du eller någon du tycker om som kan behöva hjälp.

Katarina är en vardagshjälte som gjorde precis det hon skulle och ska känna sig mycket stolt över sin insats!! Så tråkigt att du blev skadad men jag hoppas du blir bättre snart.

Jag har anmält oegentligheter som försiggått på arbetsplatsen. Det kan röra sig om t ex att man på arbetsplatsen inte följer lagar och regler, och konsekvenserna av det drabbar särskilt utsatta människor. I ett fall som jag kan nämna behandlades människor med skyddad identitet och också människor med funktionsnedsättningar som deltagit i olika forskningsstudier, på ett särskilt nedvärderande sätt på en myndighet där jag arbetade. Man vidtog inga säkerhetsåtgärder utan lät handlingar med sekretessbelagda uppgifter gällande dessa personer ligga framme helt öppet, utan att på något sätt bry sig om konsekvenserna för de personer det gällde. Jag anmälde myndigheten och ordnade så att handlingarna kom in i låsta skåp. Jag hade ett vikariat, men erbjöds inte förlängning av arbetet. Jag blev också trakasserad på arbetsplatsen för de åtgärder för att höja säkerheten, som jag vidtog.

Vill också tillägga... Jag förstår att man blir rädd. Jag är också rädd. Men lösningen är heller inte att hålla sig hemma för att det känns otryggt ute. Då låter man otryggheten ta över. Om du är rädd att gå på stan, gå på stan, ta någon med dej om du måste, men gå på stan. Hjälp till att göra den säkrare istället för att så lätt ge bort utrymmet till de få som förstör. Annars har de redan tagit ditt liv.

Vill också säga ett stort TACK till alla som hjälper 💗 det ger mej hopp att se era kommentarer och se att ni faktiskt finns också, att jag inte är ensam. Hoppas fler vågar. Kram

Aldrig att jag ingriper. Antingen blir man skjuten eller i bästa fall överkörd, eller så blir man dömd för misshandel för att man ingrep.

12000 i skadestånd. Detta land premierar brottslingen, blir du felbehandlad på sjukhus ja då är det lex maria och 5000 i skadestånd. Nej i USA där får du så att du klarar dig resten av livet. Sverige är ruttet när det kommer till skadestånd eller bli politiker och få en rejäl bonus när du slutar.

Stoppade en mordbrand en gång. Räddade förövarens liv. När jag ville ha förövaren inför rätta förstördes både mitt och alla mina anhörigas liv fullständigt. Efter några år fälldes förövaren för mordbrand men fick inget straff alls. Vi som blev utsatta fick noll i skadestånd.

Ja, jag har visat civilkurage ett antal gånger under mitt liv. Det är självklart för mig att hjälpa människor och även djur som befinner sig i ett utsatt läge. En gång på 1990-talet räddade jag en berusad kvinna i Uppsala som mitt i natten blev misshandlad av sin pojkvän. Han tyckte att han hade rätten att örfila henne och att stå och dunka sin flickväns huvud hårt mot en husvägg för han ansåg att hon hade uppfört sig dumt av någon idiotisk anledning. Jag gick emellan och avbröt misshandeln genom att lugnt börja prata med killen, som verkade nykter, och fråga vad han höll på med. Under samtalets gång fick jag syn på en taxi, som jag lyckades hejda, och snabbt förklarade jag situationen för taxichauffören och frågade om han kunde köra kvinnan till akuten för jag misstänkte att hon hade fått hjärnskakning. Taxichauffören insåg allvaret och var snäll och erbjöd sig att köra kvinnan. Hennes pojkvän ville också åka med till sjukhuset men då sa jag ifrån och sa till honom att han hade redan gjort tillräckligt den natten och att han borde gå hem, vilket han gjorde tack och lov. Genom att separera dem så hoppades jag på att kvinnan skulle hitta modet och våga polisanmäla sin pojkvän för misshandeln.
Visst kan man råka illa ut ifall man ingriper i situationer, den risken finns alltid, men man måste sätta det i perspektiv. Om du jämför med hur många gånger du kommer ha möjligheten att rädda någon under din livstid med hur många gånger du korsar ett övergångsställe så är nog risken att du skadas eller dör avsevärt större på övergångsstället än i det andra fallet. Det är min filosofi!

Håller med Danne.Det kan innebära stort risktagande att ingripa samt att man kan bli dömd för brott.Enda gången jag avtyrt något farligt,var i det militära,under värnplikten.Det kunde nog blivit krigsrätt för ordervägran men det hamnade aldrig där.Vi hade tur som inte blev till köttfärs senare vid en övning.

Ingrip om du kan, absolut, men inte om du riskerar att bli skadad. Kom ihåg att vårt rättsväsende ibland behandlar gärningsmän som offer, och då kan du och din framtid bli lidande. Rädsla är det sunda förnuftet sätt att överleva. Men inte som invalidiserad hjälte.